Tiden går så snabbt. När jag först skrev på det här inlägget, lät de första orden så här: ”I kväll var vi på…” Sen blev jag tvungen att ändra de till ”I går kväll var vi på…” och nu är vi inne på ”För några kvällar sedan…”. Så låt mig skynda mig innan vi nått till ”För ett halvår sen” eller ännu värre…

För några kvällar sedan var vi på Goethe-Institutet här i San Francisco för att njuta av Ingmar Bergmans film Trollflöjten och för att lyssna till ett samtal med Håkan Hagegård… Eller som de flesta här verkar säga: ”Hagan Hagagord!”. Själv missade jag filmen 1975, men trots att jag hängde i stallet medan den visades på TV gick den mig inte fullständigt förbi, och jag kan tacka Gisela, min musikaliska kompis, för det. Medan jag mockade i stallet, satt hon klistrad framför TVn och blev kär. I vem? Ja, vem tror ni egentligen?! Allvarligt talat…?! I Hagan, förstås, och – ojojoj! – vad hon tjatade om denne värmländske charmör. (Gisela, om du läser det här: Förlåt om jag förringade dina känslor på den tiden. Jag förstår dig mycket bättre nu.)

Goethe-Institutet hade, i samband med Maxine Bernsteins Lieder Alive och med stöd av Barbro Osher’s Pro Suecia, satt ihop ett jättetrevligt program som visade Trollflöjten och lät Ruth Felt, San Francisco Performances artistiska direktör, hålla en mycket charmig intervju med Håkan Hagegård före filmen. Så här i skymundan kan jag förstås erkänna att det blev allra roligast varje gång Håkan böjde sig lite framåt mot publiken och sa ”men… vänta, låta mig berätta…”. Han berättade härliga anekdoter från sitt liv som operasångare och från filminspelningen av Trollflöjten (jag kanske kan återkomma till det en annan gång). Ingmar Bergman måste ha fått ett mycket stort förtroende för den då så unge Håkan för han involverade honom i förberedelserna inför filmen. Bara själva planerandet av filmen tog två år.

Det är kanske bäst att jag lägger in en kort beskrivning för att underlätta för alla er som inte har Mozarts operor ’at the tip of your fingers’. Inte för att jag har det heller… Jag hoppas att ni inser att jag lätt skulle kunna låtsas som om jag tillhörde dem som kan beskriva vilket opera eller pjäs som helst, men.. så är det ju inte. Sanningen är att jag tillhör Kulturoeliten. Det är en Öppet-för-Alla klubb som jag just har skapat själv och i skrivande stund ingår endast jag. Kultur-O-Eliten omfattar alla som ”tycker om och älskar (pjäser, dikter, böcker, operor, musik etc) men utan att kunna beskriva varför”. Kanske fler känner igen sig; vad vet jag? Än så länge är jag medlem nummer 1. (Alla är välkomna. Medtag glatt humör och oömma kläder.)

Hur som helst:

Prins Tamino får i uppdrag av Nattens drottning att befria hennes dotter Pamina som rövats bort av Sarastro, säger hon. Om han lyckas kommer han få Paminas hand (Ack, denna tid då föräldrar kunde skänka bort barn till höger och vänster!). Den godtrogne fågelfångaren Papageno, som mest av allt i hela världen vill få en kärleksfull maka, utses till Taminos följeslagare. Papageno har redan en trollflöjt, men får också ett magiskt klockspel som ska hjälpa dem. De upptäcker snart att allt inte är som det ser ut – den onde Sarastro är egentligen en god man, och Nattens Drottning försöker tvinga sin goda dotter Pamina att ta livet av den gode Sarastro… Tamino och Papageno utsätts för svåra prövningar, men – surprise, surprise! – det goda vinner.

Ja, ja, det varken låter eller är särskilt intelligent, men Trollflöjten gör inte anspråk på att vara annat än en lättsam komedi fast med enastående musik och arior. Den viktigaste lektionen för oss är att låta bli att analysera operor (eller buskisar,för den delen)! Slappna av och njut i stället. Intelligent eftertanke grusar alltsammans – och varför förstöra vackra upplevelser?

Goethe-Institutets direktör Sabine Erlenwein inledde med att tala om tyskarnas förälskelse i sin Zauberflöte genom sin W. A. Mozart och sin Ingmar Bergman. Här kanske protester börjar… sin Mozart?! Tyskland?! Visst, ”äganderätten” till Mozart kommer nog alltid att diskuteras, men jag har lite svårt att se varför. Den käre Amadeus föddes visserligen i Salzburg som ligger i dagens Österrike, men vid tiden för hans födelse fanns inte Österrike som land utan bara som en stat i dåtida Tyskland, som i sin tur kallades Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation och såg helt annorlunda ut. Eftersom Österrike inte fanns kallade Mozart sig själv för tysk: ”…ich ein ehrlicher Deutscher bin”. ”Ingmar Bergman, då?” frågar sig säkert Vän av Ordning. ”Hur lyckades tyskarna lägga beslag på honom då?”… Jag antar att många minns hur Bergman ”blev tysk” – till och med jag minns tidningsrubrikerna… Bergman arresterades mycket offentligt på Dramaten för skattebrott, med stora, svarta rubriker som resultat. Trots att han friades fullständigt kände han sig så kränkt att han flyttade till Tyskland och stannade fram till 1982. Tyskland tackade förstås för dessa år och tog emot, förstås. Det är inte varje dag man får ett nationalhelgon till skänks. Jag menar – vad gör Sverige när vi får ryska idrottshjältar till skänks (läs: Ludmila, t ex)? Jodå, sporthjältar får snabbt som attan svenska medborgarskap så att de kan ställa upp i nästa internationella tävling. (Förlåt utvikningen)

Hagegård berättade bland annat om vilken vikt Ingmar Bergman hade lagt på dialekter och språkmelodi när han utsåg vilka som skulle ingå i hans Trollflöjten. Ulrik Cold, den danske basen som måste ha haft operavärldens vackraste ögon, spelade Paminas far Sarastrus. Han, i egenskap av en av den största symbolerna för den gode fadern, lät både varm och eftertänksam med sitt danska uttal. På samma sätt lät dottern Pamina, med sin sjungande finlandssvenska, ren och god. För att inte tala om Håkan Hagegård själv – hans klingande värmländska passade perfekt till den glade fågelfångaren som bara önskade sig en god och trogen maka. Birgit Nordin däremot, som sjöng rollen som Paminas moder Nattens Drottning, talade tydligt, en både skarp och klar svenska. Men allra mest blev jag förvånad övefr att Håkan själv inte blivit utvald för sin röst… Bergman hade i stället sett honom i ett vanligt TV-program och slogs av hur väl han gjorde sig framför en TV-kamera. Och han hade helt rätt, eller hur?

Nej, nu räcker det. En snabb kommentar om något helt annat…

Alla pratar om hur vår vice president Joe Biden kläcker ur sig den ena språkliga grodan efter den andra… Han är som en annorlunda variant av George W Bush, måste jag erkänna, så låt mig lämna er med två repliker, varav en är en riktig gammal goding….

Inför republikanernas konvent 2004, utbrast Jay Leno: “Tonight at the Republican National Convention, in what was called the biggest speech of his career, President Bush took on his enemy, the English language.” (Ni minns väl alla hans problem med språket?! Både uttal och ordförståelse verkade gå långt över hans horisont – ingen kunde vara sämre! Ja, mer än jag, förstås. Så om jag någonsin blir nominerad, kommer jag att låta mig nomineras som stum. Eller möjligen som otroligt blyg.) Och så hoppar vi raskt över till det andra partiet och käre Joe Biden (men håll med om att han är riktigt söt?!)… För fyra år sedan, 2008, höll Biden ett tal i Missouri. Han ville hedra senator Chuck Graham för hans hårda arbete i valkampanjen och bröt ut i “Stand up, Chuck, let ’em see ya.”… ”Ställ dig upp, Chuck, var inte blyg! Låt dem se dig!”

Problemet var att Chuck Graham är rullstolsburen. Biden insåg snabbt vad han hade sagt och fortsatte, i ett desperat försök att göra det bättre: ”Åh, Gode Gud, vad är det jag säger..?! Nej, vet du vad – vi andra ställer oss upp! Vi ställer oss upp för dig, gamle vän! Ställ er upp för Chuck!” Varpå han la till: ”You can tell I’m new”.

Det är så lätt att håna. Man kan ta ner hela presidentskap med såna kommentarer, men ni skulle bara veta…. Det skulle så enkelt kunna vara jag. Vilket parti som helst borde utse mig till motståndarnas kandidat. Jag skulle både snabbt och enkelt, och helt utan att mena det, kunna förlora vilket val som helst. Men det kan vi ta en annan gång.

PS. Poeten, konstnären och aforistikern Stig Johansson har sagt något av det klokaste jag vet: ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.”

När jag läste det första gången i 20-årsåldern var det som en rejäl dunk i solar plexus. Tack till Stig.

 

/Lena Wallberg Samzelius

______________________________________________________________________________________________