Mina skäl till att jag springer

Det finns ett antal skäl till att jag springer. Basen för löpningen är just harmonin som skapas när man märker resultat. Två starka skäl är Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Med fokus på dessa två stora mål har jag sedan några veckor kört igång med ett träningsupplägg som grundar sig på att springa tre gånger i veckan. Det är tre olika typer av pass baserat på fart, puls och distans. Tidigare nämnda krånglande hälsena är på klar bättringsväg och jag känner mig pigg i kroppen. En av anledningarna att jag inte valt att springa fyra eller fem gånger i veckan är just att kunna förvalta denna pigghet på bästa möjliga sätt med vila och återhämtning.

Vissa veckor kommer jag att slänga in ett o annat motionscykelpass, ibland även badminton och simning. Styrketräning blir ett naturligt inslag ihop med respektive löppass. Kvantiteten ersätts med mer kvalitet. Under tidigare perioder har det hänt att jag tränat ofta och med hög intensitet vilket ofta lett till att jag ganska snabbt blivit ovanligt trött och hängig. Kvantiteten har slagit tillbaka på ett sätt som gjort att jag snabbt tappat motivationen. Om jag kört flera dagars träning på raken utan idé och struktur så har tristessen stått där och lurat bakom hörnet.

 

Nu blir det ett långpass, ett intervallpass och ett distanspass. Om man ser, över tid, från nuvarande september till maj nästa år så kommer jag successivt öka distansen från 13 km till 36 km. Det viktiga under långpassen blir att hela tiden hålla en jämn och låg intensitet så att man inte övertränar. Springer jag för fort under längre pass finns risken att träningseffekten uteblir. Denna kommer till sitt rätta när jag sover eller slappar framför TV:n till ett av de nya avsnitten av Dallas. Vilan behövs för att kompensera tidsutrymmet för nedbrytning. Vilan gör mig till en bättre löpare. Jag får också acceptera att mina 43 år ställer vissa krav på effekten av återhämtning – ju hårdare träning desto längre vila.

 

Intervallpassen omfattar maxat tempo om repetitioner av 400, 800 eller 1200 m och mellan dessa nedjoggning till en låg pulszon. Skåne är ju som de flesta känner till platt och några långa och branta backar är svåra att hitta där just jag bor men jag reser ibland omkring i Västergötland där mina föräldrar bor. Där finns ett o annat smultronställe i vackra terränger och här har jag tidigare kört backträningar vilket är ett bra alternativ att ställa in intervallträningen på. Löpbandet använder jag regelbundet – speciellt för att köra intervall och fartpass.

 

Distanspassen är tempopass där farten anpassas till en lämplig pulszon som ska ligga omkring hälften mellan långdistanspasset och tilltänkt tävlingstempo. I dagsläget ligger jag på en puls på ca 135 slag/min på långpassen, 160 slag på distanspassen och runt drygt185 slag på intervallerna. Distanspassen blir också en vägvisare huruvida farten utvecklats över tid med bibehållen puls på ca 160. En gång i månaden kommer jag att köra ett test där jag ska köra i hårt tempo 5-7 km. Här ska svaren komma hur kvalitativ min träning varit och om den har betalat sig i pulsslag och minuter. Mina två mål i Göteborg och Stockholm under nästa är mina dragningskrafter – två visuella målbilder där jag under sista kilometern ska ha mina tidsmål inom räckhåll – halvmaran på 1.34 och maran på 3.20.

 

Mitt träningsupplägg eller program bygger på tidigare modeller jag gjort. Det gäller att blanda alla ingredienser till en bra helhet. Erfarenhetsmässigt vet jag att det är lätt att snubbla över en massa detaljer utan att ha ramarna klara. Bra för motivationen är att inte göra samma sak på samma plats. Variera rundorna. Jag har ett jobb där jag förflyttar mig mellan olika städer vilket underlättar min situation. Analysen över träningen är även den en viktig del som förgyller det kvalitativa upplägget. Det blir en logg där man förhoppningsvis ser ett utvecklingsmönster speglat mot träning, kost och sömn. Att kunna delge sina analyser och mål i ett forum som detta – en träningsblogg- ställer ju allt på sin spets då jag får eller skapar mig en press, en positiv sådan, att leva upp till det jag skriver om och på så vis närma mig mina mål.

 

I morse var jag ute på mitt långdistanspass på 14 km. Första 6,5 km sällskapade jag med min fru som mer o mer blivit en hängiven löpare. Småpratande sprang vi ett behagligt tempo på små skånska landvägar med utblick över Söderslätts vackra vyer. En lyckad träningsform är att kunna dela den med någon annan och inte minst sin andra hälft. Återstående 7,5 km sprang jag själv med musik. Har min gamla MP3 spelare där jag nu sedan flera år samlat bra spår av allt från Led Zeppelin till Hendrix. En riktig endorfinkick blir det alltid med Pink Floyds ”Money” från en av historiens bästa plattor ”Dark Side of The Moon”när taktbytet 7/4 – 4/4 av trummisen Nick Mason pumpas upp inför Gilmores lysande gitarrsolo – då springer jag bra och snyggt…. Detsamma gäller Frank Zappas Willie the Pimp från skivan ”Hot Rats” där Zappas drevhjul till gitarr ger gåshud både på och utanför löparbanan. Två bra exempel på det vakuum som kan uppstå mellan själen och kroppen under ett ”svävande” löppass. Ett bra skäl till att springa.

 

 

 

 

2017-03-13T11:51:34+00:00