Det där med livspussel

Åh herregud. Nu är det igång. Gummistövlar och fingervantar. Mellanmål till dagisutflykten och surna mjölkkartonger i kylen. Jag brukade fnysa åt ordet livspussel. Det gör jag inte längre.

Eller fnysa är nog fel ord. Det var nog mer ett förundrat ”jag-hör-vad-du-säger-men-jag-förstår-inte-vad-du-menar”-ljud som kom över mina läppar när jag nerifrån Tanzania pratade med nån kompis här hemma.

Men allvarligt, vart tar tiden vägen? Visst hade vi hjälp med att laga mat och tvätta och städa i vårt hus i Dar es Salaam, men är det verkligen bara det? Eller bara och bara. Det är förstås massor, men ändå. Hm… Kanske är det kläderna. Och promenaden till dagis. Och promenaden från dagis. Särskilt med barn som inte är vana med mössa och trelagersprinciper.

Och ändå jobbar jag bara åttio procent.

Jag är nog fortfarande lite i chocktillstånd. Tänker att man vänjer sig, men samtidigt märker jag att jag är rädd. Rädd för att livet springer ifrån en, att man inte hinner vara närvarande och knappt inser att måndag har blivit fredag och fredag igen.

Hur gör man? Hur får man till livskvalitet och känslan av tiden inte bara rusar iväg? Tänker att en nyckel är planering. Att man verkligen måste planera in den där helgutflykten, kompismiddagen eller yogastunden. Att även om det är trist att planera in varje sekund av ens liv så är det ändå bättre än motsatsen (dvs när inget kul bli gjort för att ”vardagen” tar över).

En annan idé är väl att försöka hitta guldkorn på vägen. Att stanna upp i en park på vägen hem från dagis och njuta av höstlöv och frisk luft. Eller att köpa pizza med en kompisfamilj en mörk vardagstisdag istället för att gå hem och harva med uttorkade fiskpinnar.

Har ni några andra idéer? Alla ni som levt i Sverige med jobb och småbarn och livspussel:) Hjälp mottages tacksamt!!

Kram på er

Marika King

2012-09-20T17:54:17+00:00