I måndags morse kom vi så till Arusha, från Zanzibar där vi har haft en skön semester, för oss vuxna även blandat med visst jobb, då vi har försökt hjälpa vår kompis Janne som är manager på Zanzibar Retreat Hotel som vi bodde på. Det kändes lite sorgligt att lämna semestertillvaron vid paradisstranden, men spännande att komma till Arusha och installera oss i vårt nya hem.
Hemmet
Vi bor alltså på en stor ”missionsstation” – Habari Maalum (Speciella nyheter), med en blandning av bostadshus och arbetslokaler. Vi får bo i ett bra hus med fyra sovrum, som är möblerat och utrustat med (nästan) allt som behövs.
Våra barns största bekymmer har dock varit: ”Vilka två måste dela rum?” (förutom oss vuxna som inte har så mycket val 
). Denna fråga har kommit upp i olika skepnader under hela semestern, där starka argument för att få ett eget rum blandats med möjligheten att dela (”om vi får en tv i vårt rum”). När vi anlänt på måndagen kungjorde jag och Mats vårt orubbliga beslut, baserat på åldersargument: Tonåringarna Sandra och Yona får varsitt rum och tvillingarna Ruben och Edina får dela. Några blev glada, andra ledsna, men snart var alla i full färd med att packa upp sina väskor och dekorera med det de hade med sig hemifrån. Vi fick skruva ner sex sängar (två våningssängar och en dubbelsäng) för att kunna byta rum för sängarna så att tvillingarna kunde få det största rummet.
Att flytta till Afrika innebär att man konkret får se hur orättvis världen är, hur fattiga många är här och hur rika vi egentligen är (även om vi nu bara tjänar ungefär hälften av våra Sverigelöner). För oss som familj blir det mycket tydligt exempelvis när vi ser på vår hemhjälp Maggies situation. För oss är hon en kär gammal vän, en vänskap som började för över 16 år sedan när hon var barnflicka åt vår då nyfödda Sandra. Sedan dess har vi hållit kontakt. Tusen tankar snurrar bara runt våra olika situationer. Hon och hennes man har varit arbetslösa hur länge som helst. De har fem barn, varav tre får bo hos morföräldrarna och gå i skola där, en dagsresa söderut. Det blir mycket samtal med våra barn om hur de har det och vi kan jämföra pengarna vi kan köpa godis för med hur mycket hennes dagslön är. Vi får alla nya perspektiv på saker och vår förhoppning med detta år är bland annat att våra barn ska bära med sig denna medvetenhet resten av sina liv.
En hel del tid denna vecka har gått åt till att handla hem ett grundsortiment av mat och lite annat som fattas. Var ligger affärerna? Vilket utbud finns? Var är det billigast? Ägg kan vi exempelvis köpa av Anna, en kvinna som jobbar på området, mjölk fixar Robert, som hämtar mjölkdunkar från Baptistseminariets kor här i närheten (koka upp, låta svalna, ta bort grädden som hamnar överst, hålla i flaskor). En del är billigare än hemma, annat dyrare. T ex flingor kan man bli ruinerad av, så där kör vi billigaste Corn Flakes-look-aliken.
Familjen
För våra barn är detta sista veckan på sommarlovet. I morgon börjar tre av dem på International School. De är lite oroliga för språket. Men Yona, 14 år, lärde sig läsa och skriva på engelska (han gick fyra år på engelsk skola när vi bodde på Cypern) och har ju läst ämnet i skolan i många år, så det tror vi kommer gå utmärkt. Tvillingarna, 11 år, har gått två år på engelsk förskola när de var små, men har ju också läst engelska några år i skolan hemma. Men vid läggdags i kväll utnyttjade Ruben situationen och frågade mig med mild röst: ”Kan du massera bort min rädsla?” Men vi tror det blir ett jättebra skolår för dem. Vi har bara hört gott om skolan och lärarna.
Sandra ska gå sitt andra år på gymnasiet här. Hemma läser hon på Engelska Gymnasiet, men detta år blir studierna i stället på svenska, via Värmdö Distans – internetbaserat.
I fredags var Sandra, Mats och jag på den internationella skolan här i stan (20 minuter hemifrån. En stor del av vägen går genom stora kaffeplantager där vi redan sett både apor, harar och dikdik – miniantiloper) och bestämde att hon ska få gå på Visual Art-lektioner två gånger i veckan. Teckna är hennes stora intresse och på så sätt får hon göra något roligt och får träffa andra tonåringar.
Vi har bett Gud många gånger om att alla barnen ska få kompisar snabbt. Vi har redan två dagar haft besök av syskonen Robert & Ruben (som vår son är uppkallad efter) som är vår väninna Basilisas pojkar. Så de har spelat fotboll och datorspel med Yona och Ruben och i går följde de med oss på bio och såg Ice Age 4. Jättefina killar på 14 och 16 år.
Djur har vi fått också. Dels har vi ”ärvt” sköldpaddan Torsten av familjen Alderblad vars hus vi övertagit sedan de åkte till Sverige. Och den bedårande Sid, en liten kattflicka som vi försöker tämja. Det finns visst en valp vi kan få och en vakthund att ta hand om också.
Jobbet
Men vi är ju här för att jobba, så det har vi satt igång med. Det kommer vi förstås skriva mer om framöver. Den här veckan har vi haft ett par möten med David och Amos, de två huvudansvariga för arbetet på stationen. I grova drag ser vi vårt uppdrag uppdelat i tre steg:
- Kartlägga situationen (hur jobbet och de som utför jobbet funkar, hur ekonomin ser ut et cetera).
- Analysera läget (vad orsakar problem, vad görs ineffektivt et cetera).
- Diskutera åtgärder (rutiner för bättre effektivitet, var kan man få mer inkomster et cetera).
Parallellt med detta ska vi tillsammans med tv-produktionsgänget se till att den barnprogramsserie som de jobbat med (under ledning av Paula och Ulrik Alderblad) blir färdig, marknadsförs och sänds.
Vi har fysiskt installerat oss på ett kontor och börjat få en bild av hur organisationen ser ut, samt börjat förbereda hur vi ska gå till väga i vår kartläggning. Vi får fria händer att göra intervjuer med alla anställda och ledningen välkomnar att vi även får fram kritik. Är det något vi är duktiga på är det att leta upp de kritiska punkterna 🙂 – vi är ändå journalister. Vi får sätta ljuset på de känsliga sakerna! Det här tror jag verkligen på! Om vi vill förändring/förbättring måste problemen talas öppet om och man måste vara beredd att göra något åt saken!
Vi hoppas också att vi ska kunna få folk att berätta om sin vision för arbetet, och att de i slutänden ska känna att de har ett viktigt uppdrag och att de får blomstra på rätt plats.
Maria
_____________________________________
Här kan du läsa mer från familjen Levanders blogg.
_____________________________________