Alltså, rent generellt vill jag våga påstå jag att man borde engagera sig mer i sina medmänniskors öden. Är det ok att säga så – eller klingar det lite småreligiöst att påminna om budskapet att göra mot andra som du vill att andra gör mot dig? Men är det inte klockrent egentligen? I livet hinner de flesta hamna i situationer där man uppskattar den berömda utsträckta handen. Vem vet vad som händer i morgon, osv? När vi nu vet att det händer förr eller senare, varför då inte ge lite själva, ge tillbaks i förskott så att säga? Inte bara sitta och vänta på att någon annan ska göra rycka in eller tänka att “den dagen den sorgen”. Ensamma, sjuka, fattiga, olyckliga – världen är full av dom – och en vacker dag sitter man där själv, helt osannoligt är det i allafall inte!
Inget märkvärdigt menar jag, man behöver varken åka som missionär till andra sidan jorden eller ge upp familj och karriär!
Jag läste en fantastisk artikel här om dagen i Corriere della Sera, en italiensk dagstidning som punktligt levereras till vår dörrmatta varje morgon. Det talas om en man som går runt i Milano och rent osjälviskt, anonymt hjälper milanobor i nöd. T.e.x knackade han på hos en cancersjuk man som förlorat allt och bor i sin bil, hjälpte en annan som inte har råd att låta barnen fortsätta sina studier, en tredje som inte längre kan betala av sitt lån och vars hem försvunnit med kronofogden. Den generösa givaren tar fram checkhäftet och räddar situationen och säger sig vara lycklig för det.
Jag tror honom. Det är positivt i 360 grader!
Om alla gjorde något för någon så skulle världen se annorlunda ut. Det låter ju som en klyscha – men skulle vara, om man tänker efter, världens bästa investering! Om man gör än så lite. När du hjälper någon annan så gör du samtidigt dig själv en tjänst. Är man kroniskt deppig så tror jag att det är en värt att testa. Och slutligen gör man ju samhället en tjänst, för vad det nu kan vara värt, inte det huvudsakliga kanske. Det här sistnämnda är kanske anledningen till att det nog inte förekommer lika mycket non-profit verksamhet i Sverige som jag tror att det gör t.e.x i Italien och i USA. Staten garanterar mycket. Vilket ju är bra – fast kanske passiviserar invånarna också? Det är någon annan som tar hand om det där, tror man kanske. Mindre och mindre kan jag nog med säkerhet säga, var man än bor i dag.. Wake up!
Jag har själv massor av drömmar om ideellt arbete jag skulle vilja göra, allt från att dra i gång soppkök, bygga skolor i Indien osv. Förmodligen kommer jag aldrig dra i gång några stora projekt, man är ju ingen tonåring längre och jag har en familj att ta hänsyn till så jag har fått kompromissa.
Sedan några år tillbaks är jag volontär i en amerikansk stiftelse med en förgrening i Italien – Make a Wish. Det går ut på att uppfylla högsta önskningar till svårt sjuka barn. Genom att få sin högsta önskan uppfylld får barnen energi och kraft att fortsätta uthärda jobbiga behandlingar, att vara långt hemmifrån och inte kunna gå i skolan osv. Det bidrar indirekt till många barns tillfrisknande, det är vetenskapligt bevisat. Här i Rom koordinerar jag volontärarbetet, vi är ett tjugotal volontärer. Vi möter svårt sjuka barn, där hela familjen också blir “sjuk” av situationen. Kanske måste man lämna sin hemstad för att behandlas på det stora barnsjukhuset “Bambin Gesù” här i stan. I bland förlorar föräldrarna sina arbeten när de måste vara borta under lång tid från jobbet, syskon får bo hos farmor och farfar osv. Vardagen fungerar inte längre som vanligt. Ingen önskan är för stor, vi fixar allt i från möten med fotbollsstjärnor till kryssningar, prinsessutstyrsel, i-pads, ponys osv.
I Sverige finns inte Make a Wish men något som liknar det mycket: stiftelsen “Min stora dag”. De få timmar i veckan jag lägger ner på det här har jag tillbaks flera gånger om – och det kostar verkligen så lite.
Ett annat exempel på hur man kan hjälpa till – och hur kul det faktiskt är – är hur vi i julas på SWEAs traditionella glöggfest sålde Hang-on/Häng-på galgar tillverkade av kvinnor i Bangkoks slum. De gick åt som smör i solsken. Svenskan Annika Jonasson i Bangkok har startat projektet, som jag tycker är helt underbart och här kan man se mer om det:
Här i Italien är det ganska vanligt med non-profit verksamhet. Både religiösa eller icke religiösa och internationella hjälporganisationer (tre FN organ med fokus på svält och utveckling i tredje världen har säte just i Rom), men det finns också massor med mindre stödföreningar för olika sjukdomsbilder och minoriteter. Mitt intryck är att det fungerar riktigt bra, även om efterfrågan säkert alltid är större än utbudet och ekonomiskt stöd genom statliga eller kommunala bidrag ofta saknas. Privata donationer minskar av naturliga skäl också i det ekonomiska krisläget, så visst är det tufft.
Men italienarna är bra på det här, precis som de är bra på all nödutryckning överhuvudtaget. Det italienska civilförsvaret är på plats på nolltid vid jordbävningar och översvämningar, tänk på tsunamin, man var först på plats i Thailand och koordinerade hjälparbetet. Man är beredd på vad som helst när som helst. Tänker hela tiden ett steg längre och har en gränslös fantasi. Inget är omöjligt eller osannolikt. Kanske är inte långsiktig planering italienarnas styrka – men på att rycka ut i rätt ögonblick är man nog oslagbara.
Christina Hallmert