Anna bloggar om sitt liv på en potatismaskin i Australien

 

”Jobbkoma”

Jag jobbar for mycket. Jag sa det forr nar jag bodde i Sverige och jobbade med ungdomar i typ 15 timmar i strack och ibland ingick att man skulle se en film i tva timmar sa egentligen visste jag inte vad jag pratade om. Att jobba atta timmar varje dag utomhus med gronsaker ar att jobba for mycket. Idag brot min hand ihop. Den bestamde sig for att jag ger upp och sen kan du se i manen efter dina javla pengar. Sa jag shamponerade mig med en hand nar jag kom hem. Har alltsa en svullen hand och ett halvt rent-halvt smutsigt har. Sen gick jag och kopte en kaffe (en riktigt kaffe, fardiglagad och nybryggd och sa javla vard) och upptackte vad livet handlar om igen. Sa nu ar jag fit for fight och ska kora sa sinnessjukt hart pa annu en helt galen potatismaskin imorgon i atta timmar. Och for ovrigt sa kommer jag nog tillbaka till detta sunkiga hostel, asharda jobb och overbefolkade rum i oktober. Kvinnor vet inte vad de vill. Men det kanns bra just nu. Jag behover ett andra ars visa i det har landet.

 

”Biljettlycka!”

Vi har nu kopt sinnessjukt dyra biljetter till Bali och sinnessjukt billiga biljetter hem fran Thailand. Mycket udda med tanke pa att det tar mer an dubbelt sa lang tid att flyga hem an till Bali. Naval. Jag ska iallafall aldrig boka biljetter igen i hela mitt liv. Vi har fatt ta bort och omboka och strukturera med vara biljetter pa grund av troga flygbolagsnissar och bankproblem sa att vi ens har nagra biljetter over huvudtaget ar ett under. Dagen vi kommer harifran kommer vara himmelsk. Och anda sa sorglig. Vi har vant oss vid att leva med 60 stycken andra som vet precis allt om en och som kanner till allt man gor innan man ens sjalv gor det. Jag har vant mig vid att ga upp fem pa morognen och komma hem tackt i jord. Jag har vant mig vid att leva i standig smuts och inte ha nagon koksutrustning (for att inte tala om bord och stolar) i ett smutsigt kok. Och jag kommer sakna det. Att komma hem kommer att bli jobbigt. Alla man pratar med har ofrivlligt lart sig att alska detta oplanerade, smutsiga hippie-liv och ingen vill tillbaka till den harda verkligheten.

 

Men vi har anda tre ljuva veckor i Aisen att se fram emot sa det ar alltid nagot. Lilla Josse har for ovrigt forstort sin hand helt och hallet och ar nu sjukskriven sa jag far slapa mig upp sjalv imorgon bitti och klara mig utan hennes sallskap. Som vanligt har vi aven haft utflyttningsfest for diverse manniskor som man kanner eller aldrig ens har sagt hej till och imorgon vinkar vi av annu ett lass folk. Det kanske anda ar lika bra att vi aker ganska snart annars hade man hunnir hamna i en depression om man ska halla pa och saga hejda till alla man kanner en gang i veckan.

 

”Blod, svett och tarar”

Det har jobbet blir min dod! Vi sliter i timmar pa en galen planteringsmaskinstraktor med stora armar pa dar det sitter plaststolar pa sa den ser ut som en jattestor fladdermus nar den aker omkring. Och svetten, blodet och tarana bokstavligt talat rinner nar vi sliter dar och planterar i en rasande fart. Jag har ingen hand kvar. Eller snarare den ar dubbla storlekar och smutsig konstant och helt sonderriven. Inte softistikerad alltsa. Hade inte kommit in NAGONSTANS pa Stureplan om man nu ska ha sadana referenser. Men idag fick vi en lon som faktiskt ar vard att tala om och jag kan for forsta gangen betala HELA hyran sen vi kom till Bundaberg. Hurrahurra!