Världens största sandö reser vidare

Genom en lucka i ett annars tungt täcke av grenar och löv letar sig en tunn spiral av solljus ner på vår vandrande grupp. Bredvid oss slingrar sig lianer runt träden och vidare upp mot himlen. Stigen letar sig förbi ett malplacerat rastplatsområde och vi skymtar snart en av världens vackraste sjöar – Lake McKenzie. På Fraser Island, som Butchella-folket en gång döpte till K’Gari, utgör varje sjö och träd en del av jordens egengjorda underverk.

Vi åker igenom suburbia och passerar ett plakat som annonserar ”Hästbajs! 2$ per påse!”. På vår ena sida breder stora fält ut sig med betande kor och hästar, på den andra stoltserar miljonvillorna med havsutsikt. Regnperioden har gett invånarna deras beskärda del av regn men efter nattens skyfall har solen letat sig fram och skiner på vår shuttlebuss hela vägen till River Heads. Väl där står vi framför ett glittrande hav. När vi korsar det lilla sundet ser vi hur vår slutdestination kommer närmare för varje minut och en 123 kilometer lång trädremsan uppenbarar sig som utgör den inre kustsidan på världens största sandö. De böljande gröna kullarna vittnar om en vildväxt vegetation och i buskaget gömmer sig en stor del av Australiens exotiska djurliv. Det är en fascinerande tanke att regnskogen växer upp från ren sand, även på en höjd av 244 meter.

 

Den lilla skaran på åttio personer som sitter på båten Kingfisher Bay är bara en bråkdel av de cirka 450 000 människorna som besöker Fraser Island varje år. Ändå känns det som vi invaderar den fridfulla ön med fyrhjulsdrivna jeepar, goon-boxar (australienskt, billigt vin) och kladdiga glasspapper. Vår guide Les möter oss på stranden med ett förtroendeingivande leende och den obligatoriska cowboyhatten. Vårt första stopp innan touren tar sin början är öns turistresort som byggdes 1992. Vegitationen sluter sig tätt intill husen och träden som fick ge vika för bygget planterades om runt husen för att resorten skulle ta så lite plats som möjligt och vårda sin ekovänliga stämpel. Vi bromsar in framför en liten affär och alla sitter kvar på sina platser.
”Ni kan gå ut ur bussen utan era väskor, ni är i Australien”, säger Les muntert. ”Det är tryggt här”.  Européerna ser lite skeptiska ut, förmodligen med Barcelonas ficktjuvspolicy i bakhuvudet, men släpper snart på spärrarna. När vi glider förbi en liten galleria och en tennisbana blixtrar en minnesbild från Sandhamn och Stockholms skärgård till men suddas snart ut när vår rosa buss kämpar sig uppför vägen som regnet har gjort lervälling av. Efter cirka tio minuter svänger vi av och Les hojtar glatt att för några veckor sedan tog det över två timmar att ta sig upp hit. Vi kör rally på den numera ”rusterade” vägen och de flesta gör allt i sin makt för att lyckas hålla sig kvar på sätet och behålla frukosten. Men allt är glömt och förlåtet när vi närmar oss den första sjön, Lake Basin.”Ni kommer inte att se detta någon annanstans i världen.” berättar Les medan vi vandrar stigen ner till sjön. ”Sanden på Fraser Island  har färdats i cirka 35 miljoner år. Ju äldre sanden är desto vitare och det här är den lenaste sanden ni kan tänka er. Vi måste skeppa hit sand från fastlandet när vi vill bygga något för den sand som finns här är helt oanvändbar.”

 

 

Runt omkring sjön ståtar tee träden (kallas Banksid) med sina sågliknande blad och vi plockar alla varsitt och sniffar in den syrliga doften. Den eucalyptus som vi använder i diverse läkemdel kommer från dessa blad men redan för många år sedan visste aboriginer hur man skulle använda sig av naturens gåvor. Barken lindrade sår och bladen doppades i vattnet för att ange en söt smak. Som barn på skolutflykt står vi otåligt vid sjön, beredda att hoppa i det kristallklara vattnet som består av regnvatten som har silats genom sand i miljoner år. Men Les slår hål pa den drömmen när han annonserar att det är förbjudet att bada här. Ph -värdet i sjön ligger på runt två, vilket är tre mindre än i en vanlig schampoo-flaska. Här finns i princip inget eko-system alls. Under många år badade människor insmorda i oljor, parfymer och solkrämer i den lilla sjön som till slut såg ut som en stor, geggig pol. Därför har badning förbjudits och nu, några år senare, börjar vattnet återfå sin forna glans. Les tröstar oss med att Lake McKenzie fortfarande är tillgänglig. Sjön är stor nog och har tillräckligt mycket vågrörelse för att klara av oss turister. Enligt mätningar har McKenzie inte ändrat väde på tio år, trots att över 400 personer badar där varje dag.

 

Trots att några grå moln hägrar befinner sig snart nära hundra personer i vattnet. Alla håller ett öga mot stranden med en nästan skräckblandad förtjusning. Efter åtskilliga varningar förväntar vi oss nästan att se en dingo tugga i sig våra pass och plånböcker i jakt på mat. De cirka 200 dingos som lever på Fraser Island är bland de mest renrasiga dingoarterna som existerar. Trots att de vid första anblick kan verka vara keliga tamhundar är lokalbefolkningen på ön väl medveten om dess jaktinstinkt och aggressivitet. 2001 anmäldes den senaste dödsolyckan i en dingoattack. En liten pojke hade vandrat iväg från sitt tält och böjde sig framåt for att knyta sin sko. När storebror tittade upp såg han hur brodern försökte vifta bort en dingos nyfikna ansikte från foten. Skrämt kallade den äldre pojken på sin lillebror som snabbt började springa tillbaka till tältet. Det första vi lärde oss när vi kom till ön är att man vänder aldrig en dingo ryggen. Vildhunden kastade sig över pojken så fort han tog det första steget. Tyvärr lyckades ambulanspersonalen inte göra något när de val hade anlänt och pojken dog innan han kom till fastlandet. Som svar på den massiva kritiken samlades skogsvaktarna och skjöt ihjäl ett trettiotal dingos. Dödsfallet var ovanligt och de senste tio åren har endast ett fåtal olyckor med dingos inträffat pa ön, samtidigt som antalet turister ökar varje år.

 

När vi vår andra dag kör mot 75 mile beach berättar Les historien som Butchella-folket kallar uppkomsten av sandön. Butchella är en aboriginsk stam som tros ha levt på ön sedan 6000-8000 år tillbaka, lika länge som ön har existerat. För dem var ön känd som K’Gari. Det sägs att för länge sedan skickade guden som levde i skyn ner sin medhjälpare Yindingie för att skapa land och andra ting. Yindingie hade en medhjälpare. Hennes namn var K’gari och hon var en vacker vit ande från skyn. även om K’Gari tyckte om att jobba hårt sa Yindingie åt henne att vila på några stenar i havet. När hon vaknade igen hade Yindigie skapat en vacker vik med fina sandstränder, små öar och ett ståtligt berg i fjärran. K’gari tyckte att det var så vackert att hon inte kunde tänka sig att lämna denna plats som han hade skapat. Men eftersom hon inte kunde stanna som en ande sa Yindingie åt henne att lägga sig på stenarna igen och så förvandlade han henne till en vacker ö. Han klädde henne med träd och buskar och vackra orkidéer. Han gjorde hennes ögon av sjöar och ljudet av hennes röst hördes i de virvlande strömmarna. Sen skapade han några djur och fåglar och andra varelser som kunde leva i vattnet och i skogen. Sen skapade han några människor och lärde dem alla hur de skulle kunna föröka sig så att med tiden skulle K’Gari aldrig behöva vara ensam.

Den avlånga stranden sträcker ut sig framför oss. Sanden är skinande gul och innehåller runt 25 olika mineraler. Vi passerar en liten husby där några av de 2000 invånarna på ön bor. Vi slirar till lite i sanden och håller oss undan när några fyrhjulingar svischar förbi oss. Strandremsan är känd för sitt utmärkta fiske och sina många hajar och stingrockor, vilket gör det förbjudet att bada i havet. Vi når Eli Creek och kör rakt igenom den. Varje timme rinner det 4.2 miljoner liter vatten längs ån och ut i havet. Mängden vatten ökar eller minskar aldrig oavsett regn eller torka. Vattnet kommer underifrån bergen och har silats genom sanden i samma hastighet i alla tider. Detta gör vattnet såklart att man tvekar på om den meterhöga ån faktiskt existerar överhuvudtaget, tills man ser en lätt krusning på vattenytan. Vi passerar ett ruggslitet skeppsvrak, Maheno Shipwreck, som ligger i strandkanten. En kuslig atmosfär omger det ihåliga, svarta vraket som har legat på samma plats sedan 1935. Eller tekniskt sett är det inte samma plats. Sandön förflyttas cirka två centimeter per år när sand blåser från söder upp till norr.

 

Vi åker vidare till Indian Heads vackra utsikt, de lekfulla, små naturpoolerna som kallas Champagne Pools och avslutar vid Red Canyon. De röda klipporna kan inte riktigt mäta sig med storebror Grand Canyon men utger ändå en mäktig syn. Les är hela tiden en utmärkt guide och förser oss med anekdoter och historiska berättelser längs vägen. Hans historier om det rika ormlivet får ett flertal på bussen att hicka till. Han berättar att han har blivit biten av ormar minst sex gånger men erkänner busigt att det förmodligen skedde för att han envisas med att plocka upp dem. En gång sprutade en halvdöd orm ner hela honom med gift. Cheferna rynkade lite på ögonbrynen men Les rycker lättsinnigt på axlarna åt det. Laglösheten som existerade förr pa Fraser Island existerar fortfarande i människors hjärtan, trots att polisen numera har satt upp en station på ön. Vi gungar vidare längs stranden på väg tillbaka. Vi möter en dingo som strosar förbi oss utan att slänga en blick på bussen och vi trycker våra ansikten mot rutan och ser hur han försvinner bort i fjärran. En frihetskänsla infinner sig. Här på världens största sandö gör alla vad de vill. Utom att bada i Lake Basin.

 

Anna Rukavina Strandberg

 

2017-03-13T11:51:53+00:00