Renew Magazine har intervjuat Gerhard Andersson, som är professor i klinisk psykologi vid Linköpings universitet samt gästprofessor vid Karolinska institutet i Stockholm. Gerhard Andersson har en, minst sagt, imponerande meritlista. Redan vid 37 års ålder blev han utnämnd till professor. Han har skrivit mer än 300 vetenskapliga artiklar och är författare till flera böcker. Han är en av de mest inflytelserika forskarna i världen på internet-baserade behandlingar för psykiska problem. Och det som han inte vet om tinnitus – som är ett av hans forskningsområden – är inte värt att veta. Han är känd för sina många samarbeten med forskare och kliniker världen över och har själv varit kliniskt aktiv under hela sin forskarkarriär. Förutom professorstiteln är han legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut (inom KBT). Inte nog med det, han har dessutom en kandidatexamen i teologi.
Det är inte utan att jag känner en viss prestationsångest (eller är det kanske mins självkänsla som svajar…?) inför min intervju med denne gigant inom psykologins värld. Kommer han att tycka att mina frågor om självkänsla är ointressanta, kanske rent av pinsamma? Resonemanget om självkänsla och självförtroende är ju inte riktigt comme-il-faut inom KBT- världen. I alla fall inte hos de som anser att beteendeförändring är bästa boten mot psykisk ohälsa. Detta är exempel på tankar som snurrar runt i mitt huvud innan jag ringer upp professor Gerhard Andersson. Tanken om att jag inte ringer upp honom i egenskap av psykoterapeutkollega, utan som journalist får inget riktigt fäste inom mig. Det är alltså bara att exponera sig.
__________________________________________________________________
Om du vill se exempel på böcker som Gerhard Andersson har skrivit, klicka här: Länk till Bokus eller: Länk till Adlibris
__________________________________________________________________
– Som psykolog tycker jag att det är svårt att förstå sådant där utan att ta ett helhetsgrepp. Vi vet ju att det här med självkänsla i viss mån påverkas av ens personlighet, den man är och av de sammanhang man befinner sig i. Min spontana reflektion är att självkänsla, på en språklig nivå, kan motsvaras av en inre trygghet och hur man ser på sig själv, både historiskt, i nuet och i framtiden. Men den handlar inte om prestation, vilket däremot självförtroendet gör, i alla fall om man ser till hur orden används i vårt språk. De båda överlappar på så vis att om man har dålig självkänsla så har man sannnolikt låga förväntningar på hur man ska klara av saker och ting, alltså dåligt självförtroende. Men det är inte nödvändigtvis så att det motsatta gäller, det vill säga att ett dåligt självförtroende inför specifika uppgifter, som till exempel att hålla ett föredrag, hänger ihop med en dålig självkänsla. Så förstår i alla fall jag det utifrån den språkliga sidan
Kan det finnas en poäng att skilja på självkänsla och självförtroende? Även för en KBT:are?
– Ja, det tycker jag. Men inom den beteendemässiga inriktningen av KBT, som är stark i Sverige, har vi lite problem med inre upplevelser som till exempel självkänsla. Inom den kognitiva inriktningen, som är stark i övriga världen, fungerar det däremot. Det finns ju en sida av det här som är rent kognitiv, det vill säga hur jag ser på mig själv, vad har jag för minnesbilder av mig själv i ett historiskt perspektiv, och vad har jag för förväntningar på framtiden. Den kognitiva terapin bygger mycket på att man har hook-ups angående framtiden och baktiden. Självkänslan hänger ihop med detta. Om man tvivlar på sin historik och på sin framtid, då yttrar det sig i en väldigt dålig självkänsla. Den hänger dessutom ihop med en massa psykiatriska tillstånd som depression, ångest och oro. När det gäller den mer inlärningsmässiga sidan av KBT så förhåller det sig så, att en inlärning inte förutsätter medvetenhet. Ur ett strikt operant, men även ett respondent perspektiv (facktermer inom KBT, Renews anm) så kan vi känna oss illa till mods och uppleva dåligt självförtroende utan att veta varför. Detta är en aspekt som inte är oviktig när det gäller självkänsla. Det finns en betingningshistoria och en inlärningshistorik som man reder ut när man jobbar med sin psykoterapeut. Även om språket är verktyg i behandlingen så är det så här man inom ramen för en terapi kan upptäcka shur saker och ting hänger ihop.
Känner du till om det finns någon forskning om självkänsla av god kvalitet?
– Jag har nyligen skrivit en bok om depression och är rätt insatt i det här. Bland annat Beck* pratar om depression som är prestationsinriktad och depression som är relationsinriktad. Dessa två kan överlappa, men man kan väl säga så här, att en del människor har dåligt självförtroende för att de inte lever upp till sina egna uppställda mål, och en del har dåligt självförtroende för att de inte känner att de duger till och att de inte passar in i ett socialt sammanhang. Det är två olika saker. Man kan tycka att man är jättedålig fast man är chef eller president. Och så kan man känna att man inte passar, även om man inte är missnöjd med sitt arbete.
(* Aaron Beck är en amerikansk professor i psykiatri. Han anses av många vara grundaren av den kognitiva psykoterapin, Renews anm)
Ett begrepp som hörs allt oftare i den allmänna debatten, i frågespalter, självhjälpslitteratur etc, är den prestationsbaserade självkänslan. Jag har intervjuat forskare som funnit att det finns ett starkt samband mellan den och utbrändhet, inte minst hos kvinnor. Vad är dina reflektioner om det?
– Jag tillhör gänget som är lite tveksam till begreppet utbrändhet. Det tillför mig som KBT:are och forskare inte så mycket. Jag ser det istället som en stressutlöst reaktiv depression. Första gången man hamnar i en sådan depressionssvacka är det nästan alltid utlöst av något. Människor som varit med om detta brukar berätta, att det inträffade något som fick bägaren att rinna över. De får dessutom mycket ångest. De flesta blir bra inom ett år, medan en del hamnar i ett kroniskt tillstånd… Jag kan känna att man kanske har valt att marknadsföra begreppet utbrändhet och inte riktigt tagit in allt det som vi vet om depression. Dessutom är det ett kulturellt fenomen, vi har det i Sverige och Holland, medan man i England talar om kronisk trötthet.
Vad är prestationsångest enligt dig? Finns det förresten?
– Ja, det är klart att det gör. Självförtroende har en koppling till prestation och prestationsångest. Men jag tror per definition att det här med prestationsångest är en social företeelse, det vill säga hur man inför andra klarar av saker. Våra medmänniskor är våra viktigaste drivkrafter, våra viktigaste morötter och piskor. I ett socialt vakuum lär det inte förekomma någon prestationsångest. Det finns kanske någon enstaka person som i sin isolering blir besviken för att han inte klarar av något. Men för de flesta hänger det alltså ihop med i vilket socialt sammanhang man befinner sig.
Fokuserar man inte i den allmänna debatten för mycket på de negativa aspekterna av prestationsångest och prestationsbaserad självkänsla?
– Det tycker jag absolut att vi gör. Under tjugo års tid har jag ofta stått och pratat inför tinnitusdrabbade. En sak som jag då ofta måste göra är att ta hål på myten om stress som enbart något negativt. Och felaktigheten att blanda ihop stress med att ha mycket att göra. Och så finns ju den här gamla lagen om prestationsångest. Det där upp- och nervända U:t som illustrerar att det finns en optimal nivå av ångest och arousal för att prestera bra. För lite eller för hög arousal och ångest är inte bra för prestationer. Vi presterar dåligt om vi halvsover, men det är inte heller bra att vara för uppvarvad.
Kan inte prestationsångest och prestationsbaserad självkänsla vara viktig för vårt välstånd? Om de inte fanns så kanske det inte skulle byggas framgångsrika företag, skapas stor konst etc. Kan det till och med vara så att de har fyllt och fyller en viktig överlevnadsfunktion hos arten människa?
– Som uppsalapsykolog och uppfostrad av Arne Öhman** har jag tänkt länge i de här banorna. Men man ska samtidigt vara lite försiktig när man tänker evolutionärt om beteenden för ibland kan de vara så kallade biprodukter. Men självklart finns det substans i resonemanget. Vi vann över neandertalarna för att vi kunde organisera oss i grupper. Vi sorterade oss i hierarkier och var väldigt angelägna om vad andra tyckte om oss, vilja som var högst och lägst etc. Men det som är bra för gruppen är inte nödvändigtvis bra för den enskilda individen, för den som hamnar sist t ex… Ångest har sitt värde. Det är ibland bra att regera med ångest på miljön. Men ibland är den överdriven och har ingen riktig funktion.
(** Professor emeritus i psykologi, Renews anm.)
Åsa-Mia Fellinger, fellinger@renewmag.se