Estell bloggar om dont’s i Stockholm, resnoja och obegriplig DN-kolumn

5 juni

På väg till jobbet i morse inträffade en sak som gjorde att jag började tänka på de osynliga regler som finns här i Stockholm. En man klev på den nästan fulla t-banevagnen och luktade svett.  Han var klanderfritt klädd i svart kostym och pratade i en mobil av senaste snitt. Kontrasten mellan hans yttre och hans lukt skapade mental tumult bland oss som stod nära honom. För hur sjutton kan en man, som ser ut som han, lukta svett på morgonen? Då brukar ju de flesta män lukta gott, med undantag för en och en annan dålig andedräkt.

Att lukta illa på tunnelbanan är alltså ett don’t .

Andra don’ts i huvudstaden är:

Att stå till vänster i rulltrappan.

Att börja prata med någon som du inte känner på tunnelbanan eller på bussen.

Att stirra på någon som du inte känner på tunnelbanan eller på bussen.

Att köra mjäkigt inne i stan. (Det märk direkt när en bilist är ovan med Stockholmstrafiken)

Att inte låta passagerarna på bussen och tunnelbanan kliva av innan du kliver på.

Att ställa frågor om resvägen till spärrvakten och på så sätt skapa kö bakom dig.

Att gå sakta i bredd på Hamngatan under lunchtimmen en vardag

Att plocka fram ett plagg i den exklusiva klädbutiken och utbrista : ” Kolla Lena. Den här blusen kostar ju nästan en hel månadslön”. I Stockholm måste du verka oberörd inför de mesta. Annars blir vi pinsamt berörda.

Att stirra på kändisen som kommer gående på gatan (Samma som ovan) 

4 juni

Har varit i Göteborg under helgen. Reagerade inför resan som jag alltid brukar göra innan vi ska  åka bort – jag städar och plockar. Och städar och rensar. Varför?  Jo – och nu avslöjar jag en av mina många nojor – eftersom jag inte kan vara säker på att vi någonsin kommer hem igen –  vi kan ju frontalkrocka med en långtradare – gäller det att inte lämna efter sig smutsig byk. För tänk så genant det skulle bli om min släkt eller någon annan skulle behöva tömma huset efter oss och då mötas av stökiga byrålådor, jackfickor fyllda med snorpapper och otvättade trosor på golvet i tvättstugan.

Nu ska jag snart iväg igen. Ensam,  på en jobbresa. Inför den är jag inte alls lika intensiv med med plocka-ordning-offensiven.  Maken  och barnen är ju kvar hemma.  De blir alltså de som får städa upp efter mig när jag har frontalkrockat med den där långtradaren eller SUV:en på E4:an. Och eftersom de redan känner mig utan och innan, så spelar ett par smutsiga trosor någon roll.

2 juni

Jösses så länge sedan jag bloggade. Och jag som lovade bot och bättring för bara några veckor sedan. Mycket snack och liten handling från min sida. Jag säger som min far alltid sa om saker som man inte kan göra någonting åt: ”Det är som det är”.

Maj månad är verkligen en hysterisk månad. Allt ska ske, på något konstigt vis. Det ska umgås, det ska fixas med matsäckar, det ska jobbas hysteriskt, det ska firas student, det ska skjutsas till fotbollsmatcher, tennismatcher, kalas och f-n och hans moster. Och samtidigt ska man hinna med att njuta av vädret. Hur stressigt som helst. Men samtidigt hur kul som helst. Dessutom blir jag hög på stress. Funkar klart bättre då än i vardagslunken.

Nu har juni börjat, det är kallt och nästan storm ute.  Har precis druckit kaffe och läst DN. Fastnade vid Lena Anderssons kolumn i DN:s huvuddel. I ingressen går att läsa:

”Den egalitära staten uppvärderar inte särart men avhjälper behoven den skapar:”

Lite senare i artikeln står följande:

”Företrädsrätterna i den egalitära staten har en sak gemensamt: de syftar till att upphäva skillnader, inte till att framhäva dem. Särbehandlingens mål är att försvaga särart, inte att stärka och uppvärdera den. Privilegierna utdelas enbart för sådant som var och en helst skulle vara utan, enögdhet, ohälsa, fattigdom.”

Jag har över 200 akademiska poäng, jag läser tidskrifter och skönlitteratur, inte på löpande band, men ofta. Ändå förstår jag inte ett dyft av detta. Lider jag av hjärnstress efter maj-hysterin? Eller är jag – Gud förbjude- omedvetet korkad?

För cirka tolv år sedan läste jag en roman av Lena Andersson – ”Var det bra så” – med stor behållning. Alltså kan Lena Andersson skriva begriplig svenska.  Så varför i hela världen krånglar hon till språket så i DN? Och hur tänker DN? Vill de tillmötesgå en liten skara hyperintellektuella?

2017-03-13T11:51:58+00:00