Det har kommit ett brev med en mycket intressant fråga till vår expert på livs- och levnadsfrågor, Pia Spånghagen: Hur hantera det där dåliga samvetet som ibland – eller på tok för ofta- kryper sig på när vi säger: Nej, jag vill inte. I det här fallet till en chef.
Jag jobbar extra i en butik och min chef förväntar sig ofta att jag ska finnas tillgänglig eller ifrågasätter om jag behöver gå tidigare någon gång, fast jag meddelat det långt innan. Jag har nog varit ganska dålig på att sätta gränser och får lätt dåligt samvete när hon säger till. Men hur kan jag få bort den där känslan av skuld fast jag vet att jag har rätt?
Johanna Svensson
Av din fråga framgår inte helt tydligt hur avtalet kring ditt anställningsförhållande ser ut. Du skriver att du jobbar extra i butiken och kanske är det då så att chefen förväntar sig att du ska finnas tillgänglig närhelst det behövs i affären. Om det finns otydlighet kring ditt anställningsavtal råder jag dig att ta en diskussion med chefen om detta och be om tydligt fastställda villkor för din anställning som resulterar i ett skriftligt avtal mellan er. Det är då förstås avgörande hur viktigt ditt extrajobb är för dig. Ju viktigare, desto svårare att ställa krav. Ju mindre viktigt, desto tuffare kan du vara.
Om det inte finns oklarheter i anställningsförhållandena utan du bedömer att problemet snarare handlar om dina svårigheter att sätta gränser och känslan av skuld som du dras med blir rådet lite annorlunda. Känslor av skuld hör oftast till de sortens känslor vi inte tycker om att känna och som vi gärna vill slippa och bli av med. Det leder ibland till att vi gör saker som på kort sikt känns bra ex. att du stannar kvar i butiken när chefen har klagat trots att du har något viktigt att göra. På kort sikt slipper du chefens missnöje och därmed skuldkänslan. På lång sikt förstärker du chefens klagande på dig som leder till att chefen får som han/hon vill. Du känner missnöje med dig själv, blir självkritisk och osäker.
Skulden kanske kommer i en annan form, skuld gentemot dig själv, att du inte står upp för dig själv. Vi vill i regel bli av med obehagliga känslor och du skriver också och undrar hur du kan få bort känslan av skuld. Mitt råd till dig är att istället för att sträva efter att få bort skuldkänslan utforska känslan. Du tycks på ett bra sätt kunna identifiera känslan “skuld” när du känner den. När du gjort dig medveten om att det är skuld du känner ska du ställa dig frågan om den är berättigad eller oberättigad. Berättigad skuld känner man om man har gjort något fel, ex. brutit ett avtal, varit försumlig på något sätt. Oberättigad skuld känner man utan att ha gjort något fel. Om man, när man identifierat känslan skuld, kommer fram till att den är berättigad ska man:
1. Be om ursäkt till den man har skadat
2. Om möjligt reparera skadan
3. Ödmjukt acceptera följderna (kanske är den man ber om ursäkt fortsatt ledsen/sårad/sur ett tag till)
4. Bestämma sig för att inte göra om samma misstag en gång till om det är möjligt
5. Lägga det hela bakom sig (=förlåta sig själv)
Om skulden däremot inte är berättigad utan oberättigad, som ju du beskriver ovan, ska du inte alls agera på känslan. Du ska bara låta den finnas där, acceptera att du känner det du känner just i stunden utan att låta känslan av skuld styra dig. Detta kallas för exponering. Om man stannar kvar i en känsla utan att “göra något” kommer den successivt att förändras, minska och försvinna. Så, kort sammanfattat föreslår jag att du fortsätter tydligt meddela din chef då du behöver gå tidigare, går när du bestämt så och exponerar för den ev. skuldkänsla som kan uppkomma i situationen.
Pia Spånghagen, socionom/leg psykoterapeut
Pia Spånghagen