Basketstjärnan som hittade sig själv bakom prestationerna

Hon är en av Sveriges bästa kvinnliga basketspelare genom tiderna. Viljan och glädjen har varit viktiga komponenter i hennes basketkarriär. Men också, i likhet med många andra elitpresterare, mycket höga inre prestationskrav. Under en period blev kraven henne övermäktiga. Men hon lyckades hitta tillbaka till glädjen, och blev en ännu bättre basketspelare. Nu hjälper hon andra att använda prestationsivern på rätt sätt. Både inom näringslivet och idrottsvärlden. Möt Anne-Lee Mellström.

Jag träffar träffar Anne-Lee Mellström i frukostmatsalen på Scandic hotell i Bromma. Utanför fönstret segar sig den intensiva morgontrafiken fram i det snöblandade regnet. Men oljudet når inte in till oss, utan det är lugnt. Och luktar kaffe. Anne-Lee berättar om sitt arbete.

– Jag jobbar i mitt eget företag, med grupp- och individutveckling. Jag coachar, leder processer och hjälper företag att få sina strategiplaner, försäljningsplaner etc, att verkligen hända i vardagen genom att jobba med beteenden. Att få det där som man vill ska hända, att verkligen hända. Det jag som konsult bidrar med är en unik kompetens. Efter alla mina år som framgångsrik basketspelare på elitnivå lärde jag mig vikten av självkännedom, mening och syfte med det man gör. Och att kunna njuta. Den insikten bidrar jag med till människor, grupper, företag och organisationer.

Du har en framgångsrik basketkarriär bakom dig. Hur kom det sig att du började spela basket?

– Tillfälligheter. Vi gick på handbollsträning jag och min kompis, Ann-Charlotte. Den ägde rum på andra sidan stan och jag, som var känslig som barn, vågade inte åka dit ensam. Min kompis hade lovat mig att vi skulle åka dit tillsammans och det gjorde vi. Men så en dag, säger hon helt plötsligt att hon ska sluta med handboll och börja med basket istället. Jag hängde på och märkte ganska snart att även basket var lätt för mig. Jag märkte att det var min arena på något vis. Där jag kunde få glänsa och vara duktig.

Hur bra var du när du var som bäst?

– Jag var säkert en av topp tjugo i Europa och nyckelspelare och given spelare i landslaget. Jag var som ung med i U16, U18 och juniorlandslaget. Och sedan146 landskamper, vilket det är bara två andra spelare som också har gjort.  Sedan har jag spelat många andra matcher utomlands. Jag har varit med om att ta tre SM-guld. Och flera gånger har jag blivit vald till årets spelare.

Vad är talang för dig?

– För mig är det när man har fallenhet för någonting. Det finns något som märks, någon form av kommunikation, att man är lämpad för något. Det kan var inom idrott, musik eller något annat område. Det finns alltså en naturlig fallenhet att kunna prestera bra inom området.

Hur tidigt kan man se om någon har talang?

– Det där är en jättesvår fråga. Jag vet inte hur det är inom andra områden, men inom idrott kan man se talangen tidigt. Men det är inte alls säkert att det är just den personen som blir bra eller bäst. Jag har hört så många säga ‘han kan bli bra…han har talang’ men sedan var det ändå inte den personen som blev bäst eller bra över huvudtaget. Jag har idrottat själv och jag har funnits med i många olika idrottsliga sammanhang, utbildat, arbetat som mental coach och rådgivare, funnits med i såväl lokala som nationella projekt. Jag har sett många talanger, men vet att det inte säkert att talangen utvecklas som man tror och vill. Tyvärr gör man på många håll idag så att man plockar ut killar och tjejer när de är 7-8 år, och så litar man på talangen. Det finns inga garantier för framgång bara för att du har en talang. Och framför allt inte vid så ringa ålder.

Basketstjärnan som hittade sig själv

Viljan att träna hårt

Vad krävs då för att en talang ska bli riktigt bra, bland de bästa?

– Det som krävs är att du har en stark vilja, att du vill offra tid för att träna otroligt hårt, att du har ett brinnande intresse för att bli bättre. Och naturligtvis att du tycker att det är fantastiskt kul. Skickligheten att hantera det som ska hanteras – en boll kanske eller ett instrument – måste alltså kombineras med så mycket mer för att det ska bli något. Jag själv tränade hårt. Det går fortfarande historier om mig i basketvärlden. Hur mycket jag tränade, att jag stod ute i kylan med avklippta vantar och bollade, timme efter timme.

I vilken utsträckning är talang medfött?

– Jag tror att en stor del är medfött. Man har en medfödd förmåga i sitt mänskliga system. För mig handlar det mycket om sinnen, att man har ett utvecklat sinne, att man är öppen för något, man kan se hur andra gör och härma dem. Det är viktigt att kunna härma andra som är bra på samma sak. Miljön påverkar förstås också, men jag tror att fallenheten ligger på ett omedvetet plan, där man har tillgång till sina sinnen. Man har spelförståelsen. Man är bra på att hämta information utifrån och från sig själv och omvandla den till handling.

Träningsviljan, viljan att bli bäst, var kommer den ifrån?

Anne-Lee Mellström

– För mig var det en oerhört stor glädje och drivkraft att tävla. Jag minns så väl att jag i skolan, på lektionen före matrasten, satt och tittade på klockan och räknade sekunderna tills jag skulle få tävla mot killarna i klassen om vem som hann först till matsalen Jag kan fortfarande känna den där äkta och sprudlande lyckan i bröstkorgen.  Fullständigt fri från prestationsångest och tankar om att ’oj vad jobbigt det kommer att bli om jag inte vinner.’ Jag visste inom mig, att jag skulle vara bland de första och att jag skulle slå killarna.  Det var grejen. För mig har prestationen med andra ord hängt ihop med mycket glädje. Det fanns en drivkraft, som jag inte tror att det hade gått att skapa, utan den finns bara där. Men sen kom egna höga prestationskrav in i bilden, vilket jag tror är vanligt bland många elitidrottare – en vilja att visa andra, att vilja duga, vara någon, bli någon. Och den känslan är nog mer skapad än naturlig från början. Den genuina sanna drivkraften – den har man med sig från början.

Hur viktigt är prestationsivern?

– Den viktig, men det gäller att kunna hantera den, omvandla den till något konstruktivt. Viljan att vinna måste vara starkare än rädslan att förlora. Jag såg ett TV-program där Carina Berg var hemma hos Jesper Parnevik. Det var fascinerande hur ärlig han var om att han spelade golf för att ‘visa dom att jag kunde’, inte för att det var så himla kul. Det var nästan som en destruktivt drivkraft för honom. Jag tror nästan att det behövs något sådant, för det är hårt att bli bäst. Det krävs blod svett och tårar. Och att man kan hantera den inre dialogen så att den inte blir destruktiv och tar bort glädjen.

Att man i sportsliga sammanhang gallrar barn ganska tidigt. Hur ser du på det?

– Jag tycker jag att det är fel.

För att?

– För att jag inte tror att det leder någonstans. När jag växt upp höll jag på med en massa andra idrotter, friidrott, ridning och fotboll. Jag var 13 år när jag spelade min första basketmatch och jag kan inte alls minnas att jag hade någon förväntan på mig att bli bättre, varken hemifrån, från ledare, klubb eller skola. Den enda som jag hade förväntningar från, det var mig själv.  Nu är det så annorlunda inom idrotten, allt verkar syfta till att du ska bli bättre, redan från unga år.  Om du ska få vara med måste du bli bättre. Jag tror att denna inställning hämmar utvecklingen. Ett stort problem idag är att många slutar idrotta tidigt. Man orkar inte med alla krav. Jag tycker att vi måste skapa ett klimat i våra föreningar, som gör att fler vill hålla på med idrott, inte att man ska gallra så att de blir färre. Jag vill ha många som håller på länge. Då ploppar det dessutom upp de som verklige vill bli något, de som vill bli bäst.Inom många förbund har man flyttat fram åldersgränsen för elitsatsningar. Förr var gränsen 12 år Det är för tidigt tycker man nu på flera håll och väntar fram till 15 år.

Jag har träffat en ledare från Brommapojkarna som säger att det är bättre om de bra får spela med andra bra. Annars tröttnar både de bra och de mindre bra spelarna.

– Jag är ingen expert på området, men enligt min erfarenhet stämmer inte det resonemanget. Jag har själv erfarenhet av barn som inte får vara med när de är 8 år. Det är fruktansvärt. Pojkens lag splittrades när de bättre fotbollsspelarna plockade bort, det blev tråkig stämning bland föräldrarna och barnen. Och efter ett tag slutade även de bättre spelarna. Alla förlorade med Basketstjärnan som hittade sig självandra ord på gallringen. Det stora grundläggande behovet hos människan är att få vara delaktig. Vi är inga ensamvargar, utan det viktiga är att få vara med. Att ställas utanför är inget utvecklande. Jag har varit och lyssnat på många föredrag, om vetenskapliga undersökningar, där forskarna säger att det som får ungdomar att fortsätta är inte att vinna matcher, utan det är gemenskapen med idrottskompisarna och upplevelsen av att man utvecklas. Om det till exempel blir lättare att dribbla, tycker man att det är kul. Och då fortsätter man. Det handlar om prestation, inte om resultat.

När började man gallra på din tid?

– Vad jag kan minnas hade vi inte sånt på den tiden.

Hur mycket drev dina föräldrar och tränare på dig?

– Ingenting alls. Den som drev på mig, var enbart jag själv. Mina föräldrar kollade på matcherna och mamma kunde ibland vara orolig för att jag tränade för mycket. Pappa försökte snarare dämpa glädjen än höja den efter en matchvinst.

Ett annat, men närliggande, diskussionsämne idag är hur föräldrar förhåller sig mot sina idrottande barn. Hur ska föräldrar förhålla sig tycker du?

– Jag och min man, som också spelat basket på elitnivå, har stor erfarenhet av detta. Vi har valt mycket aktivt att själva ligga lågt just för att inte skapa någon prestationsångest hos våra barn. De ska inte känna att de ska leva upp till våra karriärer. En av våra döttrar håller på med hästhoppning. Vi har varit med vid många tävlingar, men aldrig lagt oss i själva sporten. Det viktigaste för henne var att vi var där. Inte att vi skulle berätta hur hon skulle göra. Hon fick tänka själv, bestämma själv, ta mer ansvar. Så det var mycket positivt att vi inte kunde något om den sporten. Vi såg dock föräldrar som stod vi hindren, drev på sina döttrar, som grät.

Sedan har vi en dotter som spelar basket. Och där är det också viktigt att ta ett steg bakåt, även om vi kan den sporten Jag tror att man som förälder måste backa mer. Det betyder inte att man inte ska vara med på matcher.  Många föräldrar vill för mycket  och tror att de hjälper sina barn, men de gör inte det.  Jag sitter med i Solna Vikings styrelse. Där har vi på gång ett projekt i några lag med silent sideline. Det innebär att föräldrarna inte får säga någonting negativt, inte skrika på domaren, vilket annars är vanligt inom basketen. Man får bara ge positivt feedback till spelarna och till domaren. Det har funkat väldigt bra.

När började du känna att dina prestationskrav blev destruktiva?

– Den smög sig på när jag blev lite äldre och framgångarna kom, när jag blev värvad till Solna Vikings och började spela landslagsmatcher.  När jag inte längre kunde skilja på mig och presteraren, blev det destruktivt. Det slutade med att jag runt 25- årsåldern började tycka att det blev för jobbigt. Vissa händelser bidrog också till det. Jag fick bland annat ett stipendium till USA. På fyra år redan från början. Till Pens state, mycket bra både akademiskt och basketmässigt på den tiden, mycket högt rankad  Alla sa att ‘det är klart att du ska åka. Hela mitt inre skrek ’nej nej, jag vill inte’ men jag lyssnade bara på vad andra sa och åkte dit. Och så gick det som det gick.  Jag åkte hem efter två månader.  Om jag hade haft mer koll på mig själv skulle jag ha lyssnat på min inre röst…Man måste utvecklas som person parallellt med sina prestationer och där missade jag. När jag till exempel träffar högpresterare inom näringslivet märker jag att det behövs höga prestationskrav för att kunna komma till toppen. Knepet är att kunna hantera dem. Och det kunde inte jag på den tiden.

Vad mötes du av för reaktioner när du kom tillbaka från USA?

– Bara positiva. Min coach i Sverige, som var amerikan, var så ledsen för att jag skulle åka till USA. Han övertalade mig att fortsätta med basketen när jag kom tillbaka. Det var alltså öppna famnen från honom och klubben (Solna Vikings, Renews anmärk). De fixade en lägenhet åt mig och andra grejer. Så trots känslan av nederlag och misslyckande fortsatte jag och blev mycket bättre än tidigare. Vi vann SM-guld  -86, -87 och -88. Jag ångrade inte en enda sekund att jag åkte hem. Jag blev mycket bättre efter att ha varit på botten.

Det låter som att de destruktiva prestationskraven hade försvunnit eller i alla fall lättat från dina axlar?

– Nja, till viss del.  Det var först när jag fick mitt första barn och började min egen personliga resa som det hände.

Din personliga resa, berätta om den.

– Jag gick från en semifinal till att bli mamma och trodde att jag skulle fortsätta prestera, bli den bästa mamman, men det gick inte eftersom det tillhör livet. Och så handlar det inte om prestation. Kortfattat behövde jag lära känna mig själv, bortom presterarmaskinen.  På Mödravården uppfattade man att något inte stämde, jag tränade hårt långt in i graviditeten och jag var rädd för förlossningen om den smärta som skulle komma. Man frågade om jag vill prata med någon. Jag, sa ok och fick tillgång till en psykolog, som efter tre gånger sa att ’ Har inte det här med din bakgrund att göra?’ Jag blev jättearg på henne, men hon lyckades övertyga mig om att komma tillbaka. Och det blev bra. Jag lärde känna mig själv mer.

Anne-Lee Mellström

Vad har du lärt dig av din resa som du vill dela med dig till andra?

– Att det är viktigt att inte bli för identifierad med prestationerna. Men det är svårt. Det är väldigt lätt att bli förförd av all uppmärksamhet när det går bra. Rent krasst är det så att det krävs en starkt prestationsiver, mycket höga inre prestationskrav, för att bli riktigt bra, för att bli bäst. Och för att orka med det stora arbete som krävs. Men det är samtidigt viktigt att lära känna sig själv bortom allt det där. Och betydligt tidigare än vad jag gjorde. Jag är mer än min prestation. Att vända de höga kraven till något till lustfyllt. Jag var en stjärna med rätt inställning, ambition, självsäkerhet och en enorm träningsvilja, men jag visste inte vem jag var och varför jag höll på med elitidrott. Men det gör jag nu. Och det vill jag bidra med till andra. Att känna till sitt syfte och att hitta mening med sin prestation är av yttersta vikt för alla människor och grupper.

 

Åsa-Mia Fellinger, Renew Magazine

 

 

 

2017-03-13T11:52:02+00:00