Jakten efter talang är vanlig i dagens Sverige. Och den sker helt öppet, inte minst i medierna.  På TV drar rikstäckande underhållningsprogram med olika talangteman miljontals tittare varje vecka. Presumtiva talanger väljs ut, betygsätts, får stanna kvar eller åker ut.  I sportsammanhang har talangreferenserna förekommit länge, men verkar nu ha ökat i omfattning i och med expertpanelernas intåg i sportstudiorna.  Men det är inte bara i medierna som talangjakten förekommer. Många barn och ungdomar kommer i kontakt med temat under sin fritid, framför allt genom idrotten. Flera idrottsverksamheter i Sverige genomsyras av jakten efter talanger.  Vad man anser representera talang, styr vilka som får flest träningsmöjligheter, mest uppmärksamhet och tillgång till de bästa tränarna. På en del ställen krävs det att du bedöms som talang för att överhuvudtaget få vara med. Gallringen förekommer dessutom långt ner i åldrarna. Vi pratar i vissa fall om sjuåringar.

 

Jantelagens död eller cynism?

Är denna fokusering på talang positiv? Är den kanske nödvändig för att vi ska kunna hävda oss i elitsammanhang, hamna på prispallen i idrottsvärlden, på de stora scenerna i dansvärlden, och på Billboardlistan i popvärlden? Talangprogrammen på TV kanske återspeglar att den förkättrade Jantelagen äntligen är besegrad i landet lagom. Landet där det politiskt korrekta länge har varit att alla ska erbjudas lika möjligheter i alla sammanhang (”Alla ska med”) samtidigt som vi blir frustrerade och spyr galla över våra idrottsmän när de inte kommer hem med medaljer från EM och VM. Handlar inte kritiken mot tidiga elitsatsningar egentligen om föräldrarnas egen prestationsångest? Man grejar helt enkelt inte att det egna barnet inte är tillräckligt bra inom ett område.  Eller är det så att jakten efter talang ger oss tunnelseende? Gör så att vi fokuserar på fel saker och missar de verkliga talangerna? Och vad är talang förresten? Är det att vara duktig redan från starten eller är det en förmåga att kämpa hårt och vilja mycket?

 

Kritisk forskare

Johan Fallby, som är riksinstruktör för beteendevetenskap vid Svenska Fotbollsförbundet och specialist i idrottspsykologi vid Högskolan i Halmstad skriver i Spelarutveckling – ett helhetsperspektiv ( Svenska Fotbollförlaget AB, 2006) att dagens forskning inte kan definiera vad en fotbollstalang är på ett önskvärt sätt.  Enligt Fallby själv beskriver talangbegreppet enbart potentiella faktorer, som kan leda till framstående prestationer. Trots detta visar kriterierna för talangprogram, menar han, att urvalen görs utifrån individernas nuvarande kapacitet och kunnande, inte utifrån hur de kan utvecklas.

Ifrågasatta urvalskriterier inom fotbollen

Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö Högskola visar i sin forskningsstudie De avgörande åren*, att majoriteten av de 13-åringar som blev utvalda till elitpojk- och flickläger i fotboll var födda tidigare på året (första kvartalet). Pettersson ställer sig kritisk till att man har ett urvalssystem som gynnar de tidigt fysiskt utvecklade. Man vet ju, resonerar han, att puberteten och tillväxtspurten påverkar många av de prestationsbegränsande organen.  Dessutom är de fysiska egenskaperna ”…i stort sett de enda egenskaper man inte kan förändra genom träning”.

Vidare menar han att tidig kroppslig utveckling inte säger något om vilken fysisk kapacitet man kommer att ha som vuxen.  Det finns med andra ord en uppenbar risk att en sent utvecklad pojke, som kanske hade blivit bäst som vuxen, tappar lusten och slutar i förtid, när han alltid får stå tillbaka för sina tidigare utvecklade kompisar.  Enligt Petterson är det i stort sett omöjligt att i början av tonåren ställa en säker prognos på idrottslig framgång i vuxen ålder. Därför är det viktigt att ge tid för att utveckla talang än att försöka finna “färdiga” talanger.

 

Tidig teknikträning ger försprång

Michail Tonkonogi, som är professor i idrottsfysiologi vid högskolan i  Dalarna, deltog i radioprogrammet Kropp & Själ (SR, P1 110920)**, där man  diskuterade tidig elitträning av barn. Enligt Michail Tonkonogi är det inte  negativt att barn tränar flera gånger i veckan under förutsättning att det  handlar om en seriös och genomtänkt teknisk träning, som är allsidig och  rolig. Och som leds av utbildade och duktiga tränare, inte föräldrar. Tonkonogi berättade att förmågan att lära sig rörelser och teknik (inom idrott)  är klart större hos sju- och åttaåringar än hos tonåringar och äldre. Det beror  på att plasticiteten i nervprocesserna är betydligt högre hos dem.    Teknikträning för barn ska dock inte handla om ensidig nötning, utan  allsidigheten är viktig, ”Så många moment som möjligt i fotboll eller tennis”,  säger han. Men, man kan inte bedöma tidigt om idrotten kommer att passa barnet på sikt.  Däremot vet man att de barn som tidigt har haft seriös och allsidig träning, inom till exempel fotboll, har stora möjligheter att bli duktiga i någon annan idrott. De är nämligen motoriskt koordinerade, har en bred rörelsearsenal och är vana att styra sin kropp,enligt Tonkonogi.

*Selektions- och rangordningslogiker inom svensk ungdomsfotboll, artikel av Tomas Peterson, publicerad på Internet, www.idrottsforum.org

**http://sverigesradio.se/sida/arkiv.aspx?programid=1272

Åsa-Mia Fellinger, fellinger@renewmag.se

Renewmag.se © 2011. Alla rättigheter reserverade.