Tennistalangen som hoppade av

My Nilsson (nu Winroth), spåddes redan som sexåring en lysande karriär inom tennis. Och visst gick det bra. Mycket bra. Redan som sjuåring blev hon svensk mästare. Och åren därefter dominerade hon flicktennisen i Sverige. Men så slutade hon tvärt. Beslutet, som kom som en chock för hennes omgivning, hade kunnat förebyggas. Om vuxenvärlden hade agerat annorlunda.

My Nilsson (nu Winroth), som är årsbarn med Stefan Edberg, blev snabbt framgångsrik inom den svenska tennisen. När hon vid sjuårsåldern kammade hem sitt första SM-guld, var hon flera år yngre än sina konkurrenter. De följande åren blev titlarna många. My är dock ingen person som rabblar tävlingsstatistik, utan hon får leta i sitt minne.

 Tennistalangen som hoppade av. Renew Magazine

My Nilsson och EM-laget (junior)

– Jag minns inte exakt hur många SM jag vann, 13-14 sådär säger hon lugnt. Drottningens pris vann jag en gång, Opel junior cup två gånger, första gången parallellt med Edberg (bild nedan), andra gången samtidigt som Mats Wilander (bild nedan). I Båstad vann jag också några gånger, minns inte riktigt hur många gånger. Sedan var jag med i lag-EM, där vi vann tre gånger. Jag minns särskilt när jag fick spela den avgörande matchen i finalen i Schweiz. Vilken stämning det var.


Tennistalangen som hoppade av

My Nilsson och Stefan Edberg

Talang och rätt miljö

Talang är enligt My Winroth när man har naturligt lätt för någonting. För henne var tennisen lätt.

– Jag hade lätt att läsa spelet, lätt för att koncentrera mig, lätt för slagen, särskilt serven. Det föll sig helt enkelt naturligt för mig.

Men det handlade inte enbart om medfödd talang. Hon växte upp i en miljö där tennisintresset var stort och där mycket tid spenderades på tennisbanan. På så sätt invigdes hon tidigt in i idrotten. När hennes äldre syskon tränade på banorna vid Haga i Stockholm, stod hon själv och slog mot ett bollplank, räknade slagen, hade kul. När hon var sex år fick hon för första gången pröva att spela på en riktig tennisbana.

Tennis för hela slanten

Hur kom det sig att My, som var så talangfull och framgångsrik, hade stora träningsmöjligheter, tennisälskande föräldrar samt dessutom ett sponsorkontrakt, som gjorde det möjligt att tävla utomlands, valde att hoppa av tennisen? My berättar att det var flera saker som ledde fram till hennes beslut.

– Jag var lika med tennis och hade tyvärr en svag identitet i övrigt… Dörren till allt annat var stängd. Jag blev mer ett tennisobjekt för vuxna, än en ung flicka… Jag trivdes inte heller riktigt med alla resor… Jag visste också att det skulle bli ännu tuffare att tävla internationellt. Jag tänkte helt krasst, ’pallar jag det här’? När jag stod inför valet att hoppa av skolan för tennislivet, tänkte jag, att är det är nu som jag har min chans att göra någonting annat.

Det bidrog också, berättar hon, att man från vuxenvärlden aldrig någonsin frågade henne vad hon ville. Man tog för givet att hon skulle satsa på en tenniskarriär. Beslutet att sluta var följaktligen helt hennes eget. Varken tränare, föräldrar eller träningskompisarna var involverade. Hur kom det sig?

– Jag hade svårt att diskutera det med ned någon. Jag hade levt så centrerat i en värld där alla tycket att tennis var det som jag borde satsa på. Jag hade jättebra föräldrar, som stöttade mig och så, men jag hade nog mått bra av en dialog med dem om vad jag ville innerst inne ville… Hemma hos mig var det så att om det var matteprov och SM, så var SM det viktiga… Hade jag frågat någon av de vuxna omkring mig hade det sagt, ‘Men My, det är klart att du ska fortsätta!

My Nilsson och Mats Wilander

Jobbigt beslut…

My blev alltså helt ensam om sitt beslut. Det blev tufft. Omgivningen reagerade negativt, inte minst tränaren. Det hela sammanföll med att hon hade blivit utvald till årets Salk:are (SALK är en stor tennisklubb i Stockholm). Att hämta priset blev jobbigt. Hon kände att hon aldrig mer ville komma tillbaka till tennishallen. Aldrig mer spela tennis. Det gjorde hon inte heller, på mer än tjugofem år.

… som hade kunnat förebyggas

Hade omgivningen kunna göra något för att ändra ditt beslut?

– Nej, inte då, men möjligen tidigare… Jag tror på dialog. Jag själv blev lite inföst i en fålla, som jag i och för sig passade bra i och tyckte om, men jag hade nog mått bra av man hade diskuterat med mig kring hur det kändes, om man hade frågat vilka tävlingar jag ville vara med i och så vidare. Istället blev det som att jag inte hade några andra val. Man satsade så hårt på en enda sak. Det var nästan givet att det inte skulle hålla i längden…Men om dörren hade hållits öppen, hade det kanske blivit annorlunda.

Is i magen viktigt för föräldrar

Utifrån hennes erfarenhet, hur tycker hon att träning för talanger ska läggas upp? Ska man till exempel gallra fram talangerna?

– Svår fråga, jag blev ju själv alltid vald. Men jag hade nog mått lite bättre av att få spela i en blandad grupp med jämnåriga. Jag tror det är onödigt med gallring. Man är ju inte heller riktig säker på vem som är talangen. Det är bättre att ge alla en chans, det kommer ändå i längden att utkristallisera sig vem som tycker det är roligt, vem som tränar lite mer och går lite längre resultatmässigt.

Att ha mer is i magen och att lägga upp det mindre dramatiskt, tror My på. Tränare med tufft förhållningssätt och som står och skriker på barnen avråder hon starkt ifrån. Det trissar upp en stämning som inte är bra, menar hon. Hon har själv dåliga erfarenheter av det.

– Man får inte glömma att som tränare är man en förebild för barnen. Den här tuffa och hårda attityden som mina tränare representerade påverkade stämningen mellan oss barn och det var olyckligt. Det blev konkurrens mellan oss, en hård stämning. Vi borde i större utsträckning ha känt att vi kom från samma klubb, att vi delade samma intresse, att vi var ett gäng som hade kul ihop.

Tillbaka till tennishallen efter mer än 20 år 

My är idag fyrtiofem år och arbetar som lärare. När hon för första gången på mycket länge gick in i tennishallen, som präglade hennes uppväxt, var det som om tiden hade stått stilla. Nuförtiden följer hon med sina två barn – Johan och Emma – när de spelar tennis en gång i veckan. Positiva bilder från förr kommer till livs när hon sitter på läktaren och tittar på sina barn.

– Visst var mycket bra. Jag tyckte verkligen om tennisen, det var jättemycket värt för mig. Det var bara så onödigt att dörren till det övriga livet stängdes så totalt… Det var självklart att det skulle bli som det blev. Det var som en revolt för mig att hoppa av.

 Åsa-Mia Fellinger

Renewmag.se © 2011. Alla rättigheter reserverade.

2017-03-13T11:52:08+00:00