Jag har hållit på som ungdomsledare inom idrotten i över 25 år och ofta funderat över ungdomsidrottens utveckling och föräldrarnas roll i sina barns aktiviteter.
Mycket i ungdomsidrotten har självklart blivit bättre. Träningsmetoderna är mer genomtänkta, pedagogiken förbättrats och de bra ledarna har blivit vassare(även om det fanns fler genuina ideella ledare förr). Det som däremot förvånar och skrämmer mig är föräldrarnas agerande i många fall. Här har utvecklingen tagit en negativ riktning i takt med att ungdomssporten blivit seriösare och allvarligare. Många ser sitt barns idrottande som en självförverkligande aktivitet och lyssnar inte på vad barnet vill. Många styr upp sitt barns idrottande så hårt att kreativitet och egenträning försvinner.
Det viktigaste som avgör om ett barn ska bli bra på en sport är om rätt motivation och glädje finns och skapas. Det gör det givetvis genom gott ledarskap (bra tränare) men framförallt genom att barnet får prova sig fram själv för att hitta sin nivå och skaffa sig egna sportsliga erfarenheter. Självklart behöver vi vuxna styra/hjälpa barnet en del så det kommer rätt men var lyhörd och försök fånga upp signaler om barnet tycker det är kul.
Det eviga “curlandet” som nu verkar vara mer regel än undantag ger inga motiverade ungdomar som är beredda att riktigt kämpa på sina träningar. Precis som i övriga uppfostran tror många föräldrar att de gör barnen en tjänst när de ständigt finns till hands. Jag tror det i själva verket är tvärtom. Här nedan listar jag några företeelser som irriterar mig i föräldrarnas agerande som måste få ett slut om vi vill få fram ansvarstagande, självtänkande och glada (=framgångsrika) idrottsbarn. De ska inte ses som pekpinnar utan mer som handfasta råd.
Då kör vi:
– Skjutsa inte alltid ditt barn till träningen. Låt de ta eget ansvar och ta sig själv dit. På så sätt får du veta om barnet är riktigt intresserat plus att du spar pengar och får egen tid.
– Sitt inte och kolla när ditt barn tränar utan låt tränarna ta hand om dem. Visst ska du kolla då och då och se hur det går men häng inte där för ofta. Låt barnet sporta själv!
– Kan verka fånigt men låt barnet packa sin egen träningsväska. Tränar tioåringar som inte kan knyta skorna ännu!
– Ännu värre, det finns föräldrar som bär barnens utrustning, sluta med det!
– Lägg dig inte i träningen utan låt tränaren sköta den. Det är därför tränaren finns.
– Prata inte om teknikmoment med ditt barn hemma. Barnet blir bara splittrat av för många olika tips. Om du absolut måste så prata med din tränare först så ni säger samma sak. Dock kan vissa elementära tips vara bra.
– Låt barnet själv ta reda på sin tränings/matchtid (om det är tillräckligt gammalt) för att lära sig ta ansvar.
– Innan du bokar en privattränare, låt barnet ringa en kompis och ta eget initiativ till spel (träning) innan pengar lägg på något halvintresse.
– Sluta med att säga att ”vi” ska spela den eller den tävlingen när det är barnet som ska spela.
– Glöm inte att fråga om barnet haft roligt efter avslutad träning/match istället för att fokusera på resultatet.
Tobias Hedwall
Vill du läsa vår intervju med Tobias Hedwall? Klicka: Här
Vill du slussas vidare till Tobias egen hemsida? Klicka: Här