Ida Linde arbetar som frilansjournalist och bildbloggar om sin vardag i Kosovo.
Vem är du?
Jag heter Ida Linde, är 27 år gammal och nybliven frilansare. Kommer från Vimmerby från början, men bodde senast i Stockholm
.Vad gör du i Kosovo?
Under hösten är jag baserad i Pristina för att göra reportage i från Balkan.
Hur länge har du varit där?
Sedan sista augusti.
Vad är bäst och sämst med landet du bor i?
Jag älskar vädret, de öppna människorna, cafékulturen, bergen, spänningen i att frilansa och att allt är nytt för mig. Gillar också att en taxiresa i princip vart du vill i Pristina kostar 2 euro. Det värsta är att fattigdom och rasism är utbrett, att det luktar cigarettrök överallt och att det inte finns någon sopsortering.
Favoritplats, mat, hobby?
Min favoritplats just nu i sommartid är på balkongen eller i trädgården. Jag låter äldre än vad jag är. Annars på café ”Dit e nat” och jazzbaren ”Soma”. Jag äter helst oliver. De är oslagbara här. I övrigt gillar jag att på helgerna ta en buss och upptäcka kringliggande städer och länder på Balkan, eller besöka en av de få kyrkor som finns här.
Det här visste du inte om mig…
Att Albanien är mitt favoritsemesterland i Europa och jag har varit där tre gånger sedan förra sommaren.
Helgen:
Verkligheten är den att Thessaloniki bara ligger sju timmars bussfärd rakt söderut från Pristina. Vi upplevde en riktig dipp i temperaturen i veckan. Från 25-30 grader ner till 15 grader över en natt. Här upplevs kylan väldigt rå, eftersom husen ofta är dåligt isolerade. Så, vi åkte från jacka och halsduk och spenderade helgen på stranden.
Måndag:
Vi har flyttat! Nu bor vi mitt i centrum bredvid den enda biografen i staden. En grej som känns extremt annorlunda här är hur man betalar sina räkningar. Här är inte tal om någon internetbank, istället sticks det ibland in papperslappar i din ytterdörr. Sedan ska du gå till olika myndigheter i olika byggnader och betala dina räkningar kontant varje månad. Det är en byggnad för vattnet, en för värmen, en för internet, en för elen.. Känner mig lite osmart här som inte riktigt förstår hur jag betalar en räkning.
Tisdag:
Ikväll hände något roligt. Jag blev medbjuden av en kontakt från kyrkan till Rotary Internationals veckomöte. En väldigt annorlunda upplevelse. Rotary består av tusentals klubbar världen över, och i klubbarna sitter invalda folk från samhällets övre akademiska klass. Det var alltifrån ministrar, läkare och ekonomer till representanter ur civilsamhället och media som åt middag och diskuterade tillsammans. Rotarys mission är att göra gott för samhället genom att slå sina smarta huvuden ihop och driva olika projekt. Jag liksom satte vattnet i halsen när mötets ledare sa: “Nästa punkt: vad ska vi göra åt arbetslösheten i Kosovo?” Några förslag yttrades bland medlemmarna, och tre av dem fick i uppgift att skriva ner ett förslag att presentera för gruppen vid nästa möte. Rotary International har genom åren nästintill lyckats utrota polio världen över – så varför inte arbetslösheten i Kosovo?
Onsdag:
Gatuhundar. De finns överallt i Pristina. Och jag kan inte slita mig ifrån dem. 2011 spred stora flockar av gatuhundar skräck i staden, och efter att ett barn omkommit i en hundattack, beslutade staden att de skulle skjutas. Runt 200 hundar dödades. Idag skjuts inte längre några hundar, och det finns flera Dog Shelters runt om i Pristina. Men att äga hund är ovanligt här. Än så länge har jag bara sett en person gå med en hund i koppel.
Torsdag:
Idag är en stor dag i Pristina. Det är närmast upploppsstämning på gatorna. Bartendrar har dansat på bardiskarna sedan i förmiddags. Ikväll möts Albanien och Serbien i EM-kvalet i fotboll, på albansk hemmaplan i Tirana. Och varför Kosovo bryr sig så mycket? Människor i Kosovo och Albanien ser sig som ett och samma folk, och nationalister hävdar att de är ett och samma land. De är alla albaner. Flera utav spelarna i albanska landslaget är från Kosovo. Runt baren hänger flaggan på Storalbanien, alltså det imaginära land som skulle kunna skapas om alla albaner från länderna på Balkan gick samman och bildade en stat. Det känns som att folk laddar upp inför ett slag, som att kriget på 90-talet återigen ska utspela sig ikväll. Det gäller att vinna. De frostiga relationerna mellan Albanien och Serbien kommer verkligen upp till ytan när det ska spelas fotboll. Idag lunchade jag med en serb här i Pristina. Han och det andra hundratalet serber som bor här i staden kommer inte lämna sina lägenheter ikväll. Det är kraftigt förhöjd säkerhetsrisk, säger han.
Det stod 0-0 hela matchen, men Serbien gjorde två mål på övertid. Hela gatan blev tyst. Flera bakom mig kastade sina glas i marken. Åskådarna drog hårda bloss på sina cigaretter. Det blir inget EM för Albanien den här gången heller.
Fredag:
Det är kris i parlamentet. Sedan över två veckor har ledamöterna inte kunnat arbeta där inne. Det började med att oppositionen kastade ägg på premiärminister Isa Mustafa, fortsatte med att oppositionen blockerade vägen till talmannens stol, och kulminerade igår med att oppositionen kastade rökgranater inuti parlamentet så att två ledamöter svimmade och och fick föras till sjukhus. Här kan ni se det som hände:
Oppositionen är rasande över att regeringen skrivit under ett avtal med Serbien, som bland annat ger kommuner i norra Kosovo med serbisk befolkningsmajoritet större självstyrande. Regeringen hävdar att avtalet är i enlighet med Kosovos konstitution, men oppositionen tycker att man “ger bort” stora delar av landet för att istället styras av Belgrad. I värsta fall kan oron i parlamentet eskalera ännu mer, och kanske kommer den resultera i ett nyval.
(Det här är utsikten från vår nya balkong, och parlamentet är den höga byggnaden i bakgrunden)