Gästfrihet och korruption – Ida bloggar från Kosovo

Från och med den här veckan startar vi igång den nya bloggsatsningen Veckans verklighet. Här kommer ni få möta olika personer på olika platser i världen som delar med sig av sin vecka i bilder. Först ut är Ida Linde som för tillfället befinner sig i Pristina, Kosovo. Här berättar hon om sina första intryck av landet.

Du har hamnat på en frilansande journalists blogg om Kosovo. Här kommer du att kunna läsa om mina subjektiva intryck och upplevelser av Kosovo i synnerhet, och Balkan i allmänhet. Välkommen att upptäcka det här området av Europa genom mina ögon!

Eftersom jag bara varit här i knappt tre veckor, är jag fortfarande inne på mina första intryck av området. Trots det handlar det här inlägget om korruption.

Till att börja med: det är varmt. De första veckorna har legat stadigt över 30 grader. Jag har med mig ett par shorts.

Ida3Fortsättningsvis: människor här är extremt välkomnande. Albaner lyfter fram gästvänlighet som en viktig del av sin kultur, vilket jag nu fått erfara. Förra veckan befann jag mig i grannlandet Albanien för min första reportageresa.
Jag skulle ta bussen från huvudstaden Tirana ner till en liten by på kusten, en resa på runt fem timmar. Framme på gatan där bussen enligt rykte skulle avgå ifrån (Albanien har varken busshållplatser eller busstation) får jag reda på att sista bussen redan gått. Förvånad, men ändå inte, står jag där en stund och glor. Ett gäng kommer fram till mig och undrar om jag behöver hjälp. En av dem säger att han också är på väg till byn på kusten, och att jag kan åka med honom till en stad på vägen, så tar vi oss tillsammans vidare därifrån. Han kommer från Kosovo, och är på semester i Albanien. Vi sätter oss i bussen. Magen kurrar. ”Hoppas vi stannar på vägen för att köpa mat”, säger jag. ”Det gör den säkert”, säger han och lämnar bussen. Några minuter senare är han tillbaka med bananer, chips och tuggummin till mig. När bussen börjat åka och konduktören kommer för att samla in biljettpengarna, visar det sig att Adrian, som han heter, redan betalat min bussresa. Sedan när gör man något sådant för en främling?

Ida8När jag och Josef kollade på en lägenhet att hyra blev vi inbjudna av familjen som bodde där. Mamman dukade först fram vatten till oss där vi satt i soffan i vardagsrummet. Sedan hämtade hon kaffe. Sedan lite lunch, en traditionell kosovarisk rätt. Sedan fick vi titta på lägenheten. Sedan blev vi serverade te.

Då ska vi komma ihåg att Kosovo är Europas fattigaste land, enligt internationella valutafonden. En vanlig månadslön här ligger på runt 300 euro. Arbetslösheten ligger på 45 procent. Här finns varken a-kassa, socialbidrag eller sjukförsäkring. Korruptionen är enorm. Folk talar om att hela regeringen är korrumperad. Flera av dem som leder landet nu är före detta medlemmar i UCK, den gerilla som slogs för Kosovos självständighet under kriget mot Serbien 1998-1999. Det talas om att många av landets nuvarande ledare gjort sig skyldiga till allvarliga krigsbrott. Rättegångar hålls löpande, men få döms.

Killen jag träffade i Albanien, Adrian, är bara 26 år och driver en bar här i Pristina, tillsammans med en annan ung kosovoalban. ”Om det inte blir maktskifte i nästa val tänker jag utvandra till USA, jag har en farbror där”, säger han. För honom är korruptionen något väldigt konkret. Han berättar om hur myndighetsutövare en dag kan knacka på bardörren och göra en oanmäld inspektion av inrättningen. Sedan kan de hitta något fel, hävda att så här får det inte se ut, lämna en bot på 10 000 euro, och på det sättet försätta en företagare i konkurs. Han berättar om hur det en kväll plötsligt var helt tyst på gatan där hans bar ligger. Alla andra barer hade slutat spela musik, Adrians bar var de enda som spelade. När han frågade grannbaren vad det var frågan om, fick han svaret: ”Du har bra vänner”. Adrians affärspartner råkar ha vänner i ett av regeringspartierna, som av någon anledning beslutat att positivt särbehandla deras bar. Adrian gick direkt in och stängde av musiken.

Ida4När jag tog bussen tillbaka över gränsen från Albanien till Kosovo var det rutinkontroll i tullen. Alla lämnade bussen förutom jag och två andra tjejer som satt längst bak. Jag förstod inte riktigt vad som försiggick då all information var på albanska. Jag såg genom fönstret hur alla fick föra sina väskor genom en väskkontroll. En tulltjänsteman sökte i genom bussen. Han kom fram till mig där jag satt längst bak med min stora ryggsäck. Han pekade på den, ”that’s mine”, sa jag. Han nickade och vände på klacken. Också det är en form utav korruption. Att bli positivt särbehandlad.

 

Jag heter Ida Linde, är 27 år gammal och nybliven frilansare. Under hösten är jag baserad i Pristina. Jag bor tillsammans med min pojkvän Josef i en lägenhet i området Dragodan. Det ligger på en kulle som överblickar nästan hela staden. Under de ljumma kvällarna lyser den upp och glittrar framför oss.

 

Här kommer lite grundläggande fakta, för er som har lika dålig koll som jag hade.

Ida3Officiellt namn: Republiken Kosovo
Självständighet: 17 februari 2008 från Serbien (erkänt av 110 länder)
Areal: 10 908 kvadratkilometer, dvs ungefär lika stort som Skåne
Folkmängd: 1 806 000 invånare (enligt Världsbanken 2012). Albaner (ca 88 %), serber (ca 7 %), andra mindre etniska grupper som romer och ashkalier (ca 5 %).

Huvudstad: Pristina (201 804 invånare enligt officiell beräkning 2012)

 

För er som vill veta mer: http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Pristina/Landfakta/Om-Kosovo/

Se Idas inslag om Albaniens storsatsning på turism i Aktuellt här.  (start vid 33 min)

2017-03-13T11:50:31+00:00