Psykologer har länge varit intresserade av ämnet självkänsla. Men trots att tusentals forskningsstudier finns om ämnet så saknas en gemensam teori som kan förklara förhållandena mellan självkänsla och andra psykologiska begrepp som till exempel ångest och välbefinnande. Inte heller har man kommit överens om vad självkänsla egentligen är, vad den har för funktion och varför den är psykologiskt viktig. Det här kan låta konstigt med tanke på att det utanför den akademiska världen förhåller sig nästan tvärtom. Här är man tämligen överens om vad självkänsla är för något – en grundläggande känsla av att tycka om sig själv och att se sig som värdefull som man är, utan prestationer. Bristande självkänsla ses som roten till mycket ont, medan hög självkänsla betraktas som avgörande för ett stabilt psyke och lycka i livet. De populärpsykolgiska böckerna som finns om ämnet har naturligtvis bidragit till och eldat på denna syn och ger dessutom många tips om hur man kan skaffa sig en hög självkänsla.
Sociometerteorin, som skapats av Mark Leary, försöker att ge svar på de frågetecken som framkommit genom historien angående självkänsla. Ja, faktum är att sociometerteorin lägger fram ett helt nytt sätt att se på självkänsla. Enligt Mark Leary och en annan forskare som heter Baumeister har vi människor ett grundläggande behov av att skapa och forma relationer till andra. Vi har ett slags ”need to belong”. Det här behovet är nästan lika viktigt som behovet av mat. Utifrån ett evolutionärt perspektiv har människor som tillhör sociala grupper betydligt större möjligheter att överleva och reproducera sig än de som lever ensamma. Medlemmar i grupper kan samarbeta, förmedla kunskap till varandra och dela upp arbetet för att uppnå större framgång och effektivitet. Vidare är det lättare att skydda sig mot faror och hot om man är flera. Och för att kunna föröka sig måste man vara mer än en.
Enligt sociometerteorin är självkänsla-systemet alltså en evolutionär anpassning som har växt fram för att övervaka vårt relationsvärde till andra människor och hjälpa oss att undvika att riskera att mista våra sociala relationer. Självkänslans funktion kan förklaras genom att göra en liknelse med en bensinmätare. Bensinmätaren i sig själv påverkar inte bilens mekaniska funktion, men har en avgörande funktion genom att visa föraren hur mycket bensin som är kvar i tanken. Bilförare är starkt motiverade att hindra bensinmätaren från att ”gå ner på noll” eftersom de inte vill ha motorstopp. På ett liknande sätt börjar individer att söka upp relationer när mätaren visar att ”bensinen håller på att ta slut”, den övervakar alltså vår sociala omgivning efter tecken på ogillande, avvisning eller uteslutning. Självkänslan berättar för oss när vi 
behöver ”fylla på tanken” i form av ökat socialt umgänge. Det här förklarar, menar man, varför vi människor är så känsliga för händelser som uppfattas ha betydelse för vårt relationsvärde. Detta visas med stor tydlighet i det klassiska ”cocktailparty-fenomenet”. När en person hör sitt namn bland festsorlet riktar han genast sin uppmärksamhet mot den som uttalade namnet. Fenomenet demonstrerar en förmedveten vaksamhet för indikationer på förändring av ens relationsvärde. När vi upplever ”cocktailparty- fenomenet” undrar vi automatiskt vad som har sagts om oss och om vi har utvärderats positivt eller negativt.
Sociometer-teorin växte fram genom att Leary noterade förändringar i människors självkänsla som effekt av hur social accepterade respektive avvisade de kände sig. Till att börja med hade Leary inga konkreta bevis för sina slutsatser, men han har sedan 1995 presenterat ett stort antal forskningsstudier som ger stöd åt teorin.
Vad är då vår självkänsla känsligast för – notera positiva signaler från omgivningen eller tecken på att man inte är så uppskattad? Det senare, enligt Learys forskning. Tecken på att man på ett eller annat sätt avvisas från gruppen hänger ihop med försämrad självkänsla, medan det motsatta – det vill säga att vi är omtyckta och accepterade av omgivningen – inte alls hänger ihop med motsvarande ökning i självkänslan. När vi upplever att vi får vara med och att andra tar med oss i gemenskapen så blir den positiva effekten på endast liten. Varför är det så? Enligt docent Magnus Lidwall förklaras detta sannolikt av att “…de flesta system som har med drifter och motivation att göra reagerar främst på avsaknad av något snarare än när något finns men inte är full. Personer är till exempel mer motiverade att undvika hunger än att se till att man håller sig mätta” (Lindvall, 2011).
En fråga som lätt kommer till en när man läser om Sociometerteorin är varför vissa personer, trots att de som uppenbart är både uppskattade och “upptagna” av omgivningen (har högt relationsvärde enligt teorin), ändå brottas med dålig självkänsla? Svaret heter kalibrering. För att sociometern ska kunna funkat krävs att den fångar upp vad den ska fånga upp på ett bra sätt. Denna får alltså inte visa på “soppatorsk” när tanken är full. Den får varken vara överkänslig eller okänslig. Men för en del människor är det så att bensinmätaren är dåligt kalibrerad. Det innebär att den hos en del personer visar låg självkänsla fastän de är omtyckta och “inkluderade” av sin omgivning. Och det motsatta – hög självkänsla fastän omgivningen ogillar personen. Ett extremt exempel på det senare är narcissisten som går omkring och ser sig själv som Guds gåva till mänskligheten, medan omgivningen önskar honom dit pepparn växer.
Men vad är då orsakerna till att bensinmätaren visar fel för många människor? Vad ligger bakom denna felkalibreringt? Ja, det är en fråga som teorin i nuläget mig veterligen inte ger svar på. Många frågetecken kvarstår alltså när det gäller självkänslans väl och ve.
Åsa-Mia Fellinger
Lindwall Magnus, Självkänsla – Bortom populärpsykologi och enkla sanningar. Studentlitteratur, 2011.