Efter att ha varit hemma i Marbella i en vecka är det då dags att komma in i de dagliga rutinerna igen. Jag har ju förmånen att vakna på morgonen utan att ställa väckarklockan på ringning. Uppvaknandet blir mer harmoniskt då. Oftast vaknar jag vid 7-tiden och då är det dags för första tekannan ute på balkongen tillsammans med min Mac och läsning av dagens nyheter.
Just denna morgon ska jag ha mitt första yogapass efter ledigheten och det är fyra veckor sedan jag hade senaste passet. Yoga är ganska nytt för mig, har bara hållit på i ett halvår, men yogan har förändrat mycket till det positiva.
Min fantastiska yogalärare Petra kommer hem till mig en gång i veckan vilket känns mycket bra. Det är svårt att hoppa av något pass när det ringer på dörren och yogaläraren står utanför. Jag kan ju inte säga: Du jag kommer inte idag. Nu i sommartider har vi klassen på balkongen. Frihet! Lugn! Sol! Havet som brusar nedanför!
Petra
Jag längtade till den här dagen när vi skulle starta upp igen och det trodde jag att min kropp också gjorde. Oj, vad jag bedrog mig. Vi startar som vanligt lugnt med lite avkopplande prat och sedan är det dags för de första övningarna. Vi koncentrerar oss mycket på rygg och ben eftersom det är där jag behöver mest träning. Men, aj, oj, vad händer med kroppen? Den stretar emot och vill inte göra som jag vill. Ljumsken låser sig, knät känns som om det ska låsa sig men gör det inte. Armarna darrar, ja hela kroppen darrar, när jag står på ett knä och stödjer på en arm. Det känns som om jag ska ramla omkull vilken sekund som helst.
Övningarna blir ”värre och värre” och när jag ska göra något så enkelt som att vika in tårna mot fötterna och sätta mig på hälarna undrar jag hur jag kunnat längta efter det här yogapasset. Måste det ta slut snart! Till råga på allt börjar Petra skratta! Det blir det ju inte bättre av. Det här är inte lustigt alls! Men jag inser ju hur kul jag måste se ut där jag grimaserar och önskar att timmen snart är över och krumbuktar mig som om jag var över 100 år. Eller kan en 100-åring vara smidigare än jag är idag? Tanken gör mig fundersam.
Jag börjar också storskratta så Petra och jag skrattar gott tillsammans och jag inser att fyra veckors uppehåll inte var så bra. Jag borde nog ha gjort ALLA övningar under ledigheten som Petra gett mig och det VÄLDIGT ofta… Skrattet gör oss båda gott och Petra säger att hon kanske skulle ta ett foto… Där går gränsen! Jag hotar med att blogga om dagens yogapass. Jag tar mig igenom den dryga timmen och inser att kroppen dock mår bra efter den efterlängtade avslappningen.
Jag sätter mitt hot i verket – att blogga om yogapasset – men bara av en enda anledning. Jag längtar redan till nästa gång vi ses och inser att det gör mig gott. Och Petra är, för mig, världens bästa yogalärare!
Saludos y hasta pronto,
Rose-Marie Wiberg
