Behöver svenska affärsmän bli med bildade? Frågan blev aktuell i samband med en krönika i DI Weekend.
“I Paris drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän. ’Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar. Möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion’.”
Det här gick att läsa i Dagens industris weekendbilaga fredagen den 4 november. Jan Gradvall skrev om sin oro för bildningens förfall i Sverige och inledde med citatet, som han hämtat från twitter. Det är inte första gången som bildningsbristen kommer på tal i Sverige. Det speciella den här gången är att kritiken lär komma från gruppen som kritiseras. Förvisso från ett annat land, men ändå. Nu vet vi inte om det är en generell åsikt eller bara representerar de affärsman som twittraren (Tomas Andersson Wij) talat med. Men om vi ändå tänker det värsta, att det är en nitlott att träffa svenska affärsmän. Hur kommer det sig?
Handelshögskolan i Stockholm är på många sätt en plantskola för blivande affärsmän. Max Shivonen, som är ordförande för skolans studentkår, blir förvånad när vi berättar om Gradvalls krönika för honom. Att det ibland inte klickar bland affärsmän från olika länder tror han beror på kulturella skillnader och olika mentaliteter, inte brist på bildning.
– Kanske har det något med svensk mentalitet att göra. Att svenskar är lite mer direkta. De ser ett affärsmöte som något man ska diskutera pengar på. Det kan också handla om kulturella skillnader i hur man förhandlar, man ser processen på olika sätt.
Även Kristina Hulteberg, som arbetar vid Franska handelskammaren i Sverige, tror att det rör sig om ett missförstånd, som handlar om kulturella skillnader i hur man gör affärer. Kontakten mellan svenska och franska affärsmän är, enligt henne god.
– Till skillnad mot den här artikeln som du refererar till tycker vi att kontakten är bra. Det finns naturligtvis kulturella skillnader, som mellan alla länder. Men vi har alltså inget intryck av att det skulle råda något specifikt problem mellan svensk och fransk affärskultur. Jag känner mycket fransmän som bor och arbetar i Sverige och de uppskattar mycket det svenska sättet att arbeta. De blir ofta inspirerade av våra platta organisationer och vårt sätt att arbeta som är mindre hierarkiskt. Men jag tror ändå jag förstår vad han (Gradvall) vill komma åt och där håller
jag med i viss grad. I Frankrike är det i affärssammanhang viktigare att etablera en personlig relation än i Sverige. Och det gör man ofta genom att gå ut och ät lunch eller middag tillsammans. Mat och dryck är viktiga inslag i den franska kulturen. Man är generös, vill gärna bjuda på sin favoritrestaurang, och man är väldigt artig. Vi svenskar, däremot, i vår iver att vara effektiva, kör pang på, vi presenterar förslag, visar kalkyler och så vidare, vilket får fransmännen att tänka, ‘herre gud vi måste ju lära känna varandra först’. Det är här jag tror att missförståndet ligger – vi svenskar är effektiva och vill att det ska gå fort, medan fransmännen vill ta sig den där tiden och prata om andra saker. Den situationen är vi svenskar inte vana att hantera. Vår effektivitet kan uppfattas som att vi inte är intresserade.
Fransmännen är alltså betydligt mer sociala under en affärsprocess. Men inte bara det, som människor är de också mer kultiverade än oss svenskar, enligt Hulteberg
– Sedan är fransmännen ofta väldigt kultiverade och mer bildade än vad vi svenskar är. De har ett hårt skolsystem, lär sig mycket, allmänbildning, historia, filosofi, litteratur och så vidare. Vidare är det viktigt för dem att tala väl, att argumentera och diskutera. De är mycket bättre på det än vad vi är, säger Kristina Hulteberg.
Jamen, då har ju krönikören rätt i sin farhåga. Vi svenskar är inte alls lika bildade som fransmän och det kan ställa till det när man ska göra affärer. Eller?
En man som kämpade för bildning var Leif Alsheimer. När han efter femton år som affärsjurist i näringslivet började undervisa vid högskolan i Jönköping förfasades han över juridikstudenternas brist på allmänbildning. En av hans studenter lär ha svarat på frågan om vem Picasso var, följande: ”Picasso var en sur realist”. Och när Alsheimer vid ett tillfälle i undervisningen använde uttrycket ”Kafka-artad” fick han frågan om Kafka var någon som synts på MTV!
För att råda bot på denna bildningsbris startade Leif Alsheimer en kurs för juridikstudenterna. Den innebar att de under hela affärsjuristutbidningenlopp fick läsa läsa viktig och relevant skönlitteratur (sammanlagt 120 böcker) inom humaniora. Kafkas Processen och Joseph Hellers Moment 22 stod bl a på litteraturlistan. Bildning är, menade Lars Alsheimer, själva grunden för självständigt tänkande och nödvändig för en demokratisk samhällsordning. Hans mål var att få juridikstudenterna ”inte bara utbildade utan också bildade”. Han lär bland annat ha sagt att, ”Man kan inte läsa processrätt utan att ha läst Processen, och ”En jurist som inte läst Brott och Straff’ är en fara för rättsväsendet!”. Lars Alsheimers kurs blev en stor framgång och renderade både nationell och internationell uppmärksamhet samt flera utmärkelser.
Max Shivonen, ordförande för studentkåren vid Handelshögskolan, känner dock inte igen bilden av obildade studenter. – Den uppfattningen har jag inte alls, i alla fall inte om studenter vid Handelshögskolan. Jag blir ofta överraskad
och imponerad av hur allmänbildade våra studenter är. Sedan kan man ju definiera allmänbildning på olika sätt. Han (Gradvall) verkar ju vara tydlig med att det handlar om konst och litteratur. Jag har lärt mig av ekonomistudier otroligt mycket om världen i allmänhet, många ekonomiska processer kan ju förklara hur världen fungerar. Det råder en väldigt aktiv samhällsdebatt på skolan och man har många mycket intressanta diskussioner med andra studenter om vad som händer i världen. Men våra studenter avspeglar också resten av samhället, man har olika intressen. Vissa har intresse för konst, kultur och religion, andra har andra intressen.
Hur är det med intresset för litteratur bland studenterna?
– En majoritet är absolut beläst, sedan talar jag inte för alla. Inom kåren har vi väldigt många föreningar, sällskap som har tydlig kulturell prägel, vi har teatergrupper, vi har debattsällskap, spex, körer, konst och musikgrupper. Men, som sagt, många har intresset men definitivt inte alla.
Ingår humaniora i någon av era utbildningar?
– Ja, till viss del. På så sätt att många kurser bygger in humaniora aspekter i undervisningen. Ekonomi handlar ju inte bara om pengar fram och tillbaka, det är ju många faktorer som har betydelse. Om man läser macroekonomi måste man ta hänsyn till olika kulturella skillnader i världen. Vi har även våra handlingskurser, där man lär sig om kulturer på andra ställen. På så sätt finns det inkorporerat i utbildningen. Men humaniora kurser specifikt finns inte. Jag minns dock att på finansieringskursen så förelog en lärare några litterära böcker som komplement till kurslitteraturen.
En elitutbildning utan humaniora på schemat. Skulle det vara möjligt i Frankrike? Förmodligen inte. Men avspeglar avsaknaden av humaniora på Handelshögskolan verkligen en brist? Är inte bildning något man får ansvara för själv att hämta in efter gymnasiet? Kafka finns ju på pocket och att besöka Moderna kostar inte mycket mer än en starköl. Eller är det kanske så illa beställt med bildningen redan på gymnasienivå, att vi som vuxna aldrig kommer att vilja närma oss svårare litteratur än Zlatans självbiografi och mer konst än grafiken på Word of Warcraft? En sak är säker de humanistiska ämnena åtnjuter inte samma status som förr vid de svenska lärosätena.
Och någon inträdesbiljett till arbetslivet garanterar de långt ifrån. På andra håll i världen ser det annorlunda ut. Historia är fint och premierande du kan läsa vid ett engelskt universitet om du ska gå vidare. Oxfords berömda och mycket populära PPE, politics, philosophy and economics är en tvärvetenskaplig grundutbildning som leder rakt in det brittiska arbetslivet. PPE har fått fram ett stort antal framstående akademiker, bl a den nuvarande premiärministern i Storbritannien David Cameron. Hur många av Sveriges partiledare har läst om Kants kategoriska imperativ? Eller James Joyes Odysseus? Kanske drar även engelska politiker lott om vem som ska tvingas sitta bredvid våra svenska folkvalda? Hemska tanke.
Åsa-Mia Fellinger
Renewmag.se © 2011. Alla rättigheter reserverade.