Nja, jag kanske inte hade glömt mitt barn åtta timmar i en bil, MEN att inte ha 100% koll och inte alltid finnas där, ja, det hade absolut kunnat vara jag. Jag kan inte föreställa mig den ångest som just nu plågar en pappa i Eslöv. Något han kommer få leva med resten av sitt liv.
De senaste dagarna har det flugit många stenar mot hans håll. På chatforum, i fikarum, vid middagsbord, Twitter, Facebook…
Läste ett bra inlägg av Sofia Mirjamsdotter på ämnet igår, rubriken var: Det kan hända vem som helst.
Och hon länkar till den här artikeln i Washington Post. Forgetting a child in the back seat of a hot, parked car is a horrifying, inexcusable mistake. But is it a crime?
Krokar på samma tema.
Har vi inte alla varit där? Tack och lov i mycket mindre skala, men ändå, känt den där iskalla känslan som sveper genom maggropen när man inser att man för tillfället inte kan skydda eller har 100 koll på vad ens barn är eller har för sig. Jag minns den där gången där yngsta sonen stod en bit upp i trappen och jag istället för att möta honom vände mig om för att ställa något på bordet. Det tog en vändning, tre sekunder, där jag med ryggen mot trappen hör en smäll och ett vrål. Jag påminns om det där varje dag när jag ser den lilla, lilla flisan i framtanden. Eller den där gången när hans äldre bror på nolltid lyckats hitta en krona som låg tillgänglig i hans höjd och hur den på något sätt hamnade i hans hals. De 10, 15 sekunderna där jag först inte fattat vad som hänt och sedan ska försöka få ut kronan, de sekunderna är evighetslånga och den iskalla känslan i magen satt kvar några dagar.
Bagateller i sammanhanget. Jag kan inte ens föreställa mig den ångesten som sveper över pappan när han sitter där på jobbet och börjar gå igenom morgonen. Hur var det nu? Lämnat eller inte?
Så ta det varsamt med stenarna mot hans håll. Och för att citera Mirjamsdotter:
“Fundera en stund på vart du vill komma med dina hårda ord, på nätet, i olika forum. Gör de någon skillnad? Ger de pojken livet åter? Hur får det dig att känna dig? Om det vore du som gjort bort dig, hur skulle det kännas då att läsa andras hårda ord?
Han kommer att måsta leva med detta i resten av sitt liv. Resten av sitt liv.”
Johanna Litsgård Lebourne