Härom dagen hittade jag ett e-mail som jag skrev till en grupp som många gånger har underlättat mitt liv här i Chile. Det är en grupp som, när jag blev medlem 2007, bestod av 350 kvinnor, och som nu har närmare 800 medlemmar. Gruppen heter Chilespouses och är till för utländska, engelskspråkiga kvinnor som är gifta, eller lever tillsammans, med chilenare. Under årens lopp har jag använt Chilespouses för att hitta hemhjälp, barnvakt, rekommendera hemhjälpar och hantverkare, annonsera om min terapimottagning, sälja en bil, osv.

Mailet jag hittade skrev jag i oktober 2007, när vi hade bott i vårt hus i 4 månader, och dagligen tampades med hantverkare som i stället för att fixa det som var trasigt, orsakade nya problem varje gång de kom in i mitt hus. Jag hade då bott i Chile i ett och ett halvt år, efter 3 år i Australien. I brevet skrev jag att jag tyckte att det var svårt att veta hur jag skulle bete mig mot hantverkare och andra service-personer här i Chile. Jag tyckte aldrig att jag hade haft detta problem i Sverige, Australien eller USA där jag tidigare bott. Jag tyckte att det var svårt att veta var gränsen gick mellan att vara trevlig och samtidigt tydlig med vad jag ville att människor skulle göra. Jag tyckte att människor ofta fick uppfattningen att jag var korkad om jag var trevlig, och att de, istället för att bli tacksamma om jag gav dem de saker de bad om, i stället blev lata och bad om ännu fler saker. Jag skrev i brevet att jag tyckte att det kändes som att många människor här i Chile behövde vara rädda för dig för att de skulle göra det som de förväntades göra.

Detta är något jag fortfarande tampas med, trots att jag nu har bott här i så många år. Eftersom detta är ett land som är uppbyggt utifrån ett hierarkiskt system, där man är beroende av hjälp i hemmet på ett helt annat sätt än i Sverige (bl.a. stänger dagis mellan 12.30 och 13 varje dag, och därefter är barnen i hemmet) tvingas jag ständigt hantera dessa frågor. Jag tror att jag har lärt mig att vara fastare när jag ber om saker, men vad gäller vänligheten tycker jag fortfarande att det är svårt, eftersom jag inte vill förvandlas till en person jag inte är, som jag själv ser som sur och sluten. En konsekvens av detta är att jag alltid haft familjens stökigaste garderob, osv. (trots att jag försöker hålla efter mycket mer än vissa andra), fast jag är den som alltid lyssnar på alla när de berättar om sina privata problem.

Jag har verkligen svårt för att acceptera att respekt för någon till viss del ska behöva bestå av rädsla. Det blir så viktigt för mig att påminna mig om att jag faktiskt är i en annorlunda kultur, och att det som är ”common sense” (sunt förnuft) för mig inte är common för de personer jag möter här. Jag tror att det handlar om varför man gör saker. Om man blir uppfostrad i ett system där det handlar om att man gör saker för att undvika bestraffning (som är något negativt) så är det nog stor sannolikhet att man inte utövar det beteendet om risken för bestraffning inte är närvarande. Å andra sidan, om man lär sig att göra saker för att man känner sig bra, glad, stolt, duktig (som är något positivt) när man klarar av dessa saker, så blir rädslan för bestraffning sekundär.

Jag tror att många människor i dessa länder traditionellt sett har uppfostrat barn, och betett sig mot underordnade på det första sättet, medan vi i Sverige kanske försöker uppfostra barn på det andra sättet. Detta gör att det lätt blir så att man som svensk ute i världen förutsätter att människor ska söka uppskattning i högre grad än de gör, eftersom de har fått en helt annan uppfostran, och gått igenom en helt annan inlärningshistoria, än vi.