Renew Magazine har alltid många bra artiklar, och igår fastnade jag för Åsa-Mia Fellingers artikel om Nora som vanvårdats inom den privata vården. Jag hade inte hört någonting om henne förut, och artikeln fyllde mig med raseri. Min vana trogen började jag utforska mer på egen hand, och ju mer jag läste, desto argare blev jag. Hur är det möjligt att behandla någon så kränkande? Och hur kunde det pågå så länge? Ännu en historia om hur mäktiga, utbildade män, som, var och en på sitt eget sätt, förgriper sig på en maktlös, ung kvinna..

Allvarligt talat, hur är man funtad för att kunna bete sig så vidrigt som både polischefen och läkaren betett sig? Här talar vi så ofta om risken att unga i dag växer upp utan empatisk förmåga, men vad gör vi åt alla vuxna utan empati?  De som redan existerar i samhället, ibland på poster som ger dem makt? En tanke rinner upp i huvudet på mig:  Föder makt illvilja eller är illviljan en förutsättning för att nå till maktens höjder?!  -Men, nej, det är förstås alldeles för förenklat; naturligtvis är varken ondska eller godhet några villkor för att uppnå makt. Däremot är makt i sig farligt och vi behöver absolut hålla ögonen på de mäktiga. Makten gör något med människor. Frestelsen att unna sig extra förmåner, att gynna sig själv övergår till tanken att man har rätt till det man tar. ”Jag, som jobbar så hårt… nog är jag vara värd det här…”, utan minsta tanke på alla andras hårda slit. För att inte tala om jämförelsen med andra på maktens topp. Politiker jämför sig med näringslivets toppar, maktens män jämför sig med varandra och maktens kvinnor har ta-mej-fan rätt till samma saker som gubbarna. Ens värde ligger plötsligt i hur mycket man har – makt, ägodelar, personer under sig… De som opponerar sig blir fiender som måste kväsas, och förnuftets röst förvandlas till ett väsande hån, något att slå ifrån sig till varje pris. Sedan ligger nästa tanke snart där, som ett slags underligt logiskt kliv, som säger att eftersom jag har makten att ta för mig lite extra måste jag vara mer värd än andra.

Det ligger mycket i uttrycket: ”Power corrupts and absolute power corrupts absolutely” , som ofta används här i USA. Makt har en tendens att korrumpera, och ju större makt, desto större risk för korruption. Glöm inte heller att ju större makt en individ har, desto värre saker kan den personen ställa till. Ingen enskild person borde få ha för mycket makt under för lång tid, för det finnas bara ett fåtal som i längden kan stå emot frestelsen att använda den för eget bruk. Som Lincoln sa: “…if you want to test a man’s character, give him power.”

Nora, som hon kallas i alla reportage, har blivit rejält sviken av minst tre av samhällets ”stöttepelare” och maktsymboler. Till att börja med slog hennes egen pappa både henne och familjen, och som 13-åring började hon skada sig själv. När hon sedan vände sig till vården för att få hjälp hade hon oturen att träffa nästa stora maktsymbol: psykiatern och överläkaren Ola Gefvert som också var VD och ägare till Närpsykiatrin i Enköping. Under hans ansvar misslyckades vården storligen med att komma till rätta med hennes självskadebeteende; faktiskt så till den milda grad att hon tar till ett annat klassiskt sätt att misshandla sig själv, hon börjar prostituera sig. Och så råkar hon ut för nästa maktsymbol, nämligen fd länspolismästaren och Polishögskolans före detta rektor Göran Lindberg, som binder fast henne och våldtar henne grovt. Hon anmäler Lindberg för våldtäkt, men trots all bevisning, bland annat i form av hans DNA, läggs utredningen ner.

Tillbaka hos vården och Ola Gefvert, bad Nora desperat att få tillgång till en kvinnlig terapeut, men hur behandlade den välutbildade, mäktige psykiatern henne? Han argumenterade med henne. Nonchalerade henne. Förlöjligade henne. Ifrågasatte och förringade henne och hennes upplevelser. Han kallade henne för Upplands mest svårbehandlade patient men satte en manlig skötare utan professionell utbildning att behandla henne. Ansvaret var dessutom hennes eget; för som han sa till en en frivårdsinspektör ”hon horade innan det med Lindberg hände, och /—/ då får man skylla sig själv”. . I efterhand, med Lindberg dömd för våldtäkt, ifrågasatte Gefvert öppet i media att våldtäkten ens ägt rum. Om han går så långt inför allas våra ögon- vad ska vi då tro om vad han utsatt sina patienter för bakom stängda dörrar? Dessutom, och det här känns som det mest rubbade, krävde han att hon själv skulle klara av det han och vården misslyckats kapitalt med, nämligen att själv lösa sitt självskadebeteende. Vad var det då han tog betalt för?

Hovrätten mildrade polischefens straff till 6 år. Inte vet jag hur mycket de överdrivna amerikanska straffsatserna har påverkat mig, men jag tycker att 6 år låter milt med tanke på de stackars kvinnor han misshandlat och våldtagit. Gripen på väg till en 14-åring med sexleksaker…! Och vilka ”leksaker” sedan… En så kallad gag-ball (disciplinboll) där en gummiboll stor som en pingisboll körs in i munnen och fästs som en munkavle runt nacken. Själv får jag kväljningar bara av tanken. Koppel och remmar och en piska… Det ger mig ångest. Jag bryr mig inte om vad vuxna väljer att göra så länge ingen tvingas till något den inte vill, men jag blir chockad när en 64-åring packar med sig såna saker på väg till ett sexmöte med ett barn.

Aftonbladet skrev att Lindberg var djupt besviken efter att hovrätten sänkt hans straff. ”Advokat Karl Harling har under eftermiddagen träffat sin klient Göran Lindberg.

– Han är djupt besviken. Han döms mot sitt nekande och till ett långt fängelsestraff..”

Rätta mig om jag har fel, men det låter som om det faktum att han nekat till brott borde vara en förmildrande omständighet?

Lycka till, ”Nora”. Måtte du aldrig mer råka i händerna på avskum.

PS. Det skadar inte att ge akt på språkbruket ibland, eftersom det ofta säger en hel del om den talande. I Noras inspelning kunde man höra överläkaren, psykiatern och företagsägaren Gefvert säga att om hon lät bli att skada sig under 6 månader, kunde hon få en kvinnlig terapeut. Men lägg märke till hur han uttryckte sig! Han skulle varken leja in, anställa eller konsultera en kvinnlig läkare/terapeut/psykolog/psykiater! Åh, nej, i stället skulle han ”köpa en kvinna”! Om du bara gör precis som jag kräver ska jag köpa en kvinna…! Vad säger ett sånt utryck om hans kvinnosyn?!

En enkel fråga: vore det inte naturligt att ett behandlingshem erbjuder terapeuter av båda könen?

Lena Wallberg Samzelius