”We won’t go away. Welcome to your first day.” – Svenska Jo om att delta i den historiska Women´s March

”We won’t go away. Welcome to your first day.”

16237393_10203108973562487_740198151_n

Klockan är 20:00 och vi är tillbaka efter marschen sedan kanske två timmar tillbaka. Huset där vi har tur nog att bo gratis under vår vistelse är fullt av barn och människor. Runt matbordet där vi just avslutat en taco-middag diskuterar två olika grupper politik högljutt. Från vardagsrummet bakom oss kommer ljudet av lekande barn. Vi är trötta efter en dag spenderad till fots och jag kämpar för att skriva något halvt sammanhängande om dagen innan vi kollapsar i säng. Titt som tätt får jag titta upp från mobilen och svara på frågor eller lägga till min åsikt i diskussionen. Någon dator har jag inte med mig, den rationaliserades bort. För tung. Så det blev mobiler och en iPad istället. Jag borde vänta. Låta allt sjunka in och ta min tid att skriva något långt och tänkvärt i en miljö där jag kan höra mig själv tänka. Men det känns viktigt, bråttom på något sätt, att jag får ner något på pränt innan allt är över.

Läs också: Svenska Jo Koerth demonstrerar för kvinnors rättigheter i Washington DC i helgen

16237816_10203108614833519_704628591_n

 

Jag trodde att jag skulle känna mig upplyft efter marschen, men jag känner mig bara utmattad. Åtta timmar i en enorm folkmassa tär på krafterna.
Women’s March of Washington sökte tillstånd för 200 000 demonstranter och beräknade att slutantalet skulle bli 100 000. Så blev det inte. Det blev mycket mycket fler. Exakta siffror finns inte, men folk längs med rutten beräknade det till en halv miljon. Svårt att se när man är mitt i smeten, men det var den siffran vi hörde mest. Något officiellt slutantal lär det inte bli så jag väljer att tro att det stämmer.

 

IMG_6009

 

Klockan 13:00 skulle marschen börja. 13:55 hade vi fortfarande inte rört oss. Högtalarna räckte inte ut dit vi och den största delen av folkmassan stod och täckningen på mobilen kom och gick så information var svår att få tag på. En liten stund verkade det som att marschen inte skulle bli av trots allt. Vi var för många.

Dagen till ära hade Google Maps lagt upp den planerade marsch-rutten över Washington DC-kartan.  Men redan innan marschen skulle börja var paradrutten full av människor. Det fanns inte plats att gå framåt. Folk började röra sig bakåt. En del lämnade marschen. Andra startade sin egen marsch. Medan folksamlingen tunnades ut rörde vi oss bort mot baksidan av scenen. Klockan 14:21 hörde vi någon ropa ”we’re marching” från scenen och det gjorde vi. Det blev inte den officiella rutten och jag har hört att det blev mer än ett tåg som tog sig mot Vita Huset på olika vägar. Om folksamlingen splittrats eller tunnats ut märktes det inte. Vi omgavs av folk. Jag har aldrig sett så många människor på en och samma plats i hela mitt liv.

IMG_6284

Det tog oss två timmar att ta oss till avspärrningarna runt Vita Huset. Runt omkring oss höjdes röster i olika ramsor. Min favorit var ”We are not going away. Welcome to your first day.”  Vi skrek oss hesa tillsammans.

Som utlovat blev det en fredlig protest. Till och med i den värsta trängseln var folk artiga och hänsynsfulla mot varandra. Vi såg inget våld och ingen som blev arresterad. Känslan i luften förblev en av gemenskap och ett behov att höja våra röster för mänskliga rättigheter tillsammans.

Klockan har hunnit bli 22:00. Vi har rört oss bort från de gemensamma utrymmena till vårt lugna sovrum. Vi ska försöka hitta video från dagens tal och framträdanden, trots att vi var där såg och hörde vi i princip ingenting av det. Det verkar vara sant för de flesta.  På Facebook står det att Madonna var där. Vi såg henne aldrig.

Jo Koerth

2017-03-13T11:50:16+00:00