Svenska Jo Koerth demonstrerar för kvinnors rättigheter i Washington DC i helgen

Svenska Jo Koerth är i helgen på plats i Washington DC för Women’s March. Här bloggar hon om resan dit och demonstrationen i DC idag där Donald Trump svors in som president igår.

”Det är så mycket jag är rädd för under den nya administrationen, som kvinna, som hustru till en kvinna och som invandrare.”

 

”Det finns så många anledningar att vi känner att vi måste gå med i protesttåget. Att sitta hemma och göra ingenting var aldrig ett val. USA var inte perfekt under Obama men redan innan Trump installerades i Vita Huset kunde man se en skugga av hårdvunna rättigheter som sakta urholkas. Det känns som att hela landet står i begrepp att ta två långa kliv bakåt för det enda steg som Obama släpade dem framåt. Det är så mycket jag är rädd för under den nya administrationen, som kvinna, som hustru till en kvinna och som invandrare. Mitt greencard är inte permanent än, jag måste ansöka om det i höst. Vårt äktenskap är inte garanterat. Att bara skriva den meningen är absurd. Vårt äktenskap är inte garanterat.

Vi går för oss själva, för alla som inte kan eller inte vågar. För de vars rättigheter helt plötsligt ifrågasätts, för de vars rättigheter aldrig har varit vad de borde och nu kanske inte blir det på fyra år. För en kvinnas rätt att välja vad som händer med hennes kropp. Som kvinna måste jag gå. Men det är mer än att bara visa vårt motstånd och missnöje. Det är känslan av hopp i folksamlingen. Det hopp som krossades när Trump vann. Han vann presidentvalet och i månader kändes det hopplöst att så många röstade på honom. Så många röster som höjdes MOT mänskliga rättigheter. Här omges vi av röster som skriker ut FÖR dem. Det är en tröst, en lysande fyrbåk i mörkret.”
Jo, på plats i DC
Det är nu, idag, det händer. Klockan 10:00 ska alla samlas vid hörnet vid 3rd och Independence för tal och uppträdanden. Klockan 13:00 börjar protesttåget. Anordnarna väntade in i det sista med att släppa hela rutten.

IMG_5713

Igår kväll gjorde vi våra skyltar och packade våra väskor. Säkerheten kommer vara tajt så inga stora väskor är tillåtna. Ryggsäckar måste vara genomskinliga och handväskor får max vara 8x6x4.
IMG_5725
Det är en fredlig protest och organisatörerna har jobbat med polisen för att få fram tillstånd för varje liten detalj. Men på hemsidan finns ett nummer som man kan ringa om man blir arresterad. Numret står skrivet på min underarm. Högre upp på armen, där det alltid kommer vara dolt av min tröja står mitt Alien Number. Numret som står på mitt greencard. Blir jag arresterad kan min status som invandrare (tom laglig) medföra komplikationer.

IMG_5714

Det är en fredlig protest. Vi tänker inte göra något våldsamt eller olagligt. Men man vet aldrig vad som händer i en folkmassa som är så stor som förväntas. Så vi tar det säkra före det osäkra.
IMG_5727
Det kommer bli en lång dag så vi har packat snacks och portabla mobilladdare. Ingen kan garantera att det kommer finnas mobiltäckning med så många människor som försöker lägga upp bilder och filmer samtidigt. Men vi kommer iallafall inte få slut på batteri på mobilerna.
Vi ses på andra sidan.

 

Fredag, på väg till Washington DC

 

Alla tv-skärmar visar bilder från Trumps installation i Washington DC.  Kvinnan bakom disken himlar med ögonen när nationalsången spelas och säger ”jag önskar att vi kunde stänga av tv:n.”

 ”Stäng av ljudet bara,” föreslår min fru.

Kvinnan skrattar och skakar på huvudet. ”They’d fire me.”

IMG_5712

 

 

Vi missade installations-talet. Då satt vi alla tre i en bil på väg till Dallas och flygplatsen. Nu är vi här och Trump skriver på papper efter papper på TVn medan vi väntar på att få boarda.

Vi är på väg till Washington DC, min fru, min svärmor och jag. För lite mer än två månader sedan hoppades vi på att få biljetter till installationen. USAs första kvinnliga president. Tänk att vara där och se det ske. Min fru skrev till vår kongressman och frågade om biljetter — man kan få dem gratis, men det är först till kvarn som gäller — han mailade tillbaka och sa att trycket på biljetter var stort. Men, skrev han, pröva att kontakta den republikanske representanten istället. Beroende på hur valet går kanske de har biljetter kvar.

Efter valet mailade han igen och frågade om vi fortfarande var intresserade. Det var vi inte. Istället bestämde vi oss för att demonstrera.

Women’s March on Washington har systermarscher i hela världen inklusive Stockholm och Austin där vi bor, min fru och jag. Men innan jul bestämde vi oss för att ta oss till huvudstaden. ”Det känns större. Som att vara en del av historien,” sa min fru innan vi bokade våra biljetter. Ända sen vi betalade alldeles för mycket för Hamilton-biljetter har det varit vårt argument för något viktigt vi vill göra som kanske inte är så logiskt rent ekonomiskt. (Som att ta två dagar ledigt från jobbet för att åka till en annan stat precis efter jul.) Något vi kommer minnas för alltid. Vi var där.

IMG_5711

 

 

Vid gaten i Dallas sitter övervägande kvinnor. En kvinna två rader bort bär en sweatshirt med marschens officiella logga. Min fru lutar sig över och viskar ”hur många tror du är här för marschen?”

 

Vi behöver inte undra länge. En grupp längre bort bestämmer sig för en grupp-selfie och en kvinna ropar ”alla som är här för marschen, vi tänkte ta en gruppbild.” Majoriteten av de väntande reser sig upp (män som kvinnor, men mest kvinnor). Det blir en för stor grupp för en selfie. Varken armar eller selfie-sticks räcker till. En förbipasserande herre ställer upp och tar bilder. Mobil efter mobil skickas fram till honom och efteråt skickar de som fick bilder dem vidare till främlingar. Jag skriver in mitt nummer i en kvinnas mobil och sekunder senare plingar ett foto in i min inkorg.

På planet frågar flygvärdinnan över högtalarsystemet hur många som är där för att delta i protesten. De flesta på planet jublar och räcker upp händerna. Flygvärdinnans leende syns ända bort till rad 19 där vi sitter. Hon ska också dit.

IMG_5726-1

 

Överallt runt omkring oss hör vi kvinnor prata med varandra och knyta nya band. Folk lutar sig över säten och mittgångar för att titta på varandras bilder och skriva upp mailadresser och telefonnummer. Nog för att amerikaner (särskilt sydstatare) är pratglada och vänliga mot främlingar men detta är något helt annat. Det är en samhörighet jag inte upplevt tidigare.

 

I Washington DC möts vi av stora leenden och välkomnande skyltar. ”Welcome mom” står det på en kvinnas skylt, mannen bredvid har en skylt där det står ”and all Women marchers.” Vi ropar och tackar och leendena breddas medan vi vinkar åt varandra. I ett ögonblick är vi alla en del av något större.

Medan vi väntar på hyrbilen som ska ta oss från Baltimore till DC nås vi av nyheten att ordet klimatförändring har tagits bort från Vita Husets officiella webbsida tillsammans med sidorna om HBT, sjukvård och medborgerliga rättigheter. Det tog inte lång tid. Lite av hoppet och euforin av solidaritet flagnar bort.

Det kommer bli fyra långa år.

Jo Koerth

2017-03-13T11:50:16+00:00