Är du också ”radical chic”?

Så här drygt ett år efter bilden på Alan Kurdi, den lilla pojken som hittades död på stranden och skakade om en hel värld, så lever frågan om flyktingströmmarna vidare.

1. Det är hemskt med vad som händer i deras länder. (Där är alla rörande överens).

2. Var ska de ta vägen? (Här börjar många snegla på varandra, i de politiska rummen kastar man siffror på varandra.)

3. Vem vill ta emot? (Hm, svår nöt och knäcka, men här får de inte plats mumlas det i bänkarna…)

Ganska ofta kan en höra kommentarer som: ”Det är fantastiskt vad de gör i den och den kommunen, hur de satsar, men inte här va, vi har inte resurserna.” Hur lätt det är att tycka massa saker som är politiskt korrekta och hur svårt det kan vara att handla utifrån de värderingarna. Hur lätt det är att vara radical chic. Radikal på papper.

I julas fick jag just en sådan aha-upplevelse, om mig själv, hur min instinktiva reaktion var att ifrågasätta och inte applådera. Vi sitter och äter julbord vid lunch och börjar prata om kvinnan som sitter utanför ICA-affären i kvarteret och ber om pengar. Hon har suttit där hela hösten. Det är inte ett bekvämt julbordsämne, men barnen driver det. Varför? Vad ska hon äta? Vad gör hon på julafton? Frågorna radar upp sig och vi vuxna skruvar på oss. Här sitter vi och smaskar och några hundra meter härifrån sitter någon och fryser. Någonstans mellan skinkan och kaffet så säger barnen att de vill göra något åt saken. Direkta på barns vis. Gå upp nu och ge henne pengar. Hur svårt kan det vara? De vuxna får något vått i ögonen, och säger att det är verkligen en fin tanke, men nu är det ju dags för kaffe. Ingen har någon jättestor lust att just nu lämna den ombonade julstämningen som råder.

Barnen börjar röra sig runt i huset och rycker i lådorna på ovanvåningen och så säger den äldsta, vi går nu, med den yngsta glatt i släptåg. De försvinner iväg. Undrar vad de tog med sig, tänker jag lite stilla där jag står och plockar med disken, men nu sprider sig kaffedoften i huset och kakorna ser goda ut där de ligger på fatet. (Vill poängtera att det är samma barn som en vecka tidigare tjatat om hur viktigt det är att just de har den senaste varianten av Playstation och att ”alla andra har den senaste Iphonen” , så helt vanlig barn men just idag med ett uppdrag.)

Tio minuter senare är de hemma. Glada och rosiga. Hon blev jätteglad, säger dom.

– Ja, vad kul. Vad gav ni?

– 1000 kr!

– 1000 kr?!! Min röst åker upp falsett. Var hittade ni dom?

-I din låda.

– I min låda??! (Sedan när har jag 1000 spänn liggande lådorna…och var de dem jag hade tänkt använda till den där snygga tröjan jag såg häromdagen.)

När jag tänker tillbaks på den här historien så önskar jag att jag kunnat backa tiden och göra om den. Att min spontana reaktion inte hade varit ifrågasättande och irritation, att inte girighet hade mött de två killarna som just den här dagen tänkt bortom TV-spel och Iphones och gett en fin julklapp till en kvinna från Rumänien de inte känner. Hur min första reaktion var min förlust och inte hennes vinning. Hur lätt det är att tycka massa saker på papper och hur svårt det är att skrida till handling. Hur lätt det är att vara radical chic  som författaren Robert Saviano kallar den intellektuella vänstereliten i byn Capalbio i Toscana där ett flyktingboende ska byggas och stöter på patrull. ”Bra, men inte här va, på min baksida”.

Vi är oss själva närmast. Så är det. Men kanske kan vi öva oss på att se bortom vår egen bekvämlighet. Om en familj med sitt liv i plastpåsar och sovsäckar hade ringt på dörren en kväll och frågat om de fick sova här önskar jag att min reaktion skulle vara: Välkommen! Kom in, vi har plats. Jag vet inte, men jag önskar, vill, övar på det. Övar på att inte vända bort blicken i tunnelbanan eller utanför affären. Jag säger övar för lyckas inte alltid. Den spontana barnreaktionen ersätts alltför ofta av att se politiken bakom människorna. Vad hjälper det henne nu om jag ger 100 kr här, när det ändå handlar om vad som beslutas vid de högre politiska instanserna, att det är där det måste börja. Förvisso, men vad händer med en människa som aldrig blir sedd i sin litenhet, vad händer med empatin när de svåra problemen helst ska lösas av någon annan, vad händer med någon som ständigt blir ignorerad.

Just nu visas  filmen ”Bortom Lampedusa” på biograferna, en film om flyktingströmmar som bara fortsätter över haven. 100 000 hittills i år, 3000 som drunknat, under en vecka plockas flera 1000 upp utanför Libyens kust. (Källa: DN) Så ser den ut. Verkligheten.

I verkligheten hjälper det tyvärr inte med att vara radical chic.

 

Johanna4

Johanna Litsgård Lebourne

Instagram: @johanna_lebourne

Läs också: 

Adam, förlåt

2017-03-13T11:50:18+00:00