Helt otippat gillar jag SATS igen

På den tiden när jag var en ganska typisk innerstadsbo i  Stockholm – vi pratar sexton till tjugo år sedan – var SATS (som först hette Sportclub) ett frekvent tillhåll för mig. Antingen före eller efter jobbet eller under helgerna. Passen som jag diggade hette – om jag inte missminner mig – Muscle,  Workout, Step och PUMP.  När jag sedan fick mitt första barn möjliggjorde barnpassningen vid SATS Odenplan för mig att upprätthålla formen.  Det var förstås jättebra, men samtidigt började en irritation och trötthet på gymkedjan att växa sig allt starkare inom mig. Jag retade mig på att man tryckte in för mycket folk på passen. Jag retade mig på att man var tvungen att checka in minst 20 minuter före ett pass för att vara säker på att komma med. Jag hatade tramset med att behöva boka in ett personlig möte med en medlemsrådgivare varje gång det var dags för att förnya medlemskapet. Och jag verkligen avskydde ledarnas galet höga volym på musiken. Jag vet inte hur många gånger jag gestikulerade till dem att dra ner volymen eller efter passen skrev lappar, typ:

Snälla, spela inte så fruktansvärt hög musik under passet. Jag vill inte få tinnitus!

Efter förra passet susade det i mina öron i flera timmar – inte bra – be ledaren att sänka volymen. Personer som drabbats av tinnitus och de har det inte roligt, det kan jag lova. Jag träffar dem då och då via mitt arbete.

Efter ett tag införde SATS ett slags ljudkontroll i träningssalen – ett öra som lyste grönt när volymen var ok och rött när det var skadligt. Äntligen, tänkte jag, men blev snabbt besviken. Manicken var ofta ”trasig” eller så sket ledaren högaktningsfullt i dess röda feedback.  Till slut fick jag nog. ”Aldrig mera SATS”, lovade jag mig själv. Jag minns precis när jag fattade beslutet –  året var 2004 och jag låg på stepbrädan under ett PUMP- pass vid SATS Alvik. Trots mina öronproppar dånade musiken i mina öron. Jag lämnade salen och kom aldrig tillbaka.

Förrän nu, 12 år senare!  Hur sjutton gick det till? undrar du säkert. Ja, jag skulle kunna berätta den långa versionen, men jag väljer den korta eftersom jag planerar att blogga om min spela-tennis-fanatism vid ett senare tillfälle. Den korta versionen heter istället jäkla, förbannade tennisarmbåge i kombination med ett,  för mig, överraskande positiva tänkande när det gäller mig själv: ”Nu gäller det att inte deppa ihopa, utan att passa på att förbättra både kondition och styrka”. (Flera vuxenpoäng för det, eller hur?! ) Eftersom jag vet att löpning inte är något för mig  införskaffade jag mig ett medlemskap på SATS. Inte utan motvilja, det måste jag erkänna. Och inte utan gnäll efter mitt första besök på stället. Men därefter har jag helt ändrat min inställning och helt otippat blivit en SATS-fan.

SATS har nämligen utvecklats till att bli så mycket bättre. Borta är, med undantag för ett pass som leddes av en yngre tjej – den galet höga volymen. Utbudet av träningspass är så mycket mer varierat nu och i linje med vad våra skärm-skadade kroppar behöver.  Borta är köandet eftersom alla bokningar kan ske digitalt. Och borttaget är tramset med tidsödande personliga möten för att få teckna medlemsskap. Det som behövs är bara några enkla klick och namnuppgifter på SATS hemsida.

Foto på mig

Åsa-Mia Fellinger Fotograf:Tobias Fischer

En annan mycket tilltalande sak är att klientelet  är så mycket bredare och mer heterogent, än förr,  i alla fall vid SATS Alvik.  Nu tränar 20-åringar sida vid sida med de som är 50 år och uppåt (det vill säga bland annat mig). Slimmade och muskulösa kroppar syns intill ölkaggar, bilringar och gropiga lår. Tjusiga Nike-outfits syns intill urtvättade T-shirts och Stadium-shorts.  Jag vet inte om detta är SATS egen förtjänst, men det är i alla fall härligt att se att människor inte ryggar för att bege sig till gymmet och göra det som är så viktigt för oss alla – att motionera.

 

Åsa-Mia Fellinger

 

P.S. Det är bara några saker jag önskar att SATS utvecklade:

  1. För att få ut bästa möjliga effekt av träningen och för att förebygga skador är det viktigt att man gör övningar rätt. Det är allt annat än lätt. Inte minst p.g.a. dålig core-kontroll. Jag önskar därför att man inför assisterande ledare under passen (behöver inte ske varje gång) som kan korrigera när man gör fel.
  2. Fixa så att det går att höra vad tränaren säger. Allt för många gånger dränks rösten av dovt knaster eller något annat störande, inte minst vid spinning-passen.

Bilden ovan är en faksimile från min dataskärm.

.

2017-03-13T11:50:21+00:00