I skuggan av Kerstin Thorwall

Har du sett serien i påsk? Serien om en av våra mest kända författare Kerstin Thorwall, som skrev det många andra tänkte och kände men som också skapade kaos runt omkring sig och sina barn. ”Det mest förbjudna”, teveserien om författaren och illustratören som visats under påskhelgen (den finns också på SVT Play fyra veckor till).

När jag började titta tänkte jag att här skulle vi få en dos stark execentrisk kvinna som vågade gå sin egen väg. Det har vi fått, men inte bara. Vi har också fått baksidan av författarskapet och kampen i mörkret att inte hitta en plats i tillvaron. ”Syndabocken som visar alla våra mörkaste sidor” som Lotta Olsson beskrivet det i DN.

Och så har vi fått de som levde i skuggan av Kerstin Thorwall.

Hennes söner.

Jag läser i en intervju från tidningen Vi.

”Det fanns något i morsans sätt som skrämde mig oerhört som barn; det manipulativa, den genomtänkta strategin i kaoset. Hon missade aldrig en deadline – trots sin ångest. Hon rökte inte. Drack inte en droppe sprit. Där fanns disciplin, ansvar, logik – trots kaoset. Jag minns hemma hos-reportagen när hon var en firad modetecknerska och kåsör. De andades idyll och modernitet, vi barn var statister i berättelsen om den kreativa flerbarnsmamman och yrkeskvinnan. Men som mamma var hon fullständigt oläsbar. Råkade hon bränna vid maten det minsta kunde hon falla ihop på köksgolvet, skrika att hon var värdelös, att hon skulle ta livet av sig, att hon borde dö. Vad svarar man på det som tioåring? ”Nä, dö inte mamma. Det brända är riktigt gott.”

Barn som hittade strategier och sätt att överleva och barn som kördes till mentalsjukhus för att mamma Kerstin trodde att trots var en psykisk sjukdom. Barn som inte vågade säga emot.

Har tänkt mycket på det här i vår, vad man gör i skuggan av författarskapet, vad som är berättigat?

Samma tanke slår mig när Martina Haags bok “Det är något som inte stämmer” kom ut. (Lyssna på Renews bokpodd om boken här.)  Det är en fiktiv berättelse men alla, eller i alla fall de flesta, läser in att det handlar om hennes egen skilsmässa. En sofistikerad hämnd minst sagt, hon vill berätta hur det är bli lämnad. Bra så, det är en viktig berättelse. Men det finns ju fler i familjen än de tre som omnämns i boken. Barn som ska möta klasskompisar på skolgården, barn som ska se sin familjs splittring på pränt, sin mammas ångest och sin pappas tillkortakommanden.

Det blir extra tydligt när jag en dag sitter vid bordet bredvid Martina Haag på det lokala kaféet. Hur jag tänker att hon bjudit in mig och övriga världen i det mest förbjudna. Bara modigt, eller också lite själviskt? Barnen sitter bredvid och mumsar på en macka. Var dom med i det valet? Röstades det hemma vid matbordet innan manuskriptet skickades till förlaget. Det får vi kanske veta när dom är vuxna.

Jag vet att det här kan låta förnumstigt och präktigt och är inte heller helt klar i tankegångarna. För om vi inte skriver om “det mest förbjudna”, vem gör det då? Alla äger ju sin egen berättelse och vissa väljer att berätta den, får det inte vara ok? Är det till och med nödvändigt? Att också det skamliga och solkiga är viktigt att berätta? Att vi kan lära oss något av varandra.

Tidningen Vi tar upp samma tankegång:

Men en del berättelser kanske måste skrivas?

”Måste? Jag hade inte skrivit Det mest förbjudna. Morsan skrev så jävla privat, jag tyckte det var pinsamt och skämdes. Men det hemskaste var inte knullandet utan hur hon sålde ut sin mamma, min mormor Thora. Hon var nästan 80 när boken kom och blev aldrig sig själv igen.”

Det blir smärtsamt tydligt att barnen inte ville vara karaktärer i Kerstin Thorwalls berättelser från livet. Det som byggde hennes framgång som den dåliga mamman med unga älskare och köpta i den senare delen av livet (läs: Mörkar det mest förbjudna)

Sonen Gunnar igen.

“Jag är 54 år, jag vill inte vara den person hon gjorde mig till i sina böcker eller verkliga livet. I dag behöver jag ingen försvarare. Jag har en egen dotter som jag försöker vara en bra pappa till. Missförstå mig inte, jag begär inte att man som förälder alltid ska göra rätt. Att man aldrig får misslyckas. Jag menar att en förälder – trots egna tillkortakommande – ska försöka att stå upp för sitt barn.”

Livet, i skuggan av författaren.

Johanna4

Johanna Litsgård Lebourne

Instagram: johanna_lebourne eller magazinerenew

 

Foto: Ulrika Malm/SVT

2017-03-13T11:50:22+00:00