Adam, förlåt

Han är två år, Adam. Nej…fel. Han var två år – när han dog. Just idag korsas våra öden när jag står och tittar på den lilla jordhögen med den vita plattan i en avlägsen olivlund. Han är en av många barn som ligger här och kanske fastnar jag hos just honom för att han dog bara två dagar innan min födelsedag. En märklig gemensam nämnare.

De har tagit en stund att ta sig hit och vi skulle aldrig hittat om vi inte haft en nyvunnen vän som visat vägen. Sista sträckan har vi kört på grusväg och nu har vi klättrat över en låst grind för att ta oss till den färska begravningsplatsen. Datumen på de små vita gravstenarna är bara några månader gamla, på en står det till och med januari, 2016. När vi står i den lite kyliga luften och tittar ut över jordhögarna är det februari. Alldeles nyss en levande människa, nu en sista vila i en avlägsen olivlund på en ö i Grekland.

Här kommer de jag sett på nyheterna i flera månader nära – för nära. Jag har haft tvååringar hemma, pojkar som nu blivit äldre. Tvååringar som snubblat runt bland leksaker, dragit i lådor, vaknat om nätterna. Tvååringar som trilskat med overaller, krupit upp i knäet nybadade och som somnat mätta i varma sängar.

IMG_6516

 

Vem satt han hos, Adam, i den lilla gummibåten?  Frös han? Var han hungrig? Jag vet inte mer om honom än att här, i lunden, har flyktingar från Syrien hamnat. De som inte klarade den 7 km långa resan från Turkiet till den grekiska ön Lesbos. De som kanske tvingats in i en redan överfull gummibåt av smugglare med vapen i händerna, och satt på sig flytvästar gjorda av liggunderlag som istället för att hålla dem över ytan dragit ner dem.

Vad hade han? Armpuffar, eller kanske en flytring? Ja, det förekommer också säger volontärerna vi träffar. Bara några timmar tidigare har vi hört historier om barn som glider ur sina flytvästar i vattnet och försvinner, barn med frostskador, barn som står villrådiga på en strand utan föräldrar.

Hur var hans sista timmar i livet? Satt han där med sina föräldrar, är det dom som också ligger här bredvid? Var han i en av båtarna som gav sig ut tidigt i gryningen? Fyra, fem timmar ska resan ta över havet. Om man har tur och det inte blåser för mycket. Vet hans familj att han ligger här? Att det här blev hans gravplats, långt hemifrån i ett främmande land.

Dagen innan har vi stått där vid stranden och den iskalla vinden bitit sig igenom både fliströjan och jackan. Efter bara några timmar på plats har vi med frusna händer och kalla fötter börjat snegla mot varandra och pratat om caféet några hundra meter bort. Samma vatten, samma strand.

Det är många frågor som snurrar genom huvudet där vid Adams grav. Varför ska människor tvingas utsättas för livsfarliga flyktvägar till ett Europa 2016? Varför finns inte fler människor där för att hjälpa dem som hamnar i det nollgradiga vattnet? Varför är det så svårt att lösa infekterade konflikter i Mellnöstern? Vad gör FN? Vad gör EU? Vad gör Sverige? Vad gör jag?

Kanske är den sista frågan svårast att besvara.

Alla morgnar i bilen på väg till jobbet med Ekotnyheterna i högtalarna för att sedan ratta över till P3 för att gnola med i senaste hiten från Så mycket bättre. För svårt att ta in, för långt borta, för många människor.

Här, kommer det plötsligt nära. Här kryper avlägsna krig och svarta rubriker under skinnet. Här bland jordhögarna som alla täcker en människa som flytt något för ett bättre liv kommer livet och slår en i ansiktet. Här sörjer vi människor vi aldrig träffat.

Adam, förlåt, att vi inte fanns där när du behövde oss.

Vila i frid.

Johanna Litsgård Lebourne

 

2017-03-13T11:50:23+00:00