Verklighetens Blood Diamond och fältresor – Emelie bloggar från Kongo

Det har bara gått 5 månader sedan jag flyttade hit till östra DR Kongo, men när jag ser tillbaka på allt jag varit med om känns det som att jag varit här hur länge som helst.

Sedan senaste uppdateringen har jag hunnit få egen lägenhet, lärt känna fantastiskt spännande människor och bekantat mig med staden Bukavu och landsbygden runt omkring.

Faktaruta: 
Jag heter Emelie Litsgård och bor sedan början av september i Bukavu, östra DR Kongo. Här kommer jag bo och arbeta under minst 2 år för Pingstmissionens Utvecklingssamarbete, PMU (En av Sveriges större biståndsorganisationer och de svenska pingstförsamlingarnas biståndsorgan.) Dagtid arbetar jag bland annat med Panzi-sjukhusets SSV-projekt (överlevare efter sexuellt våld) och kvällstid möter jag gärna upp vänner på någon av restaurangerna med utsikt över den fantastiska Kivusjön.

DR Kongo är ett land som till stor del präglas av krig, korruption och fattigdom, men där det också sprudlar av liv, värme och glädje. I några bilder kommer jag försöka ge en inblick i hur min vardag ser ut i här i Bukavu.

 

26 November 2015

Emelie 1

 

Omkring hälften av tjejerna som fått vård på Panzisjukhuset efter att ha överlevt sexuellt våld har inte möjlighet att återvända hem. Vi arbetar därför med ett hem som just nu har strax över 40 kvinnor som får vård, yrkesbildning och annan hjälp för att klara av att bearbeta och gå vidare efter sitt trauma.

 

Bland annat erbjuds de musikterapi och idag höll de en konsert i stan. På grund av regnet blev allt försenat. 1,5 timme sent rullade minibussen in och ut kom ett tiotal tjejer med stenhård attityd. Plötsligt kändes det som att jag befann mig i ett publikhav på MTV Music Awards och att Beyoncé just gjort entré på röda mattan. Jag intog självklart rollen som paparazzi och tjejerna var inte svåra att få att posera framför kameran. Låtarna de sjöng, som handlar om deras egna liv är oerhört starka att lyssna på och just nu spelas de på olika lokala radiostationer för att sprida informationen om vad kvinnorna går igenom.

 

31 November, 1 advent!

 

Emelie 2

 

Min första advent firades på ett lite annorlunda sätt i år. Jag bjöd hem ett 20 tal vänner från olika bakgrunder på Thanksgivingmiddag. Min amerikanska väninna Julie kom över några timmar i förväg för att fixa kycklingarna som fått agera stand in för den klassiska kalkonen. Ganska snart smällde gasspisen där jag stod och rörde till en svampsås och ett eldsmoln fyllde golvet. Tack och lov gick det fort och förutom lite rödlätta och ömmande tår så klarade vi oss bra. Men eftersom vi då inte visste att explosionen berodde på att jag satt på el och gas samtidigt så vågade vi inte använda spisen mer. Panik uppstod då vi insåg att vi inte skulle få klart kycklingarna i tid men en granne kom till undsättning och lånade ut sin ugn. Ca 3 timmar efter att gästerna anlänt var kycklingarna klara och tacksamheten flödade i mitt hem.

 

7 December

Emelie 3 

Just hemkommen efter en oförglömlig resa på den vackra kongolesiska landsbygden, den här gången har jag besökt några mineralgruvor utanför Walungu i södra Kivuprovinsen.

mineral

 

Mineralhandeln är en viktig anledning till att kriget här i östra Kongo är så svårt att stoppa. Många tjänar stora pengar på att säkerhetsläget i landet är instabilt. I många gruvor är filmen Blood Diamond en verklighet och ofta kommer kvinnorna som vi möter på Panzi, de som överlevt sexuellt våld, just från dessa områden. Gruvorna vi besökte är lagliga och insikten att många arbetar under värre förhållanden var svår att ta in. Gruvschaktet på bilden leder till ett ca 5 m djupt hål och där nere står Jonas och hackar sig ner ytterligare ca 5 meter där mineralet kasseterit förhoppningsvis finns. Hans enda säkerhet är en plasthjälm och träpinnen som syns på bilden som håller upp tonvis med sten från att falla ner på honom.

 

Utmed bergssluttningarna stod unga pojkar och män och högg i stenen i hopp om att hitta värdefull mineral att kunna sälja. Många börjar arbeta som barn och jobbar i gruvorna så länge kroppen håller.

När jag kom hem till Bukavu igen öppnade jag mobilen och gick in på insta. Flödet var fullt av vänner som fyndat julklappar i olika elektronikbutiker. Först då gick det upp för mig vilket högt pris som betalas, för att vi ska kunna handla elektronikprodukter och annat till lågt pris.

 

11 December

Kongo4

Min kollega Jessica, som ansvarar för PMUs humanitära projekt är här på besök. I Kongo brukar man skämta om att alla “vita” ser likadana ut, men jag och Jessica blandas till och med ihop på vårt huvudkontor i Sverige (båda på bild ovan). Våra kongolesiska kollegor har fruktansvärt svårt att se skillnad på oss och gör sitt yttersta för att dölja det. När vi passerade rwandiska gränsen lämnade vi fram våra pass ihop och frågade vem som var vem. De skrattade väldigt mycket, tänkte länge och gav sen en felaktig chansing.

Kongo 3

 

Vi åkte tillsammans med några av våra partners ner till Uvira och en bit in i Fizi-provinsen. Hit strömmar det in flyktingar från Burundi och i ett av flyktinglägren som vi besökte fanns det 12117 personer. Undernäringen här var extremt hög innan flyktingkrisen började och nu under vårt korta besök träffade vi säkert över 100 barn som led av undernäring. Barnen får matpaket i 3 månader och familjen får undervisning i jordbruk och nutrition.

Vi frågade några av kvinnorna vid ett av nutritionscentren hur de bor om de inte bor i flyktinglägren och fick till svar: Hos familjer. Betalar ni? Nej. Känner ni familjerna? Nej, de har bara öppnat sina hem för våra familjer.

Utmanande tanke att en familj som inte har tillräckligt med mat själva ändå öppnar sitt hem för en annan familj i behov.

Kongo2

 

Vid ett av centren satt en kvinna med sitt barn och väntade (se bild nedan). Barnet hade konstiga ärr på både benen och i ansiktet, stor mage och svullna fötter. Hon hade precis kommit till centret och nutritionisten ringde direkt efter motorcykeltransport som skulle ta dem till sjukhuset för akut hjälp. Jag vet inte hur det kommer gå för den lilla pojken, men hoppas och ber att han överlever och blir helt återställd.

Kongo1

Kongo är ett stort land så ska man röra sig på landsbygden blir det ofta många timmar i bil på väldigt obekväma vägar. På den här resan sa chauffören plötsligt att bron vi skulle åka på gått sönder och att vi måste korsa vattnet. Ok, en annan bro? Nej. En båt? Nej, som Jesus! Jessica och jag tog upp allt värdefullt från golvet för säkerhets skull.

 

13 December

LuciaKongo

 

Igår kväll skrämde vi nog upp många Bukavubor, men är det lucia så är det. Svenska traditioner har en förmåga att bli extra viktiga när man inte är i Sverige. Vi åkte runt till ett tiotal hus, restauranger och pubar iklädda vita kläder, ljus och svenskt fika som Jessica haft med sig. Folk lyssnade, skrattade, fotade, fikade medan vi sjöng Tipptapp, Goderafton, Staffan och Luciasången, precis som man ska.

 

21 December

tuppKongo

  

Först på schemat idag var ett möte med Dr Mukwege som leder Panzisjukhuset. På väg till sjukhuset frågade jag min chaufför om jag borde ha med mig en julklapp till mötet? Absolut! 30 minuter senare hade jag handlat årets sista julklapp. Det blev en stor, vacker tupp, vars fjädrar glänste i solljuset. Julklappen gick hem och jag fick rikligt med jubelrop och beröm för ha gett en så spot on, kongolesisk gåva. Chauffören Bashika var riktigt nöjd med sin insats när vi åkte därifrån.

barnKongo

 

Efter mötet med Mukwege åkte jag förbi Mephibosheth, ett handikappcenter som vi arbetar med. I Kongo ses det som en skam att få ett barn med handikapp. Många gånger göms barnen i ett rum i huset och får aldrig gå ut, träffa andra barn, gå i skola osv. Men paret Alima och Mugabane hade inga egna barn och såg det här problemet. De öppnade sitt hem för tre barn med funktionshinder som fick vara hos dem under dagtid. Det blev fler och fler barn och idag har det blivit ca 70 barn.

Emeliebarn

 

Alima är en riktig power-kvinna och envis som ingen annan. Flickan Sifa var 6 år och kunde inte använda sina ben. Hon tog sig fram med hjälp av armarna. Alima bestämde sig för att Sifa skulle få gå i skolan trots sitt handikapp. Alla rektorer tackade nej eftersom hon inte kunde gå på toaletten själv och därmed skulle kräva för mycket resurser av skolan. Alima fixade fram en rullstol och fick en rektor att gå med på att ta emot Sifa på en prövotid. Alla barnen tyckte det var roligt att få köra henne till toaletten och en dag när Sifa skulle gå på toaletten sa hon till de andra barnen att stanna. Hon ställde sig upp ur rullstolen och lyckades gå själv. När jag träffade henne kunde vi hoppa och dansa tillsammans även om det märktes att benen fortfarande var svaga. Att Alima tror på barnen hjälper dem att våga tro på sig själva. Så häftigt att se!

bilkongo

 

December har bjudit på fantastiska fältresor, möten med inspirerande människor och en än starkare förvissning om att aldrig ge upp att stå upp för människor som inte kan föra sin egen talan. Nu ska bilen tvättas, det är nytt år och dags för nya äventyr.

Läs också: Stressen på semestern – bildblogg från Los Angeles

2017-03-13T11:50:24+00:00