”Trodde ni stod och kräktes” – dagen jag blev en en del av geocaching

Det är en blåsig decemberkväll och jag och 11-årige sonen har precis tittat på en video om geocaching.  Fascinerade laddar vi ner den tillhörande appen och ser snabbt att närmaste cach ligger bara några hundra meter bort. Det är som att kliva in i en värld vi inte visste fanns.  En hemlig klubb för redan invigda. Fem minuter senare är vi på väg mot vår första letning.

Geocaching är en sysselsättning som passar för alla som äger en bärbar GPS-enhet. Man kanske kan kalla det för en modern version av gömma nyckeln eller skattjakt. Någon gömmer en burk eller liknande någonstans, med en loggbok och en penna som viktigaste innehåll. Så nogranna koordinater som möjligt till gömman publiceras, ibland tillsammans med ledtrådar, på en webbplats på Internet. Intresserade kan sedan leta upp gömman, geocachen, och anteckna sig i loggboken. När man är uppkopplad nästa gång loggar man också in på sidan på nätet, så att alla kan läsa loggarna utan att leta upp gömman i fråga.

 

Geocaching som aktivitet startade i USA i maj 2000, ett par dagar efter att Clinton-administrationen stängde av den så kallade  SA-störsignalen som påverkade noggrannheten i GPS-systemet. Efter att SA-signalen slopades så fick man koordinater med enbart ett par meters felmarginal. Några dagar senare lade Dave Ullmer ut en hink med småprylar utanför Portland i Oregon. Han meddelade detta i en diskussionsgrupp på nätet där han etablerade sporten. Allt som fortfarande gäller fanns med: Låda, loggbok, bytessaker. Inte långt därefter startades domänen geocahing.com.

 

Solen har för länge sedan gått ner och vinden river i kläderna, men vi är ivriga där vi går. Det är som att just blivit inbjuden till ett hemligt sällskap. Vi är på väg mot får första låda, eller vad det nu är för pryl vi letar efter. Ingen aning. Inte långt ifrån hemadressen visar GPS:en var vi ska börja leta. Här har vi passerat tusentals gånger utan att ha en aning om vad som döljer sig i hörnen. Lättare sagt än gjort visar det sig. Även om appen säger att det här en lätt gömma får vi snabbt problem. Till slut kommer det ut personal från den närliggande restaurangen och frågar vad vi håller på med. Jag förstår dem. Jag har under tio minuter nu stått och synat deras fläktaggregat på väggen ingående med mobiltelefonens ficklampa.

”Vi ägnar oss åt geocaching, säger jag, och tar sats för att förklara begreppet.

” Ok, jag förstår”, säger hon som frågar, helt insatt verkar det som (!). ”Berätta om ni hittar något.”

Va?! Är det bara vi som inte fattat att det här finns?

Reglerna är tydliga. Man kan ta ett föremål från cachen, men bara om man lämnar ett nytt föremål i utbyte. Dessa föremål kallas bytessaker, eller bytesföremål. En bra riktlinje är att alltid lämna någon av minst samma värde som det man tar.

 

IMG_0362.MOV

IMG_0363.MOV

Sonen på skattjakt i ihåligt träd.

 

Ibland utvidgas cachen till en så kallad multicache, där man måste besöka flera olika gömställen på vägen till slutmålet. Ibland arrangeras träffar (s.k. events) för utövare av geocaching, där koordinaterna för platsen där man skall mötas läggs ut på samma sätt som för en vanlig gömma men med tillägget att de bara gäller ett visst datum och klockslag.

Det går sådär för oss.  Hur vi än kryper runt på marken hittar vi ingenting. Vi står och hukar oss vid en el-stolpe och suckar och letar med fingrarna i hörnen. En mamma i området passerar.

”Hur står det till?” säger hon, frågande.

”Vi håller på med geocaching säger jag”

”Ja, det är superkul säger hon entusiastiskt”, trodde ett tag att ni stod och kräktes.”

Igen. Har alla andra hållit på med det här i lönndom?! Hur kan alla veta utom vi?

Geocaching är ett sammansatt amerikanskt ord som består av GEO från det grekiska geo som betyder jord, mark och CACHING från det engelska ordet cache som betyder gömställe. Uttrycket används också inom datavärlden för att beskriva att datorn tillfälligt gömmer undan något. En svensk direkt-översättning av geocaching är svår, men ett uttryck som beskriver företeelsen kan vara ”Skattjakt-med-GPS”.  Och det är precis vad det är. Det enda du behöver är en mobiltelefon och en penna.

Till slut, triumfens ögonblick. En liten, liten ask  fastsatt med magnet mellan två ellådor. När vi skruvar av locket ramlar en rulle med namn ur. Det är fascinerande att se den långa listan av namn på andra som besökt samma ställe som oss. Den lilla asken har tydligen suttit här i flera år.  Med viss vördnad skriver sonen i sitt eget alias och datum, han lägger till att den här var svår att hitta. One down, 100 000-tals to go. Cacharna finns i hela världen i varierande svårighetsgrader.

Nej, man vinner inget, förutom den sköna känslan av att ha hittat en svår cache och ett par timmar ute tillsammans. Kanske är det nyhetens behag, kanske är det det känslan av att knäcka någon annans kod, kanske är det den geniala idén av att vara del av något större.  Dagen därpå vill sonen ut direkt igen på morgonen (se filmer).

Vi är nu geocachare.

 

geo1

 

Johanna Litsgård Lebourne

genomblåst men lycklig över att ha hittat min första cache.

Instagram: johanna_lebourne

PS. De som inte ännu är invigda i sporten kallas för mugglare efter beskrivningen av icke-trollkarlar i Harry Potter-böckerna. Uttryck som man kan se är ”mugglartätt” – gott om folk i närheten som inte är geocachare och ”mugglad” – skattgömman har blivit borttagen/kastad av någon som inte är geocachare.

Låt bli det!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2017-03-13T11:50:28+00:00