Att sitta fast i ett sex år långt drev

Telefonen ringer när vi sitter och äter julmiddag med farmor, den är envis, men vi är mitt i lunchen så vi väntar. Snart ringer det på yngsta sonens telefon. Han är åtta år och har inte lika mycket tålamod, så han svarar. Det är en journalist från Norrköpings Tidningar. Idag kom rubriken.

Fastighetsägaren hyr fortsatt ut till Hells Angels

Det är en bra rubrik, den är kittlande, kommer locka till läsning, suckande och snackande hemma i husen.

Vi är familjen bakom rubriken.

Jag är frun till ”fastighetsägaren”, jag är också journalist med ett förflutet på redaktioner som Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheter, sedan tio år tillbaks undervisar jag i journalistik och pressetik. Jag kan lugnt säga att jag fått en bra inblick hur det är att sitta på andra sidan, att vara den bakom rubrikerna. Längst fram i klassrummet i en kurs som aldrig tycks ta slut.

För ett antal år sedan bestämde sig min man för att hjälpa sin pappa med att förvalta ett antal fastigheter som funnits i familjen. Pappan är den som kan, som gjort det länge, min man lär sig vartefter tiden går. Plötsligt dör pappa, hastigt, 24 h så är han borta. Kvar finns sorgen, husen och en fundering på vad man gör nu. Vad hade han velat? Min man bestämmer sig för att försöka fortsätta, för honom handlar det framför allt om att förvalta ett arv.

Det har varit en berg- och dalbana. En learning by doing, ibland med bra resultat, ibland med arga hyresgäster. Inte alltid smidig, men alltid med en intention att försöka göra så gott man kan. Kan man göra mer?

Så kom den där dagen då han skrev kontrakt med en kille som ville ha ett ställe för honom och hans kompisar att meka med motorcyklar, ja, det var så han sålde in det. För sent inser min man att killen och hans kompisar är prospekts till klubben Hells Angels, för att snart bli fullvärdiga medlemmar. Då, är kontraktet redan skrivet.

Jag kan säga att den dagen, hemma vid köksbordet, var allt annat är lugn och fridfull. Jag var rosenrasande och rädd, så klart. Polisen pratade om beskydd och samarbete, att det inte vara några duvungar vi gängat oss med. Jag läste (skrek) högt ur boken Svensk Maffia, slängde upp artiklar på bordet om gängen i Norrköping och Åby. Ja, det har ju nämnts några gånger under åren, hur Norrköpings kommun köpt bort mc-gängen från staden och hur vi stod med öppna armar och tog emot. Riktigt så var det inte. Min man visste inte.

Där och då var vi arga, jag, ledsna, han, men framför allt rädda. Vad skulle det här innebära? Kontraktet var långt.

Sedan den dagen har han löpt gatlopp i pressen. Vad som än har gällt husen, så har detta lagts till i artiklarna. Kanske har det handlat om boenden för ensamkommande flyktingbarn, förresten läsare, det är han, fastighetsägaren som hyr ut till HA. Ett nytt köpcentrum, nämnde vi att det är samma fastighetsägare som hyr ut till HA? Så där har det hållit på. Har det varit många faktafel? Visst har de det.  Men det är som bekant svårt att få upprättelse i press.  Jag har själv spottat ur mig inslag på löpande band, jag vet att villkoren och tid för eftertanke inte är stor.

Var det dumt att skriva det där kontraktet? Ja, det är klart det var.

Har journalister rätt att skriva vad dom vill? Ja, de har rätt att göra sin tolkning, vi äger bara våra citat.

Har vi försökt lösa situationen? Ja, i sex år har vi försökt förändra situationen. Vi har också försökt visa att vi inte är dom vi utmålas till att vara. Det vill säga en girig fastighetsägarfamilj som tar emot MC-klubbar med öppna armar. Nej, den bilden är allt annat är sann!

Idag, till frukostkaffet fick vi den presenterad igen. Stor artikel, med namn och många insinuationer.

Det blir till att fira jul ytterligare ett år vid vår tids skampåle.

God Jul!

                                                                             Johanna4

 

Johanna Litsgård Lebourne

johanna.lebourne@renewmag.se

 

 

 

 

2017-03-13T11:50:27+00:00