Att fylla 45 – en betraktelse över 40 plus generationen

När jag var liten var de som var 40 plus – jättegamla! Jag menar, inte bara lite äldre,  utan verkligen supergamla. Nu ligger det ju kanske i sakens natur att ett barn tycker så, men det var inte bara det att de VAR gamla de AGERADE gammalt (moget) också. Hade hus de putsade på, åkte på genomtänkta semestrar, åt köttbullar med lingon de själva rört till, bytte däck på bilen- själva, tittade på Rapport 19.30, drack bryggkaffe,  osv.

Det var stabilt och tryggt.

För några veckor sedan fyllde jag 45 år. 40 plus…och lite till. Nästa gång det ska firas jämt är det 50. Tanken svindlar. Jag har aldrig åldersnojat tidigare. 25 passerade i rena farten, 30 var mest härligt och världen låg öppen, 40 var ett töcken av vaknätter och småbarnstrix, 45…hm.

En del av mig har alltid gillat att bli äldre, kunna agera med lite mer samlade erfarenheter i ryggsäcken. Bra grej. Har säkert och göra med att jag länge var yngst i många sammanhang som det sladdarna jag är. Däremot känns min generation inte alls så där trygg och stabil som den innan.

Bryggaffe? Nä, nä latte i glas ska det vara.

Bryggaffe? Nä, nä chailatte i glas ska det vara.

Kanske för att vi är det första gänget som verkligen ska förverkliga oss själva. Vi som tänker mer på individen än kollektivet. På gott och ont. Vi som ska bolla vanligt jobb, med kreativ hobby och också hinna springa ett och annat lopp däremellan.

Vi som drog igång familjelivet sent eftersom vi först skulle resa runt världen, se och uppleva saker och sedan börja försöka skaffa barn. Med varierande resultat. Naturen har ju som bekant sina egna regler och anpassar sig inte efter flygpoäng och backpacking i Asien.

Vi som vill ha roligt på jobbet, och inte bara gå till ett kneg. Nej, vi ska utvecklas, brinna för det vi håller på med. Gillar vi det inte säger vi upp oss. Det har ju förra generationen sett till att vi kan göra med A-kassa och annan trygghet.

Vid 45 inser man ( i alla fall jag) att livet inte är för evigt. Plötsligt följer man en närstående på nära håll i kampen mot cancer, en kamp som alltför ofta förloras, jämnåriga vänner blir sjuka, erbjudanden om mammografi och cellprover ramlar in i brevlådan och brutalt inser du att cykla hem från en sen middag på stan är härligt i stunden men att du inte skuttar upp ur sängen morgon därpå utan försiktigt släpar dig ner till frukost.

Vi, 45-åringar, har ett stort nätverk i våra telefoner med andra 40 plussare som hjälps åt att skjutsa, lämna och hämta barn och ordnar gåtåg till skola och dagis. Cykla själva, nja…det kan ju hända något. Cykelhjälm slår nu förtiden oftast snygg i håret argumentet.

Vi inser också att vi nu brutalt kastas tillbaks i tiden i argumentationer om att ”lägga sig lite senare, stanna ute en stund till eller vadå, Kalle får ju se den barnförbjudna filmen??!”  Bara det att nu ska VI vara gränsvakt och argumentera för tonåringen i husets väl och ve. (Vill bara inflika att jag som nyss var världens bästa nu: 1. Fattar ingenting 2. Lyssnar inte! 3: Men….vad är ditt problem??!)

Vi går också om grundskolan och googlar intensivt mattelösningar och periodiska systemet när vi förhör barn på läxan på kvällarna, samtidigt som vi försöker argumentera för hur ”viktig den här kunskapen är”.

-Men du verkar ju ha glömt allt, hör du förebrående från andra sidan bordet.

-Jo, men det är ändå viktigt…

Japp, här sitter jag och förverkligar mig själv.

Japp, här sitter jag och förverkligar mig själv.

Vi dricker kaffe i pappmuggar på språng och är mellanchefer med visst personalansvar – det tycker vi är jobbigt. ”Kommunikation… alltså…folk fattar ju inte vad man menar.” Vi lär oss att bli tuffare och blir till slut kanske lite så där som den där 45-åringen som vi var lite rädda för när vi växte upp, den där som pekade med hela handen. Sådana som vi aldrig skulle bli.

Vi tänker inte nämnvärt på ålderdomen, men när vi gör det är det med en lista på vad vi ska göra när vi passerat 65, 67 eller förmodligen 70 då vi får gå i pension. Flytta utomlands…köpa hus i Italien eller kanske Florida…skriva på en bok eller något annat självförverkligande.

Vi gifter och skiljer oss och så kanske vi gifter oss igen. Vi hänger inte ihop för att vi är ekonomiskt beroende eller för sakens skull. Jo, ibland hänger vi ihop för barnen. Vi har vuxit upp med vänner som levt varannan vecka livet och har därför hört både om det positiva och negativa i den lösningen.

Vi tror sällan på Gud. Utom möjligtvis när livet kommer lite för nära och läkaren ska leverera det där beskedet eller när bebisen hamnar på neonatalavdelningen. Då går vi och suckar till ”något” i korridorerna. Däremot köper vi gärna spikmattor för att släppa loss energierna eller smygtittar på Det okända. En femtedel av oss tror trots allt att det finns något mer, men det skyltar vi inte gärna med.

 Vi engagerar oss  i sådant som är politiskt korrekt. Vi har länge kunnat hålla krig, fattigdom och utsatta människor på visst avstånd men nu kommer det allt närmare vår egen trygga tillvaro. Nu får vi varje dag brottas med våra värderingar utanför ICA-affären där någon håller fram en kopp, i en idrottshall där människor som flytt för sina liv sover, den idrottshall där vi brukar spela innebandy, och det faktum att SD är tredje största parti i landet. Vår bekvämlighet ställs mot mindre lyckligt lottade, plötsligt måste vi ta ställning.
Japp, sådana är vi 40 – plus. Den ironiska generationen.
Och nu är det färdigfirat för den här gången. Nu ska jag köpa finkaffe i pappmugg och funderar på om Egypten-semester i jul fortfarande känns som en bra bokning efter ett nedskjutet plan och två bomber.

_DSC3305

Johanna Litsgård Lebourne

johanna.lebourne@renewmag.se

Instagram: johanna_lebourne 

 

 

 

 

 

2017-03-13T11:50:28+00:00