May the force be with you – Johanna bloggar om nystart

Det är något med skolgårdar som triggar mycket känslor. Säg den som har en helt otvungen relation till begreppet skolgård. I veckan stod jag på en tillsammans med sönerna för att lyssna på rektorns välkomsttal till eleverna. Nervösa barn, stimmiga barn, tysta barn, glada barn samsades med  oroliga föräldrar, loja föräldrar, föräldrar med mobiltelefonen tryckt mot örat, förväntansfulla föräldrar, beskyddande föräldrar. Det är nog ingen underdrift och tänka att det är mycket känslor i gungning vid skolstart. Hur ska det gå, vad är det som väntar?

Har funderat ganska mycket på ensamhet i sommar. Skillnaden mellan njutning och utanförskap och där på skolgården påmindes jag om det.

Trevandet och spanandet under lugg, de som redan känner varandra och därför kliver in och tar mycket plats och de som inte gör det. Dom som går ensamma till skolan och de som kommer i klunga.  En ensam liten satellit som går omkring på skolgården försjunken i sin egen lek och gänget skrikandes och stojande bredvid. Båda borde vara lika tillåtna, men de framåt och sociala premieras fortfarande mycket mer än de blyga barnen. ”Han/hon är så framåt, kan verkligen ta för sig”.  Bredvid står den tysta och lite blyga och tittar i marken. I nästa cirkel finns de oroliga föräldrarna som sitter på jobbet och undrar om barnet just nu står helt ensam på skolgården eller hittat någon att vara med, några skulle kalla det den curlande generationen,  andra bara ren omtanke.

Frågade en vän det i somras. När slutar ensamhet vara njutning och övergår i utanförskap, den svarade när det verkar som att ingen bryr sig om. Ligger nog mycket i det.

När man bli helt osynlig. Bortglömd.

Jag vaknar nästan varje dag av tassande fötter i huset och i mitt jobb ingår det att ständigt möta människor. Jag kan verkligen sakna ensamheten, söka den, ta långa promenader själv bara för att få tänka färdigt tankar. Men med det sagt vet jag att det är en lyx  jag har att kunna välja. Just nu. I morgon kan det vara annorlunda. Jag har varit där också, i den ofrivilliga ensamheten. Den där det inte spelar någon roll hur långsamt du går det är ändå ingen som springer ifatt en.

Den är jobbig, men jag tänker att också den kan lära en något. Att en relation aldrig kan tas för given, att den är en dans man dansar ihop tillsammans och att inte låta någon annan bestämma ditt eget värde. Att istället för att stå och hänga strax utanför klungan våga gå en egen väg, välja en annan lek.

Det tog några år att fatta det, att det handlar om att förvalta sin egen kraft. Den som gärna rinner iväg när man jämför sig med andra, stannar i destruktiva relationer eller trycker på med negativa tankar. Istället för att lita på sin egen tanke och övertygelse. Den som börjar redan i tankestadiet. För ibland kanske du också måste välja bort för att sammanhanget, jargongen eller attityden är så långt bort från den du vill vara. Våga välja ensamheten.

May the force be with you- nu drar vi gång hösten.

Johanna 

Instagram: johanna_lebourne

 

Ser fram emot…

  1. Lina Thomsgård entré i Kobra, en spännande doer i många sammanhang.
  2. Bron III, svart, suggestivt och spännande
  3. Jag är Ingrid, dokumentär av Stig Björkman om Ingrid Bergman.
  4. Den enda sanna vägen – Anna Lindman gör serie om Sveriges mest slutna samfund.
  5. Tjejmiddag i helgen.
  6. Att det ska sluta riva i halsen och febern går ner på alla i omgivningen.
  7. Att lusten för springskorna ska komma tillbaks, vi sneglar på varandra i hallen. Jag undvikande, dom uppfodrande.

 

2015-08-27T10:16:41+00:00