Varför du ska ta en selfie – Johanna bloggar

Så här halvvägs in sommaren tittar jag igenom mitt flöde av bilder i telefonen. Det är några som dominerar – selfies.

Jag vid en strand på västkusten…

juli4

jag på Åland…

juli2

 

jag i en skog en sen kväll

juli1

jag vid en midsommarstång…

juli5

 

Och så vidare. (Har också tagit bilder på andra människor, men den här texten handlar om selfies.)

Vad är det här för en självisk människa, kanske du tänker?

Inte mer än gemene man om jag ska vara ärlig. Tittar jag igenom mina sociala flöden så är det en strid ström av vänner framför saker, bakom saker ätandes allt möjligt, mer eller mindre fyndiga. De som i detalj beskriver sin vardag och de som är lite mer hemliga, strax utanför bild men likväl delande.

Hemskt, kanske du tänker men låt mig pröva en tanke.

Om vi bortser från egotripps-jantelagskänslorna som Facebook och Instagram kan kicka igång eller att vi i regel bara berättar om den vackra sidan av våra liv så tycker jag att det fyller en funktion. Minns tiden då man på sin höjd fick ett vykort från sommarsemestern: Hej! Vi har det bra…

Nu får jag veta att x älskar att fjällvandra, att y huggit massor av ved, att z varit i Paris osv. Inga himlastormande nyheter men små nedslag i vardagen. Om vi för en stund glömmer att det ska visas upp en fasad utan mer handlar om hej, jag gör det här vad gör du? Att ambitionen är att vi delar med oss av en bit av oss själva, bjussar på en tanke eller en erfarenhet, kommunicerar. Är det så farligt då?

Det är inte samma sak som en fika på stan, men när vi vågar dela, också det tunga dagarna så händer något i selfieflödet. Plötsligt skapas band långt från vykortstiden.  Eller när en bild väcker nyfikenhet och vips så är kommunikationen igång. ”Såg att ni  var i trakterna, ska vi ses”. Möten som annars hade seglat förbi.

Som alla trender så går pendeln fram och tillbaks, vi går mot en hemligare tid. Många är redan där. Less is more. Men innan du loggar av helt, tänk inte selfie, tänk middagen vid det stora bordet där alla får dela med sig av sin värld, där din verklighet blir min dröm, ditt tips blir min längtan. Våga dela med dig. En stund till. Det är helt ok.

 

Tittade på: Fair game härom kvällen. Bra, bra film. Älskar att Sean Penn är så trulig och förfasas över att allt faktiskt hänt på riktigt.

 

Drömmer: Mycket, är stundtals helt slut på morgonen för att jag haft så fullt upp att lösa saker på natten. Mycket som ska presteras men tenderar att misslyckas. Varsågod, en analys på den. Du borde ha semester är inte en lösning – har redan semester.

Lyssnar på: Alex och Sigge, haft en paus men nu håller de mig sällskap på promenaderna. Väldigt, väldigt roligt om hur folk låter på tåg i senaste podden.

 

Lyssnade också på: Terese Cristianssons Sommar-program. Ont i magen. Fler historier måste berättas från världen.

I sitt program återvänder hon till människor och händelser hon har mött i sin tid som korrespondent: barnfabriker där kvinnor tvingas föda barn som säljs helt nyfödda – med eller utan moderkaka; byggnader med män, kvinnor och barn som beskjuts med missiler och om att försöka stoppa krig med journalistik.

 

Har gett upp:

  1. Kriget om skärmtiden.
  2. Längtan efter solen, accepterar stilla.
  3. Att förstå var strumporna ta vägen och vi delar inte ens tvättstuga

 

Johanna

 

Tidigare bloggar:

Den tomma stolen och bojen

Sommarens skärmtid och andra platser

Dagen jag blev anhörig

Bild: Pinterest

2017-03-13T11:50:35+00:00