Den tomma stolen och bojen – Johanna bloggar  

Där står den, den tomma stolen. Som en påminnelse om vad vi har ett tag och som sedan kan försvinna. Har skrivit ganska mycket om min pappas bortgång så ska inte göra det den här gången. Men börjar där, i den tomma stolen där han brukade sitta, för att avsluta texten där borta vid bojen.

När jag just nu sitter och tittar ut över lekande barn i vattnet på luftmadrasser, lägger ett vedträ till på brasan eller lyssnar till det ständiga pipandet från holken i trädet, inser jag att det är en konst att vara hundra procent närvarande.

Inte redan vara på väg mot: Vad ska vi nu äta till middag i kväll, borde jag inte skicka det där mejlet eller, får se nu, vad gör alla andra på Instagram…Ofta någon annanstans, inte helt på plats.

Det är en del en missar då. Men när tillvaron liksom saktar ner och dagarna får hitta en egen lunk då upptäcks också ny saker. Att hundra procent närvaro kräver viss träning, men ger mycket tillbaks. Att ett samtal vid en diskbalja plötsligt kan bli ett av det viktigaste du haft på länge, att minigolf är minst lika mycket en lektion i tålamod som en familjeaktivitet, att om man inte lyfter blicken från Iphonen kan det ligga en orm i gräset, att vakna 3.30 på morgonen inte bara behöver vara fel om man sitter en stund och ser solen gå upp över vattnet. För det som händer nu,  händer nu och kommer inte tillbaks.

Lyssnade på Anna Mannheimer och Peter Apelgrens sommarprogram när jag stod och diskade häromdagen. Skrattade stundtals högt igenkännande men vid de sista minuterna när hon pratade om hur hon en varm dag i juli satt vid sin mors dödsbädd och såg henne ta sitt sista andetag, då var också jag tillbaks i rummet hos pappa. De där skälvande sista dagarna han var i livet och bara låg och andades. Stunden, då alla ord redan måste var sagda för att vägarna skiljs åt.

Och då slogs jag av närvaron igen, där vid diskbaljan. Alla tillfällen som bara passerar för att jag var så  upptagen med att vara någon annanstans.  Men när det händer, när slentriansvaren av ”vänta”, ”inte nu” eller ”ska bara” inte tar över och tanken får stanna upp så kan det ske något magiskt.  En boj som liksom går från att vara ett litet flöte växer och blir något att ankra fast vid i en annars lite gungig tillvaron.

Och när en lyfter blicken så ser man att de där bojarna finns lite överallt. Vänner som bara vill kolla läget utan egentligt ärende, en middag en sommarkväll på en brygga, en otippat bra låt som shufflas fram på Spotify eller färsk potatis på spisen. Det lilla i det stora. Bojarna i tillvaron man kan vila lite vid mellan vågorna.

Ska ta fram den här texten i november, och då ska jag inte skratta ironiskt åt hur semesterflummigt det låter, utan tänka att också en tom stol kan lära en något.

 

Annars…

 

Tittar på: K-special. Kan varmt rekommendera både programmet om DN-fotografen Paul Hansen och skådespelerskan  Lo Kauppi

 

Tittar också på: Modern Family (Netflix), så enkelt men ändå så roligt.

 

Lyssnar på: Spotifys topp Sverige lista, men en ska inte sjunga Norlie och KKV senaste hit högt, för det kan bli svåra frågor på den från små grytor med stora öron.

 

Gör: Klipper gräs, räfsar gräs, nyser.

 

Äter: Ganska ensidigt men det är gott.

 

Sportar: För lite, men tänker på det. Räknas ro? Vad bra, då sportar jag massor.

 

Johanna

Twitter: @litsgaard

Följ Renew Magazine på Facebook för uppdateringar.

2015-08-27T10:16:41+00:00