Status, min nya drog och digitala bästisar – Johanna bloggar

När det görs statusmätningar toppas ofta listan av tid, det vill säga vad gör du av den? Vi har ju som bekant alla 24 timmar, men fördelningen jobb och fritid skiljer sig markant. Ett tecken i tiden lär vara att vi numera hellre köper tjänster än prylar. Analyföretaget Unitied Minds har sett ett tydligt skifte på fokus av konsumtion bland svenskar där ett typiskt drag är att vi hellre hyr och lånar än äger.

Ett annat sätt att se det på är vad vi lägger upp i våra sociala nätverk. Vi berättar gärna att vi är ute och joggar eller hänger med vänner och barn, än lägger upp bilder på tjusiga bilar och båtar. Typiskt statusskifte.

jogga                                                                            Ute och joggar – jobbar på statusen.

Var nyligen på en konferens om hållbarhet och miljö arrangerad av tidningen Camino där amerikanen Joshua Becker talade.

Han har över en miljon följare på sin blogg Becoming Minimalist. Med ett poetiskt språk beskriver han där ett liv där materiella ägodelar får lite plats och relationer får ta mer plats. Han har gjort det till sin livsuppgift att hjälpa andra hitta ett mer meningsfullt liv.”Även om minimalism handlar mycket om att minska antalet prylar så handlar det också mycket om idéer om vad man lägger sin tid på” .

JoshuaBecker

 

Vilket ledde till att jag förra helgen började rensa friskt i bokhyllan. Tre kassar pocketböcker blev det som nu bortskänkes. Rensandet har blivit som en helgdrog så nu åker allt möjligt ut, lär märka om ett par veckor om det gått över styr.

Minimalist Living: When a Lot Less Is More

 

 

Livet i bilder…

gala

En enkel gest en tidig morgon på centralen.

Göteborg

Blixtvisit i Göteborg, sex timmar på tåg, fem timmar på plats.

wiredEn stund på stan mellan möten.

JacobKvalitetstid, fyra i rad går aldrig ur tiden.

styrelsemöteVårtecken – montera studsmatta.

gala3Planering av välgörenhetsgalan Hjälp oss hjälpa som gick av stapeln i torsdags.

Läs mer: Kaggeholms gala gav drygt 50 000 

 gala2Genrep.

 

riksdagen

En ex-minister mejlade och krävde gentjänst – vår i luften på väg till styrelsemöte.

 

Nyfiken på…

– Telefonen Oneplus One, lär kunna blir en riktig konkurrent till Apple.

Har lärt mig…

–       Att vi behöver minst en timmes dagsljus om dagen för att kroppen och huvudet ska fungera optimalt, så passande att vi går mot vår.

Saknar…

–       Paret Underwood, de må vara elaka både mot varandra och andra och helt gränslösa när det gäller både moral och etik, men de är aldrig tråkiga.

(Lyssna på vår podd där vi bland annat analyserar House of Cards här.)

Har hittat ett nytt favoritpar…

Cam och Mitchell i serien Modern Family, mina nya digitala bästisar.

Sur på…

Mig själv eftersom jag har en tendens att lämna sladdar efter mig och Apple för att de tar 250 kr för sladden i en låda och 250 kr för kontakten i en ANNAN låd. Läs: i-landsproblem

Springer på…

Gamla vänner på otippade platser, roligt.

Längtar efter…

Påsk – mat, godis, eftertanke, ledighet

 

Johanna

Twitter: @litsgaard

 

——————————————————————————————————————————-

Det här har killar i tioårsåldern lärt mig

Sportlov, har i år betytt en del sport men också ganska mycket häng med framför allt  killar i ålderskategorin 7-11 år. De är ett spännande släkte som kan lära ut en hel del om livet har det visat sig. 

Här följer en lista:

 

– Nej betyder nej, ja betyder ja, aldrig några otydligheter eller dolda budskap, jag vill inte däremot, kan det lirkas lite med. 

– Rollerblades i vardagsrummet är en klart underskattad sysselsättning, parkour i källaren likaså.

– Samma person som alldeles nyss vägrade att ta på sig strumporna eller plocka upp kläderna från golvet kan en halvtimme senare sitta som ett tänt ljus på middagen hos grannarna.

– Långa tystnader från källaren betyder inte att allt är frid och fröjd.

– Livet är som roligast när man får dricka Cola på en vardag. Behöver inte vara svårare än så. 

cola

 

– ”Varför är föräldrars lösning på allting att vila?” Jag vet inte, men vi kan väl ta en tupplur och fundera på det.

– ”Men varför körde de där planen in i tvillingtornen?” Lunchen går från ”vad ska vi göra idag” till internationella relationer. Stay alert.

– Minecraft är inte bara ett dataspel, de är också ett sätt att skaffa vänner i andra delar av världen.

– ”Nej, mamma vill titta på House of Cards” är ett dåligt argument…typ hela tiden. 

– ”Fanns det hissar när du var ung?” Eh…

tomtits1


– Bara för att du sa nej till den dyra leksaken betyder det inte att du är ”världens sämsta mamma” hela kvällen, bara tre, fyra timmar. 

– Jag är extremt gammal eftersom jag ägt vinylskivor och hade min första mobil som 20-åring. Veckans längsta tystnad och uppspärrade ögon. 

– ”Då kommer vi sluta spela dataspel” är ess som kan dras fram i alla möjligt situationer.

– Läggdags är ett vitt begrepp – tidsmässigt.

 

hamster

 

 

Annars, snart dags för Internationella kvinnodagen, du kan göra en insats.

Förändra en flickas liv – förvandla ett helt samhälle

Den enda bedövning Magdalene Kelel fick när hon könsstympades, var en hink med iskallt vatten över sig. I en ny film berättar hon och andra kvinnor i massajområdet, Kenya, om de svåra konsekvenserna av detta ingrepp och om att våga säga nej till könsstympning och ja till utbildning.

 

Johanna

Twitter: litsgaard 

 

 

En söndagspredikan om timmarna till låns

Tidningen ligger som vanligt på frukostbordet, men just idag stannar jag till på vägen till kylskåpet. På omslaget av DI, som annars mest frontar med börskursers upp och nedgångar sitter en snygg tjej – Gunhild Stordalen. Men hon står inte och posar framgångsrikt som hon gjort på så många andra omslag, nej, den här gången sitter hon på en sjukhussäng med slangar fästa vid kroppen.

Rubriken lyder: Kampen för livet, Gunhild Stordalen om sin obotliga sjukdom.

Jag fastnar snabbt i den långa artikeln om det framgångsrika paret Stordalen, maken Petter är miljardär och hotellmagnat och Gunhild är läkare, filantrop och miljöaktivist. Nu är hon dödligt sjuk, sedan i april då första tecknen kom av sjukdomen systemisk skleros. En ovanlig bindvävssjukdom som karaktäriseras av förändrat immunförsvar, försämrad blodcirkulation och ökad bindvävsproduktion i hud och inre organ. Ju längre in man kommer i artikeln, desto mer förstår man vilken fruktansvärd sjukdom det här är.

 

Artikeln är låst för prenumeranter på DI men det finns några andra länkar här:

DN: Gunhild Stordalens kamp mot systemisk skleros

Expressen: Petter Stordalens fru Gunhild dödligt sjuk

 

Det är en närgången redogörelse för första tecknen, till beskedet i oktober att hon lider av en svår sjukdom som dessutom är aggressiv. Ju längre in i artikeln man kommer desto sämre blir hon, till slut kan hon inte knäppa BH:n själv och maken Petter får följa med in på toaletten.

De säger inget förutom till sina närmaste, men paret Stordalen är mycket offentliga och snart spekuleras det hejvilt. Ligger de kanske inne på rehab? Maken Petter får frågan och svarar: Om det vore så väl ändå.

I slutet av artikeln hamnar vi i realtid, imperfekt blir presens: I går började hon stamcellsbehandlingen, i dag får hon cellgifter. Om några dagar börjar hon tappa håret.

 

Den här sommaren och hösten har varit en enda stor påminnelse om att livet är till låns. I somras ramlade min pappa i golvet och snart får vi veta att han lider av en svår hjärntumör. Det är inte lätt att sitta på första parkett och se någon förvandlas från att ha kontroll över sitt eget liv till att hamna i händerna på en sjukdom som man inte kan se men som finns där i allra högsta grad. Att plötsligt behöva säga, nej pappa, du kommer aldrig mer flytta hem. Fyra månader från första tecknen till, ”aldrig mer flytta hem”. Ungefär lika länge som Gunhild Stordalen  går från att vara vacker och framgångsrik med telefonkontakt med världens mest creddiga politiker och det  nya  mat-, miljö och hälsoprojektet Eat i lansering till att flytta in på ett sjukhus med en dödlig sjukdom härjande i kroppen.

Ganska nyligen fick jag själv en liten glimt av hur snabbt det kan gå. Att ena sekunden sitta i ett väntrum på akuten för att nästa ligga isolerad på infektionskliniken i tron att TBC härjar i kroppen. Nu kunde jag 30 h senare öppna dörren och knalla därifrån med visserligen dubbelsidig lunginflammation, men ingenting i jämförelse med det som Gunhild eller min pappa just nu går igenom.

Men påminnelsen är där. Igen. Att livet är till låns och vad gör vi egentligen av de där timmarna vi har fått. Här skulle man nu kunna nämna en lång lista som skulle drypa av skuld. Jag skulle kunna börja med att räkna ihop hur många timmar jag ägnat åt min iphone den senaste veckan…

Men hoppar det och låter frågan hänga: Vad gör vi…?

 

JohannaJohanna

Twitter: litsgaard 

 

 

 

 

 

——————————————————————————————————————————–

Mina 30 h som inlåst – Johanna bloggar om ett dygn på infektionsklinikens isolering

Jag sitter i ett väntrum på St Görans sjukhus. Det är fullt i det lilla rummet och vi tittar alla på en TV där Malou intervjuar en ganska pigg Torsten Flink. Det är tyst förutom mina kvävda hostningar. Jag försöker hålla igen, känns inte som att de andra som sitter här behöver ytterligare en sjukdom att deala med. Plötsligt kommer en sjuksköterska in och nickar mot mig, Johanna, du kommer med här. Hon tar in mig i ett undersökningsrum och så säger hon: ”Du ska läggas in, det kommer snart en läkare och berättar varför.” Dörren stängs och jag är ensam. Det som alldeles nyss kändes som en envis förkylning, har nu i loppet av en mening förvandlats till något helt annat. Frågorna snurrar i huvudet.

 

Jag har gått en längre tid med en väldigt envis hosta, den där sorten som gör att man plötsligt tappar andan. Den här veckan har också en sträckning i ena sidan börjat kännas ovanligt intensiv. Till trots och för att jag missat några gånger i höst släpade jag mig samma morgon upp för att spela tennis. Låter helt vansinnigt med facit i hand men just då, 06.00, kändes det helt rätt. Det är också där, när jag försöker springa på bollarna som jag inser att jag inte alls orkar som vanligt och att det liksom hugger till vid varje andetag. Oj då, håll redan tänker jag, där jag snubblar runt på banan. När jag kommer hem ringer jag Vårdguiden för och fråga om det är Alvedon eller Ipren som är mest lämpat om man har lite ont i sidan, damen på andra sidan luren säger att det snarare är dags att åka till akuten. Jag lägger förvånat på. Akuten?! Men nu tre timmar senare sitter jag ensam i ett rum och funderar över varför jag ska bli inlagd, alldeles nyss var det ju mest en lite envis förkylning. Jag avbryts i mina funderingar av en knackning på dörren och en läkare som kommer in. Hon sätter sig mitt emot. ”Vi ska lägga in dig”, säger hon. ”Jo, jag hörde det”, säger jag skeptiskt som fortfarande är kvar i förkylningsteorin. ”Vi måste kolla att du inte har TBC” fortsätter hon. ”TBC?! Hur ska det ha gått till?”

 

Nu följer en lång monolog om att jag varit i Afrika, lite off road, om att vaccinet vi alla fått inte är speciellt bra och kanske framför allt det starkaste argumentet. ”Dina bilder från röntgen visar på förändringar i lungan, och de sitter precis där TBC brukar ge sig till känna”. Och så tillägger hon. ”Så du kommer bli isolerad på infektionskliniken. ” Jag hinner tänka: Är det samma isolering som det misstänka ebolafallet låg på för inte så länge sedan. Hon måste se mina stora ögon lite bleka ansikte för hon avslutar med en uppmuntran. ”Du får eget rum i alla fall!”. Och sedan går hon.   fönster I loppet av 15 min förvandlas jag från en tjej i ett fullt väntrum till paria. Jag tilldelas ett rum med dubbla dörrar, hinner se att i första rummet hänger munskydden, handskarna och plastförklädena innan jag kommer in i det som ska vara mitt hem i 30 h. Kommer på efter fem minuter att jag glömt och fråga efter middag eftersom jag inte ätit på hela dagen och går gladeligen ut i korridoren igen för att hitta en sköterska men blir snabbt motad in igen med orden. ”Du får inte vara här ute, vill du något ringer du på klockan.”

 

Torka inte tårar utan handskar ringer i öronen. Först är hela situationen ganska spännande, även om det nu börjat göra ganska ont i sidan, Jag zappar runt på TV:n bland alla matprogram, (efter 30 h med markutbudet på TV kan jag konstatera att det går orimligt många matprogram om dagarna), ringer anhöriga, äter lite middag, har det ganska bra. Ibland prasslar det till där ute i andra rummet och efter en stund kommer någon in i full mundering och ska ta blodprov. Alla är jättesnälla, men det är absurt och prata med någon som har munskydd och handskar. Mest absurt blir det när min man kommer in i samma utstyrsel för att hämta bilnyckeln. Vi har ändå hängt rätt intensivt de närmaste veckorna.

 

Efter ett tag känns det inte fullt lika mysigt. Känslan av vara instängd, att faktiskt inte få gå ut, har jag aldrig tidigare upplev. Rummet känns plötsligt klaustrofobiskt och jag står vi fönstret och tänker på dem som varit instängda under helt andra förhållanden.   Daniel och Paulina och Brolin som jag intervjuade en sommar för några år sedan och som satt som gisslan  i ”hålan”  i 165 dagar. Journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som satt inlåsta under omänskliga förhållanden i Kalityfängelset  i Etiopien. Och Dawit Isaac som suttit i fängelse i Eritrea sedan 2001. Utan rättegång.    För att nämna några. Jag sitter här i en skön säng, med TV, middag och personal som tittar till mig och det kryper redan i kroppen. Skäms där jag står och tittar ut över ett grått Stockholm.

 

Efter ett tag förändras också förutsättningarna. Personal kommer in och säger att nu måste här tas odlingar, jag måste leverera (slemmiga) prover, om inte kommer de köra ner en slang i halsen på mig. De påminner om att det här inte är en oväntad semester utan att jag just nu eventuellt bär på en väldigt smittsam sjukdom, en sjukdom som folk dör av i världen – det här är på riktigt. Prover ska lämnas, EKG ska tas och jag ska skiktröntgas. Natten blir orolig och när jag vaknar av att två sjuksystrar kommer in och sticker mig i armarna vid sextiden – har jag knappt förstått var jag är men blir snabbt påmind.   säng Samtidigt tänker jag att det är fantastiskt. Jag bor i ett land där det tar en sådan här sak på allvar. Vill de köra ett spår i botten så gör de det rejält. Att mina skattepengar just nu ger utdelning även om det kanske skulle kunna vara en roligare anledning som betalade tillbaks sig. Jag försöker jobba lite men koncentrationen kan inte riktigt infinna sig. Jag tittar på Malou, igen, de pratar om att nästa generation kommer leva mycket längre, att det inte kommer vara ovanligt att folk blir 110, 120 år vilket kommer leda till nya moraliska dilemman. Att dödshjälp kommer bli en större fråga. Jag funderar över det här med dödshjälp.

 

Jag ligger och tänker på att hade jag levt för bara 100 år sedan hade jag förmodligen dött i barnsäng redan som 34-åring, att livet är till låns och man bör göra det bästa av det. Funderar också lite på vad som är det bästa? Men kommer inte på något just då förutom att jag efter nu 20 h i rummet verkligen börjar längta hem. Väggarna kommer närmare och hela tillvaron är en enda lång väntan på provsvar. Ett besked. Har jag TBC eller inte? För ett dygn sedan hade den frågan varit ett skämt, nu är det största allvar. ”Min” sjuksköterka frågar genom fönstret i dörren om jag vill ha lunch, nu pratar de till mig genom ett fönster, de kommer inte ens in längre. Jag vill hem. Sent på eftermiddagen kommer till slut en läkare in. Jag hör dörren till första rummet och vid det här laget börjar hjärtat slå lite snabbare så fort någon ska in. Sticken har varit lite för många och den obehagliga infon om prover som ska tas. Men jag hör inget prassel den här gången. Istället hörs en liten lätt knackning på dörren och en kvinna jag aldrig tidigare träffat kliver in – utan munskydd. Hon skrattar lite när hon ser min förvånade blick. Jag har efter bara 24 h vant mig vid att ingen vill träffa mig utan att vara ordentligt inplastad. ”Ja, om du hade TBC hade jag inte kommit in så här säger hon och sätter sig på stolen mitt emot mig. ” Det är som att jag andas ut för första gången på ett dygn . Hon fortsätter. ”Men du har lunginflammation, dubbelsidig, och det är inte heller någon lek”. ”Men i sammanhanget är det en vinstlott? ” säger jag. ’”Ja, det kan man säga, säger hon och skrattar. Du får lämna oss idag och receptet på antibiotika är redan skickat till Apoteket. ” När hon går lämnar hon båda dörrarna öppna. Jag sätter på mig jeansen, t-shirten och dunjackan. Ta en sista titt på min säng. Går ut ur rummet och vinkar till personalen. ”Jag går nu” . ”Hej då, och sköt om dig”. Frihet har aldrig smakat så gott. Johannakrnk   Johanna Twitter: @litsgaard

————————————————————————

 

När cancern kommer nära

När cancern kommer nära kan man vara på en tunnelbaneperrong, i ett kalt rum hos en doktor, i en TV-soffa när man känner knölen för första gången, i ett badhus där någon tar av sig peruken eller kanske på en grusig landsväg i Afrika med en glödhet mobiltelefon i handen. När cancern kommer nära har den olika ansikten. Det tomma som försöker ta in, det ledsna som just förstått, det aktiva som försöker hitta lösningar och förvirringens ansikte. När cancern kommer nära kan man börja tvivla på allt det som tidigare varit självklart. Ett långt liv, att vi lever i ett århundrande där det mesta går att bota, mediciners förmåga och goda nyheter. Man tänker, på dagar som varit och hur man maxar tid. Och man tänker, om det hade varit jag, vad hade jag då gjort av den här dagen?

 

När cancern kommer nära omvärderar man tid och pengar. Den dyra märkesväskan känns inte lika nödvändig, en utekväll på stan byts mot en i soffan hos familjen och en kopp automatkaffe i ett dagrum på en onkologavdelning smakar plötsligt godare än den dyra kaffelatten hemma i kvarteret. Man blir otippat skeptisk mot allt möjligt, som strålning från datorer, telefoner och konserveringsmedel. Man förstår att det inte är logiskt, men kan ändå inte hjälpa det. När cancern kommer nära känner man efter lite extra och minns andra stunder då cancern passerat i ens liv. Som sista mötet med kusinen som omgiven av sin familj, vänner, sång, musik och värdefulla minnen tog farväl och pratade om glimtar av andra sidan. När cancern kommer nära skrattar man ibland och dråpliga situationer som cancer kan orsaka, inte för att vara ofin utan för att kunna ta in det, man ser att skratt och gråt är nära grannar och att livet består av båda.

Man möter vänner som omfamnar, lyssnar tar ett steg framåt och de som drar sig undan. Jaha, tänker man då. Jaha, så tunn var tråden. När cancern kommer nära är man aldrig beredd – som vid en vindpust i tunnelbanan.  

Johanna

Twitter: @litsgaard

 

 

 

—————————————————————————————————————————————–

En vecka utöver det vanliga – Annelie gästbloggar om dokumentärinspelning i Kenya

Med tanke på allt som fyllt veckan som varit är det tur att det finns bilder och film som bevisar att det verkligen har hänt. Det var på riktigt när jag satt bakpå en motorcykel och hängde ut över sidan för att filma motorcyklar på så nära håll som möjligt. Det var på riktigt när vi satt där i lerhyddan, kisade med ögonen för all rök av eldstaden i mitten och lyssnade på livsöden svåra att ta in. Det var på riktigt när vi skumpade på vägarna i tidig morgon och nattsvart mörker. Det var på riktigt när vi stod mellan två sovrum och lyssnade på två tonåringar med varsin bebis på armen som fnittrande berättade om hur det var att dela man. Ingen hade någonsin frågat förut… Kenya-39Det kanske har varit bra att ha kameran som ett filter framför ansiktet i alla lägen… De få gånger jag lyckats lägga bort min yrkesroll och ta in vad som faktiskt sagts framför kameran, eller alla barn som har stått framför kameran, har tårarna varit så nära så nära…Kenya-37Kenya-28Kenya-36Vi har fått höra om gravida kvinnor som dött på väg till sjukhuset för att de inte kunnat föda pga könsstympningen. Vi har fått höra att ritualen gått ner i åldrarna och kan ske redan vid sju-åtta års ålder. Att det kan ta flera veckor innan man kan gå ordentligt efter övergreppen. Sett smärtan i ögonen på de som vågat berätta. Vi har träffat unga tjejer ”gifta” med äldre män, som har en om inte två ”fruar” till. Kvinnor (och män) har berättat att kvinnorna sköter allt i hemmet medan männen inte gör någonting förutom fattar besluten över familjen. Vi har fått se och uppleva konsekvenserna av vattenbrist. Vi har träffat många som avbrutit sin utbildning eller inte påbörjat någon alls pga bortgifte. Vi har träffat barn som går flera timmar varje dag för att komma till skolan och vuxna som ägnar hela dagar åt att hitta mat och vatten över huvud taget.Kenya-32Samtidigt har vi mött så mycket glädje och kärlek. Barn som skrattat högt. Åt oss eller med oss har inte spelat någon roll.Kenya-35Vi har fått se att det trots så mycket misär finns tro, hopp och kärlek. Kärlek till sin kultur, till medmänniskor och mellan unga mödrar och små bebisar. Det finns hopp om en bättre och ljusare framtid och en stark tro på Gud (i vissa fall) och på alla människors lika värde.Kenya-34Kenya-27Vi har mött eldsjälar som gör allt för att skynda på en förändring både i praktik och teori och det är med glädje och tacksamhet jag nu går vidare i min vardag med fyra friska barn och en fantastisk man vid min sida. Med vatten i kranen och mat i kylen.Kenya-33Kenya-29Så har jag, som förväntat, jobbat ”lite” för mycket också. Långa dagar och korta nätter skulle man väl kunna säga. Men det har det varit värt! Och med ett fantastiskt gäng som bjudit på skratt och givande samtal i allt allvar har den här resan berikat på så många sätt.Kenya-40Det har varit svårt att vara överallt med kameran hela tiden (såklart…), men förhoppningsvis har vi lyckats tillräckligt. Det har varit en utmaning att ladda batterier i tid i bilen, tömma minneskort till dator och hårddisk i full fart på skumpande afrikanska vägar och att anamma Afrikafaktorn när ingenting blir som planerat. Men med tanke på alla omständigheter så har det gått väldigt bra ändå!Kenya-26Kenya-25Nu håller jag mest på att bli gråhårig över ett minneskort som inte vill kännas vid en massa material från dag 1… men på ett eller annat sätt ska det återfås! Och så håller vi tummarna för att någon eller några där ute i branschen tycker att dessa kvinnor och män och deras levnadshistorier och drömmar om framtiden är lika intressanta som vi tycker, och vill veta mer i form av film och artiklar.Kenya-31För nu ska det dykas ner i materialet ordentligt, det som faktiskt bevisar att världen är större än vardagen här i Sverige och att veckan som varit faktiskt har hänt!  Annelie

IMG_4538Teamet.

På MC mot könsstympning

Då bär det alldeles strax iväg på en veckas äventyr i Kenya. Åtta i kväll går planet och sedan blir det nattflygning ner till Nairobi. Reser tillsammans med en  grupp svenskar som på motorcyklar ska åka ut till massajbyarna som ligger på gränsen mot Tanzania och prata om konsekvenserna av könsstympning. En tredjedel av kvinnorna i Kenya är könsstympade, 90 procent av dem finns bland Massajerna. Ofta sker ingreppet med rakblad eller fickknivar, trots att könsstympning är förbjudet enligt lag.

Traditionen är starkt förknippad med både pengar och en kvinnas värdighet. Vägrar du är det inte ovanligt att du får lämna din by. Under veckan kommer vi träffa både människorna ute i byarna och politiker i det lokala parlamentet, vi kommer bo långt ut på den kenyanska landsbygden hos en kvinna som heter Lanoi och som själv övertalade sin familj att slippa könsstympningen med sedan blev fördriven från sin hemby. Nu jobbar hon med frågorna i regionen och blir vår ciceron på resan. Vår roll är att filma hela resan.   10665713_10152590213260660_1604818205737483210_n IMG_2502     Viktigt och poängtera är att resan inte handlar  om ett gäng svenskar som ska åka dit och berätta hur Massajerna ska göra, utan om ett möte mellan kulturer där båda kan lära av varandra.  Det är i alla fall min förhoppning. Bilderna är från filmande när gruppen förberett sig. Återkommer, förhoppningsvis från Nairobi i nästa inlägg. Johanna Twitter: @litsgaard Ljudtekniker

IMG_2517

 

Min kamp mot rummet

Rummet. Skulle kunna vara en titel på en Hollywoodfilm eller kanske ett litterärt verk a la Strindberg. Men nej. RUMMET ligger i vår källare och suger som en gigantisk partymagnet resten av min familj till sig. Jag har inte en chans. Varje dag hör jag skratt och glada barnröster från rummet, som av omgivning döpts till lanrummet eller pärleporten som en pappa sa som skulle hämta, läs: dra sin son, därifrån. Mina barn älskar rummet. För där finns datorerna, och i datorerna spelen: Minecraft, programmeringssidan Scratch utvecklat för barn av finskolan MIT osv. De älskar att bygga och konstruera världar och programmera katter som hoppar och dansar i alla varianter. De pratar lösningar och lär av varandra. Så, vad är problemet undrar du?

 

De har så rackarns roligt att de nästan inte vill göra något annat. I min 43-åriga värld med referensramar från en barndom med Burken, cyklande runt kvarteren och ändlösa timmar i badhuset så blir rummet lite snävt. De gör också andra saker, sönerna, hoppar studsmatta, åker sparkcykel, klappar grannkatten…men de har aldrig så roligt som i rummet. Jag tänker att om rummet istället skulle varit ett bibliotek, hade det då bara ansetts fint och kultiverat. ”Ja mina barn de läser böcker hela dagarna…” Eller hängt på fotbollsplanen och kommit hem svettiga och rosiga. Jo, jo där lär man sig att blir en lagspelare. Eller ännu bättre, suttit och övat skalor på pianot hela dagarna. Lysande utsikter, kanske genier rent av. Men rummet är nog inte riktigt rumsrent (förlåt) hos allmänheten. Än.

 

Min man är lite mer fri i tanken än vad jag är. Där jag ser många timmar, ser han utveckling och samarbete. Där jag ser skärmtid, ser han problemlösning och konstruktion. Ständigt brottas jag med tankarna om vad som är mest rätt. Renässansmänniskan mot bakåtsträvaren. Vid föräldraträffar är ämnet skärmtid ofta högt på agendan. ”Jaha, vad har ni för regler? Ja vi har begränsat till…Våra barn får bara spela på…osv” Alla kör sitt system och barnen förhandlar hemma med hänvisning till de som är luddigast i kanten.  

 

För att samla på mig argument mot rummet har jag läst ett antal rapporter i ämnet. Jag har kört synspåret (inga glasögon än…), våldsspåret (inga slagsmål på skolgården..) kreativ (se nedan) social (de är sällan bara två bröder i rummet) . Har ännu inte hittat något som håller hela vägen till court. Tyckarna är många men forskarna tycks relativt enade om att man (ännu?) inte sett så många negativa konsekvenser. (Känn er fria att skicka rapporterna till mig annars.) Önskar jag var mer logisk men en dag tog känslorna över och jag slängde ur mig till ena sonen: Stäng av och gå ut och gör något kreativt. Varpå han gick ut och klättrade fem meter upp i en lyktstolpe, han hade kunna byta glödlampan om han ville. Efter det kom han ner och frågade om han kunde fortsätta bygga vidare på sin värld han just konstruerat. Just den dagen blev valet lätt. Så…kanske att jag börjar tänka mer som Ritva, mamma till en av de som ligger bakom supersuccén Minecraft (aktuellt i veckan efter en miljardaffär med Microsoft). ”Det var omöjligt att stoppa honom, som att stoppa en lavin.” Prövar nytt spår –  if you can´t beat them join hem. Nu går jag ner till rummet.    Johannakrnk

 

Johanna

Twitter: @litsgaard

Gör: Valkompasser och lyssnar på partiedardebatter, det gäller att spurta ifatt.

 

Tittar på: Master of Sex, lysande serie på HBO som är betydligt mer rumsren än titeln säger. Intressant om  psykologi och kommunikation oss människor emellan.

Ser fram emot: Tripp till Kenya, om en vecka lyfter flyget.

 

Funderar över: Om jag borde rensa rabatten en gång till innan  hösten slår till med full kraft. Nja, är svaret på den frågan.

 

 

—————————————————————————————————————-

Bra och dåliga somrar

Åland2014aug1     Det finns bra och dåliga somrar. Den som snart glider in mot september kan väl rent vädermässigt räknas som exceptionellt bra om man gillar sol och värme och inte bor i Sala-trakten. Men min sommar har varit…vad ska vi säga…ambivalent. Den har haft en fond av sol, värme, stränder, poolhäng och allt annat som skulle kunnat göra den strålande. Den bilden vi oftast visar upp i bloggar, på Facebook eller Instagram för varandra… En enda lång serie av solnedgångar. Min sommar har också varit en gnagande oro, läkare som pratar om skugga på röntgenbilder och väntrum på onkologen. Det här var sommaren då min pappa fick diagnosen hjärntumör. Dagen jag blev anhörig.

 

Min pappa är en sådan som när han krossade fotleden en dag på landet när han ramlade ner från en stege, ringde sina poliskollegor istället för ambulansen eftersom ”de ändå inte skulle hitta” och tog bilen in till sjukhuset när det gjorde lite ont i bröstet och då var mitt uppe i en andra hjärtinfarkt. Han har en tålig kropp, kan man lugnt säga, eller en hjärna som säger att det här grejar sig. På ett eller annat sätt. Det är också det han alltid sagt till mig. ”Det här grejar du”. Eller. (”Du hinner” som han sa när vi övade omkörning a la polis uttryckning ute på småvägarna kring Enköping.) Hjärtat i halsgropen på alla utom en.

 

Min pappa är inte purung, och en av mina största farhågor den här sommaren har varit att han skulle ramla mellan stolarna. Att väntetider skulle förhalas, röntgentider skjutas på framtiden eller läkare skulle vara oanträffbara. Ack vad jag fått fel. De har pratats om team av specialister som tittat på bilder, och bilder som tagits och tagits om i magnetröntgen. Tack för det Landstinget! Tack för att ni inte satt en bäst före datum på en man modell äldre. Så nej, min sommar blev inte som jag hade planerat. Den hade en vacker kuliss men tankarna har snurrat. Ibland lite primitivt om livets orättvisor och ibland lite mer existentiellt om vad man gör av alla dagar som passerar. Maxar man eller glider man bara med. Sätter vi upp hinder som inte finns eller är det mer av ”det här grejar sig”. Jag tror vi satsar på det sista, kan min 80-årige pappa tänka så i bilen hem från onkolgen, så kan jag. Nu tar vi oss an hösten. Bring it on.

 

Johanna

Twitter: @litsgaard

Vi packar ihop sommaren, nu ligger studsmattan på rygg.

Vi packar ihop sommaren, nu ligger studsmattan på rygg.

Ålandaug20143

På resa

På resa. Inte så dumt. Sverige visar sig från sin allra bästa sida och 28 grader varmt, vilken lyx. Just nu i ett regnigt Båstad. Tittar på: The Honourable Women, lysande serie speciellt om man följer rapporteringen om vad som händer i Gaza. (The Honourable Woman is a 2014 British spy thriller television miniseries in eight parts, directed and written by Hugo Blick for the BBC and SundanceTV. Featuring Maggie Gyllenhaal in the title role, it aired on BBC Two in the United Kingdom on 3 July 2014 and will be shown on SundanceTV in the United States on 31 July. Källa Wikipedia.) Finns på HBO Nordic. Läser:  Femböckerna för sönerna. Spännande. IMG_1715 IMG_1948 IMG_2023 IMG_1813   IMG_2045 IMG_1968 IMG_1932  IMG_1713

Besök i Harry Potters värld

Vi är i Harry Potter åldern. Läser böckerna ser filmerna och nu har vi besökt utställningen. Harry Potter – The Exhibition har haft mer än 2,5 miljoner besökare sedan den hade premiär i Chicago i april 2009. Därefter har den turnerat över världen och nu huserar den 1.400 kvadratmeter stora utställningen i Norrköping.Idag var vi där. Vi besöker sovsalarna, klassrummet ”för trolldrycker och örtlära”. Den Förbjudna skogen. Stugan som ägs av Hagrid – halvjätten och nyckelväktaren på Hogwart. Ju längre in i vi kommer i utställning desto mörkare blir den.   Det är kanske mest spännande för 10-åringen men vi får också via små personliga bandspelare höra hur producenten till filmerna tänkt kring kläder, figurer och karaktärer. Allt börjar med att man får ta på sig en stor hatt som talar om vilket elevhem man ska tillhöra. Vi hamnar i Gryffindor – som tur är. Väl värt om du passerar. Potter9 Potter5   Potter4   Potter6

 

Dagens lista och mellanlandning

Mellanlandning. När vi bestämde oss för att byta lägenhet mot hus slog vi till på ett med en minimal trädgård. Inte för att vi inte vill ha en stor ”prunkande oas” utan för att vi känner oss själva och vet att vi inte skulle ligga i rabatten hela tiden. Likväl måste gräsmattan klippas, så nu är vi hemma och gör det och rensar ett och annat ogräs. Kanske klipps också lite i häcken eftersom det var lite Törnrosavarning när vi skulle ta oss till ytterdörren igår. Överdriver inte. Vi samlar massor av vuxenpoäng som ni ser, vilket kanske inte ens skulle kallas vuxenpoäng eftersom  vi passerat 40 – i alla fall halva familjen.

 

Dagens lista:

 

Tittar på: Modern Family på Netflix –  det roligaste jag sett på länge.

Lyssnar på: Sommar, inte lika flitigt som förra sommaren men betar av några. Kan som så många andra rekommendera Fredrik Wikingsson, skrattade och grät. Nu rullar Antje. Jag är så förutsägbar.

Trist: När vi fick ett mycket tråkig besked i familjen. Har lagt sordin över hela sommaren.

Funderar på: Vad det är som knallar omkring på innertaket när jag ska sova. Har länge hävdat fågel, men nu undrar jag om det kanske ändå inte är dags att ringa Anticimex. Burr.

juli20141 Sagostund.

juli20145

Födelsedagstårta.

juli20147

Vi är ute och åker båt med gräsklipparen.

  juli20142 Vid läggdags. Kan vi inte få sova i andra stugan? Ok, vi packar ihop nallar och lakan för en tur till ett par andra sängar.

juli20144Så här såg det ut åt andra hållet.

juli20148

På väg till dagens badplats.

juli2014

”Vi ska bara göra en sak.” Hämta en död fisk, visade det sig.

Istället för att packa

Borde egentligen packa, bussen till flygplatsen går härliga 03.50, men då är vi å andra sidan i Frankrike innan 11.  Har istället surfat runt på designsidor och hittade Minna Magnusson. Vad sägs om en hipstermössa för frusna hipsteröron eller varför inte en helt ny typ av skrivbord. Kul och smart. prt_220x235_1378285915     Annars sörjer jag att jag tittat klart på andra säsongen av Orange is the new black som förgyllt regniga dagar i sommarstugan. Måste hitta ny serie. Ok. Packa. Och hitta passet, var låg nu det, och vad är det egentligen man behöver på ett hostel, känns som det var ett tag sedan sist. I morgon  blir det blogg från Franska Atlantkusten. http://youtu.be/e99SkdcB2UU

Nu laddas för…

…semester, där första anhalten blir några dagar i Hossegor inte långt från Biarritz. Har varit ute sent på kvällarna i snälla backar hemma och prövat balans och benmusklerna på longboarden. Fick tyvärr (nja) inte med mig någon kamera men har lånat en inspirationsbild från Pinterest. Ganska långt från verkligheten… men på torsdag är det i alla fall dags för riktiga vågor. Blir längre reportage senare i sommar här i Renew. Johanna  @litsgaard   surfing

Källa: Pinterest

IMG_0988

Utflykt till Siggesta gård.

IMG_0989 2

festFest på jobbet.

frukostpåÅlandFrukost på Åland.

kubbVi leker analogt.

studsmattaSommarens barnvakt är monterad.

tackUppmuntran.

En underbar dokumentär om män som simmar

Hittade en liten pärla bland dokumentärer förra veckan – Män som simmar, SVT play. Underbar.   Män som simmar är en film om konstsim och konsten att fylla 40. En grupp frustrerade män bildar ett konstsimlag.  Men det som från början är ett lättsamt sätt att umgås förvandlas snart till blodigt allvar. Målet är en bra placering i VM i Milano. Vägen dit är full av kallsupar.

Inte bara att det valt en klart ovanlig sport att samlas kring det är också ett gäng vanliga familjefäder som ger sig i kast med att ta sig till ett VM. Det är naket berättat och handlar lika mycket om frustrationen som kan slå till mitt i livet. Den där ”vad hände med alla mina drömmar?” känslan.

Se den.

Johanna

@litsgaard

Funkykidz

Vi har idag fyllt den regniga lördagen med dansuppvisning. Äldsta sonen har dansat street i Solnahallen och David Lindgren var också där. Så här såg det ut.

2000-01-01 00.10.39

2000-01-01 00.06.23

2000-01-01 00.00.17-1

2000-01-01 00.01.24

2000-01-01 00.01.01

2000-01-01 00.02.02

2000-01-01 00.01.58

Instagram – iskall brasa och frukostmingel

I år var det en minst sagt iskall brasa när våren skulle sjungas in. Vi var ett gäng som först hade en trevlig men lite kylig grillning på terassen för att sedan huttra oss igenom Sköna maj… Hade med mig Renews senaste (och nästan enda) inköp som förevigade det hela. Så från och med nu ska vi se om vi kan få till lite snyggare bilder på sajten. Lovar inget, men vi ska göra vårt bästa.

Jag provar kameran.

2000-01-01 00.00.37-2Här är yngsta sonen som lyckligast.

944177_10151628225566257_588798177_nVitsipporna blommar på jobbet.

Skärmavbild 2014-05-01 kl. 20.30.45

Inledde Valborg med att prata om Renew Magazine på trevligt frukostmingel.

Läs mer om: Business In Heart här.

2000-01-01 00.00.06En annan lycklig kille vid majbrasa.

körsbärsträdFint utanför stället där vi tog fästingspruta.

krattningNär slottsparken ska bli fin får alla hjälpa till.

påjobbetVi spelar in beställningsfilm.

brasagtBra sagt. Tänker på det ibland.

ClarakyrkaFullsatt kyrka på långfredagen. Ståplats.

StockholmVacker promenad innan.

Tittar på: 1. Arvingarna, SVT play

2.  Mina barn och deras kompisar som hoppar studsmatta.

Läser: Gamla nummer av Icon Maagzine.

Twitter: @litsgaard

Påsklov med proportioner

Sonen kom hem med ett pyssel från fritids.

– Mamma, jag gjorde dig störst i familjen för du är ju det.

– Du menar äldst…? – Nej, störst. Glad påsk på den.

påsk5

Påskmiddag – mamma och pappas assisterade vid studsmattebygge. När sönerna hoppat runt hos alla grannarna var det dags att skaffa en egen.

påsk4

Ägnar stor del av lovet åt att läsa ansökningar. Inte så mycket ledighet men å andra sidan hade det varit betydligt värre om ingen velat gå utbildningen så sitter gärna lite extra.

påsk3

Trädgårdsfix. Har inte så gröna fingrar, men några lyktor kan jag montera ihop.

påsk2

Ska surfa med en kompis i sommar i Hossegor vid den  Franska Atlant kusten så nu måste vi damma av balansmusklerna.

Tittar på : Kristendomes historia – brittisk dokumentärserie. Lär mig massor.

Läser: Ansökningar

Dagen efter den stora galan

Idag är det dagen efter, eller det det var det när jag skrev det här, nu är det snarare några dagar efter  det stort projektet tagit slut. Lite tomt minst sagt. Har under flera veckor jobbat med välgörenhetsgalan  Lett Love Rule som vi på skolan och Konfa STHLM arrangerat tillsammans. Vi stod för genomförandet av själva galan, med sång , musik, dans och en rätt mastig tv-produktion med kranar och steadicams och allt vad det var.

programledare

Kamerasnack med programledaren André.

Senare i vår reser konfirmanderna till Daugavpils i Lettland med hela paketet av kläder, leksaker och pengar. Ett bra sätt att förena nytta och nöje minst sagt. Men som alltid när ett stort projekt tagit slut så känns det lite tomt.

När vi sent torsdag kväll stod och monterade ner den stora kranen så var det lite: jaha, det var det.  Skönt men ändå lite vemodigt. Men roligt och se att 14 elever som för bara ett par månader sedan aldrig rattat en stor flerkamerproduktion nu fixade en stor gala.

kontrollrummetKontrollrummet.

vitbalansVitbalansering av kamerorna.

Hur det gick?

Jo,vi hade ett härligt strul med tekniken i början när plötsligt ett troll hoppade in i uppspelningsdatorn och började loopa utvalda fraser. Skumt men som gav en nästan liten komisk effekt när man tänker på det så här några dagar senare. Då, var det bara svettigt. Annars – kanon.

10171645_10152344226151257_128161249_nFinal.

Apropå undervisning, läs Björn af Kleens krönika i fredags DN.  Nu kanske inte alla har ambitionen att studera vid  Cambridge, men bra och påminnas om förväntan  bortom Sveriges gränser.

Ett nederlag av allra värsta sort.

Just nu börjar sexåringen knäcka läskoden där hemma, såg en film på temat idag som har några år på nacken men väl värd att plocka upp för en kväll hemma med läsning och moraliska dilemman på agendan.

The Reader

Unknown

Twitter: @litsgaard

Veckans Instagram

Gästspel på redaktionsmöte, UR vux.

mars8Vernissage i yngsta sonens klass.

mars3Pyspunka, lite av ett vårtecken.

mars5

Planering av välgörenhetsgalan #lettloverule, till förmån för behövande familjer i Lettland. Vi stuvar om i programmet på väggen.

mars6

På väg för att assistera en  avlägsen kollega som jobbar med en avhandling…

mars1

…här hamnade vi för en intervju om ledarskap och undervisning.

mars2Droppade av sonen på kalas, det råkade finnas ett IKEA i närheten.

Hans Rosling

Veckans ögonöppnare. Läs mer här:

Hans Rosling – Framtidens statistik

mars4Vi bygger solcellstyrd robot. Söndagsnöje.

mars1007.00 , är en typisk nattmänniska så detta är något av bedrift och karaktärsprövning, men bra start när man väl är på plats.

Hållbarhetsseminarium, Fredrik Lindström, lite country och Andy Murray

Var i veckan på ett seminarium där man pratade trender inom hållbarhet. Har eventuellt nya uppdrag pågång inom genren och var där och inspirerades. Arrangörer var Camino Magasin och på scen stod bland annat Fredrik Lindström. ”Camino är ett mediaföretag som sprider berättelser om en grönare, godare och skönare framtid. Vägen dit kantas av engagerade människor med smarta idéer och handlingskraft.” Bra dag.   camino1

 Varken grönt eller nyttigt – men gott, är det lördag så är det.
monopol

Monopol med yngsta sonen där det går ut på att partaja.

drake

Drakflygning – nu är säsongen inledd. Lika trassligt som vanligt.

noter

Lånade äldsta sonens gitarrbok för nybörjare och slog till på en countryklassisker – jag kan inte spela gitarr så lite hellre än bra över showen.

camino

Veckans godaste.

Ett TV-tips och du behöver inte gilla tennis för att inspireras av en ovanligt ödmjukt proffs.

Svtplay: Andy Murray – tennis och livet

MEG och Mello

Det senaste dagarna har bestått av två evenemang av mycket skiftande karaktär. Ja…det går nästan inte att nämna i samma mening. Besökte i veckan MEG – Mediedagarna i Göteborg där mediebranchen träffas för att prata framtid , etik, sociala medier, PR-karusellen kring valet och så vidare och så vidare. Intensiva dagar av ganska skiftande kvalitet visade det sig. Kommer lite mer fördjupande artiklar från dagarna snart, det är dock inte skrivna än. Roligt ändå att springa på gamla kollegor och konstatera att det visserligen är både blåsigt och kallt i Göteborg men ändå varmt och hjärtligt. j1

Laddade inför seminarium.

J3

Lite blåsigt.

Igår bar det iväg till event nummer två. Melodifestivalen. Har några glada entusiaster hemma och det är ändå något speciellt med stora arenor så vi tog oss iväg till genrepet på eftermiddagen – vi och 20 000 till barnfamiljer. Om du aldrig varit i en arena med minst 10 000 barn. Pröva. Det är en upplevelse. Om du dessutom hör dem sjunga – vad kan man göra när ett hjärta blöder – unisont. Ja, då har du ett minne för livet. j5 j6

Nuvarande och före detta elever jobbade hårt under direktsändningen. Värmer alltid lite extra och se dem man haft i klassrummet i full blom.

j7

Våren på ingång…

skidor

…men man kan fortfarande åka skidor.

Till sist ett TV-tips: En dag med Carina Nyman

Carina Nyman kom redan som 14-åring i kontakt med droger på klubbarna i Stockholm och började då leva ett liv med struliga förhållanden, misshandel och missbruk. Som 24-åring får hon en son och försöker då få ordning på sitt liv, men till slut är situationen ohållbar och hon är tvungen att lämna bort honom. Vid en begravning av en kompis kommer till slut insikten och den långa resan tillbaka till ett drogfritt liv börjar. Hela tiden med fokus på att få tillbaka sin son.

Tuffa besök i verkligheten och Akropolis för uthyrning

Vill du hyra Akropolis? Så går det alldeles utmärkt om du kan skaka fram 14000 kr. Den grekiska kulturministern beslutade för några år sedan sedan att det skulle vara OK att hyra ut flera av de historiska landmärkena för kommersiellt bruk enligt AFP. Ett sätt att få in pengar till den grekiska statskassan.  Har inte hittat om någon hakat på men visst blir man sugen?   Aten5 grekland4   Här kan du läsa vad några av eleverna gjort under sina dagar i Aten. Reportage från ett hjälpprojekt Skolbarn, herrelösa hundar och ståupp komikern Silas

Aten4

Utgrävningar pågår hela tiden.

 grekland5

Kvällsmöte på hotellet.

grekland3 På väg.

   Besök i krisens Grekland Efter några dagar på plats i Aten kan jag konstatera att även om  politikerna säger att krisen blåst över och att det nu visas svarta siffror istället för röda så pratar alla kris. Med viss trötthet, men ändå, bland folket är det här långt ifrån över. När jag besöker en av de lokala frisörerna och frågar hur han märker av krisen så skrattar han rått och säger ”se dig omkring” i den tomma frisörsalongen.  ”Jag har så stora skulder så du anar inte. Men vet du, jag kommer inte åka någonstans. Jag är 35 år och borde passa på förverkliga mina drömmar nu, istället står jag här. Men lämna landet, absolut inte.” Det kan vara lätt att dimpa ner på en plats och tro att man förstår hur de som bor där har det, arrogant och ganska naivt. Innan jag reste hit minns jag att jag funderade över om jag skulle mötas av tomma mathyllor, bankomater som inte fungerar osv. En bild som färgats av journalister som just dimpt ner. Men nej, hyllorna gapar inte tomma och bankomaterna fungerar, däremot möter vi ganska trötta och lite uppgivna personer här. Unga vuxna som egentligen vill starta igång egna hem, men tvingas bo hemma hos sina föräldrar för att de inte har råd, ett moln som vilar över staden för att det finns dem som hellre eldar än använder el, vilket i sin tur leder till föroreningar. Ungdomsarbetslösheten ligger på 60%! 60! Svårt och greppa. Frisören fortsätter:  ”De, EU, vill att vi ska lösa det här på ett år, det här handlar om att ändra tankesätt och det kan ta generationer”. Ja, hur jobbar man med korruptionen, säger jag försiktigt där jag sitter och tittar under en våt lugg. ”Ha, säger han, vad hade du själv gjort om någon erbjudit dig tio miljoner för ett ja, eller nej, det är inte så enkelt.” Och det har han rätt i, det känns allt annat är enkelt att både förklara läget och få en rätsida på hur det ska ta fart igen. Ett kan jag dock konstatera. Om man vill satsa på att bygga ut wifi nätet och konstruera hemsidor, då är det en öppen marknad. Båda kategorierna fungerar så där…Frusterande för 30 svenskar som är vana vid att allt flyter. ”Jag kommer inte ut på nätet! Det är kris!” Kriser kan se så olika ut. Twitter: @litsgaard Aten10

Inte var dag man har Akropolis utanför fönstret.

Aten7

 Selfie.

Aten2

Tomma gator när det inte är turistsäsong.

Aten8 Man känner historiens vingslag.

Aten9 Mitt grekiska Starbucksnamn.

Aten3 Ständiga utgrävningar pågår.

Här kan ni läsa vad eleverna skriver om resan.    #enbildomdagen2014 –  bloggar om en utmaning En av mina kollegor har dragit igång en rejäl utmaning. Strax innan årskiftet damp det ner en förfrågan i mejlboxen att delta i ett projekt som går under namnet #enbildomdagen2014. Lite som en dagbok i bildformat men med ett fast ämne för varje dag. Initiativtagaren är fotograf Tobias Fischer så han är i sitt rätta element vilket man också kan se när hans bilder dyker upp under taggen. Men rolig grej även för en amatör. Man får tänka till lite och responsen kommer direkt. Bra bild många likes, inte så kreativt  – färre.  Det är ok att bara haka på en månad eller köra fullt ut hela året. Pröva.       Tidningen Foto: Privat projekt blev populärt Annars packas det för reportageresa till Aten i morgon, ska försöka uppdatera bloggen lite flitigare då.

Filmtips: Promised land
Boktips för föräldrar: Fem gånger mer kärlek
Mina dagar.

frukost

tema: frukost

brevlåda

brevlåda

ljus1

färg droppe

sött

sött

självporträtt

självporträtt

backe

ljus

färg

färg

droppe

droppe

Det här hände 2013

Då var 2014 igång. Vi har startat  det med att fira vår numera 10-åring som var beräknad 24 december men så lägligt istället föddes 1 januari. Varit många fördelar med det än så länge. Nu ska här firas med badland. Lite roligt ändå och blicka tillbaks, vad hände 2013? Här kommer året i bilder. Årets…

201421…fönsterbord, längs favoritpromenaden

201412

…70-års kalas, när mitt jobb firade jämt med galakväll

201411

…rolig och lite ansträngande dag på jobbet

20148

…inspiration

20149

…klantigaste, lätt och glömma lamporna på, ändå

20147

…mest otippade läsare av Renew

201413

…bästa frukostvy

201417

…impulsprojekt, renovering

bild201420…inte ont anande

Läs mer: Spa i Slovakien – inget för den som är pryd

20146

…utsikt, svajigt torn i Bratislava

201418

…insikt

20145

…godaste fika

20141

…jobbigaste eftermiddag, besök hos romer i Slovakien

ubåt

…dyk, u-båstur på Lanzarote

bild201422

…möte, Jonas Helgesson, inspirerande kille

TV: En dag med Jonas Helgesson

bild-255

…sista dag.

2014 ser jag fram emot…

– en resa till Grekland, visserligen i januari men ändå – Aten.

– 40 extra kvadratmeter.

– att hitta serven, var den nu kan finnas?

– nya insikter, spännande möten, böcker som man aldrig vill lägga ifrån sig och  några nya läsare.

2000-01-01 00.01.58

2017-03-13T11:50:37+00:00