Diverse tekniska problem (hotmail) innebär att inte en enda av mina bloggar har kommit fram till Renew Magazine sedan juni. Jag borde verkligen ha kollat det bättre – men låt oss till att börja med bjuda på den blogg jag skrev den 20:e juni 2014 (där jag för säkerhets skull försökt lägga in alla möjliga ämnen i rubriken…!)

Sommaren har gjort sitt intåg till San Francisco, och till skillnad från så många andra ställen betyder det att vi måste bereda oss på kyla när dimman rullar in på eftermiddagarna. Men än så länge är det skönt. Det gäller bara att ta sina promenader när vädret är vackert och bära med sig några extra renhudar att svepa in sig i när kylan sliter tag i en.

Men kyla upplevs på många sätt. Det har blivit allt mer uppenbart för mig att människor pratar allt mindre med varandra. Se er bara omkring! Vänner och kolleger, älskande par, föräldrar och barn – de blir allt mer involverade med sina telefoner, plattor och annat, i stället för att involvera sig med varandra. I takt med att människor slutar tala med varandra, utvecklas speech technology alltmer – eller vice versa. Ingen betvivlar längre att alla möjliga apparater kommer att styras av våra talade kommandon i stället för knapptryckningar.

Jo då, visst anar jag att det bara är sena användare som jag, som fortfarande reagerar på att folk går omkring ute på stan och pratar för sig själva. Visst vet jag att de pratar till sina gadgets, som det heter här, men fortfarande reagerar jag som då de första mobiltelefoner som klarade av talade kommandon kom. Det var då man hajade till när den till synes normala kvinnan framför en plötsligt slängde ur sig ett ”Ring mamma!” rakt ut i luften, fast hon egentligen bara korresponderade med sin telefon. Sen kom öronpropparna, när man inte ens behövde hålla luren avslöjande till sitt öra för att prata i telefon. Trottoarerna fylldes med människor som vandrade runt och obehindrat talade rakt ut i luften, men tittade man bara efter lite grann såg man sladdar slingrande ut från öronen på dem.

Numera finns det små mirakelmaskiner som verkar kunna uppfylla alla möjliga krav, förutom att de är rätt dåliga på att städa huset eller tvätta. De har fått personliga namn, och jag slår vad om att fler personer än Joaquin Phoenix har förälskat sig i vackra programmerade röster som, i hans fall, operativsystemets Samantha eller iPhones Siri. Kanske är det dit vi är på väg? En verklighet där det verkligt åtråvärda är det konstgjorda.

Är det inte uppenbart att människor pratar allt mindre med varandra? När jag var småbarnsmamma, vid de tillfällen jag och barnen inte umgicks med andra barn och föräldrar, tog jag långa härliga promenader med mina barn i barnvagnar och sulkys, oftast följda av vår hund Madicken och katt Felix

Jag och barnen skrattade och såg varandra i ögonen, vi pratade och jollrade med varandra (för det mesta stod jag för pratet medan barnet jollrade)… Ack, vilka jättebra mödrar vi var på den tiden! Här och , medan man från flera kvarter bort hör hur mammorna högt och ljudligt pratar med någon annan i sina telefoner. Fast jag borde kanske förklara för alla som läser min beskrivning, att jag är en outsider i ett överklassområde, och det jag ser kanske är begränsat just till Pacific Heights, Cow Hollow och the Marina…  För här småjoggar småbarnsmammor runt med en latte i ena handen, senaste iPhonen på fickan och dess hörlurar i öronen…  samtidigt styr de sina dyrbara tvåmeters joggingbarnvagnar med ena handen medan deras välutvecklade käkmuskler arbetar oavbrutet…

Mammor? Ja, du har faktiskt inte kommit på mig med en Freudian Slip som avslöjar mina myllrande fördomar. För det första kan jag nästan alltid skilja på könen, och för det andra underlättas faktiskt denna uppgift av att papporna i dessa områden mycket sällan är ute med barnvagnar (särskilt om det ligger barn i dem). I de fall det handlar om nannies, riktar de antingen sitt tal till varandra om de är ute i ett litet nanny-gäng, eller till barnen eller alternativt till en äldre modell av mobiltelefon som saknar hörlurar. Dessutom talar de för det mesta spanska, mexikanska eller något asiatiskt språk, med en sprudlande kärlek för de barn de tar hand om.

Själv gick jag och mina samtida till barnavårdscentralen för att väga in våra telningar och ta del av den allra senaste forskningen (i alla fall den som lyckats nå ut till våra respektive barnavårdscentraler). Själv fick jag lära mig att baby Sofia, född 1989, absolut måste ligga platt på mage, medan baby Tom, född 1996, absolut måste ligga platt på ryggen. Nåja, de slapp i alla fall ligga som krumelurer i botten på joggingvagnar, så ihopklämda att allt näringsintag klämdes ur munnen på dem allt eftersom de sjönk ihop allt mer. Men jag måste erkänna att jag, efter att om och om igen ha tvingats kasta mig ur vägen för dessa supervältränade mammor som forsar fram längs trottoarerna, i alla fall är tacksam över en sak – i och med att barnen ligger framåtvända slipper de i alla fall möta sina mammors stirrande blickar när de med fart och gälla röster underhåller sina vänner om alla detaljer i sina liv… Inget barn, krumelurform eller ej, skulle kunna vaggas till sömns inför en sådan blick. Och jag ber en stilla bön att de slipper förknippa sina mödrar med de gälla röster jag hör tjuta över grannskapet som ett brandlarm… ”and my husband’s vasectomy… and who wants to go through this birthing thing again… and I need my perfect body back ASAP…”  

Tillbaka till allt detta talande i apparater… Kanske talande i tungor vore nyttigare..? Jag kan inte låta bli att undra… Påverkas inte utvecklingen av språkförmågan när talet så sällan verkar vara riktat mot barnen själva? Hallå?! Någon som vet? Jag tar tacksamt emot information.

Häromkvällen, en varm juninatt, var Janne och jag ute och åt på en restaurang på Chestnut Street. Det fanns två olika bord intill oss, båda fyllda med yngre kvinnor som vid det ena bordet firade en födelsedag, och vid det andra bordet sin vänskap. Det låter härligt, eller hur? Fast det gick knappast fem minuter utan att någon i sällskapen drog fram sin iPhone att försjunka i. En av kvinnorna tillbringade både middagen och efterrätten i intensiv ögonkontakt med sin mobil. Eftersom hon satt mitt i vårt blickfång kunde vi inte undgå att se hur upptagen hon var. Då och då tittade hon upp under någon minut och verkade lyssna på konversationen runt bordet. Ibland skrattade hon till, förhoppningsvis åt något roligt som nån av hennes väninnor sa, men annars var hon helt förtrollad av telefonen. Vi kunde inte låta bli att fundera över om hon inte hade haft trevligare hemma, där hon hade sluppit att då och då slita sin uppmärksamhet från telefonen.

Vid ett tredje litet bord satt ett ungt par mitt emot varandra. Ett tänt stearinljus glittrade på bordet, vinet var upphällt i glasen, och förrätt, entré och efterrätt efterträdde varandra på bordet… allt upplagt för en romantisk liten tête-à-tête. Men det blev snart uppenbart att de tidigt gav upp om varandra, för samtalet flöt allt trögare och till slut struntade killen fulständigt i sin date. Efter att under en lång tid bara ha sneglat på sin mobil placerade han den till slut, helt sonika, rakt framför sig på bordet och ägnade all sin uppmärksamhet åt den. Jag hoppades länge att flickan antingen skulle gå därifrån, vilket skulle tagit honom åtminstone en 40 minuter att upptäcka, eller varför inte väcka upp honom med en tillbringare isvatten över huvudet? Ingetdera hände. Och varför inte? Jodå, hon hade förstås sin egen telefon att ägna resten av kvällen åt… l
(Jag antar att det redan finns en vibrator som en app till mobiltelefonen, annars patenterar jag omedelbart idén! DONE!)

Både Janne och jag uttryckte vår häpnad över hur mycket tid och energi de andra  matgästerna ägnade åt sina telefoner. På samma sätt uttryckte kanske flera andra sin häpnad över oss, för hur kunde vi tillbringa en hel måltid småpratande och skrattande bara med varandra? (Det finns ju appar får sånt!) Och dessutom, så underligt att vi så ofta sträckte fram händerna för att röra vid varandra och lutade oss fram över bordet för att kyssas…

PS. Visst låter beskrivningen av vår måltid romantisk, eller hur? Min man och jag på middag tillsammans… Han var lika full av kärleksfulla ord och beundran som under alla våra andra år tillsammans, och jag likaså. Vi envisades med att röra varandra och pussas tvärs över bordet… Vi gick ömt omslingrande både till och från restaurangen, och väl hemma ägnade vi än mer kärleksfull tid åt varandra (utan att behöva säga mer om vad det innebar…). Visst hade man kunnat tro att vi hade ett idealiskt förhållande? Att efter 14 långa år tillsammans fortfarande dela all denna attraktion, kärlek, och ömhet! Det borde vara något att vara tacksam för; och alla gånger Janne upprepade hur lycklig han var höll jag med om det.

Men kom ihåg, detta var i juni, för nästan 4 månader sedan, och jag hade ingen aning om vad framtiden bar i sitt sköte. Oh, how little I knew.

PPS. Det är mycket möjligt att det unga paret, som ägnade mer tid åt sina telefoner än åt varandra, fortfarande är lyckliga tillsammans. Trots att både Janne och jag betraktade dem med viss överlägsenhet (”Vad vet de om sån äkta, långvarig kärlek som vår…?”), visste de troligen betydligt mer om det än vad min man visste.

PPPS. Oh yes. Little did I know.

Lena Wallbarge Samzelius