När en artist sopar banan med alla andra

Så mycket bättre inledde sin fjärde säsong häromdagen och gjorde det med bravur. Kanske inte så mycket för låt-tolkningars kvalitet (även om Carolas och Amanda Jensen versioner var riktigt bra) utan för valet av huvudperson i säsongens debutprogram – Ola Salo. En minst sagt fascinerande person – begåvad, karismatisk, självupptagen och sårbar på samma gång.

För att Så mycket bättre  ska lyckas bibehålla mitt intresse i takt med att programmet blir mer och mer regisserat och uppenbart i sin målsättning att skapa säljande cover-hits, gäller det att deltagarna kan skapa en slags motvikt med en äkthet. Det gjorde Ola Salo igår. Han kändes ärlig, uppriktig och äkta. Tack för det.

En annan sak jag kom och tänka på när jag såg programmet är de gyllene tillfällen när man som tv-tittare får bevittna när en artist sopar banan med alla andra, det kan ske i program som Så mycket bättre , Melodifestivalen eller något annat. Här kommer enligt mitt tycke några sådan oförglömliga framträdanden:

Carolas Genom allt under Melodifestivalen 2005. Framförandet ägde rum i pausen och var alltså inte med i tävlingen. Men det rådde inget tvivel om vem som var bäst den kvällen.

Magnus Ugglas tolkning av Olle Ljungströms Jag och min far. Gick rakt in i min själ.

Agnes tolkning av vinnarlåten Right here right now i Idolfinalen 2005. Jag själv hade Sebastian Carlsson som absolut favorit tävlingen igenom. Men när Agnes var klar med sitt framförande stod det fullständigt klart för mig vem som hade mest kapacitet att bli en Idol på riktigt. Och tänk så rätt jag hade. Sebastian försvann ganska snabbt från scenen, medan Agnes skördade framgångar både hemma och i USA.

Darins framförande av Det gör ont vid firandet av  Melodifestivalens jubileumsfest. Javisst, sångrösten var tonårssvajig och oren, men det gjorde inget för en sak stod klart – Sveriges svar på Justin Timberlake var i vardande.

Alexander Rybacks Fairytale i Eurovision Song Contest 2009. Charmtroll med fantastisk scennärvaro och en låt som förenade folkmusik från öst med pop från väst. Alla andra deltagare var chanslösa. Alexander vann med hela 387 poäng – rekord inom Eurovision Song Contests historia.

 

Estelle

__________________________________________________________

1 oktober 2014

Daniel Breitholtz fantastiska känsla för talang

De tre första säsongerna* av Idol var fantastiska. Jag minns fortfarande med ett leende på läpparna Darins audition, där han med magra ben och tandställning tittade fram under sin långa lugg och charmade juryn. Jag minns gåshuden som jag fick av Agnes fenomenala framförande av finallåten Right here, right now, där hon sjöng skjortan av segertippade Sebastian. Efter säsong 4 , som var hyfsad, gjorde jag dock slut med Idol. En av anledningarna hette artist-torka. Jag var nämligen övertygad om att man inte skulle kunna finna några fler talangämnen på ett tag. Sverige är ju ett litet land och man hade dammsugit rejält under de fyra gångna säsongerna. Det visade sig att jag hade rätt – ingen av de ”Idoler” som krystades fram åren därefter visade sig ha tillnärmelsevis den talang och drive som fordras för att bli en artist. När dessutom jury-medlemen Daniel Breitoltz checkade ut från programmet var saken kristallklar för mig – Idol kommer inte att lyckas leverera något intressant på ett bra tag. En sådan näsa för talang som den mannen har, besitter nämligen ingen annan jurymedlem. Det var Daniel Breitholtz som pinpointade Darins talang. Det var Daniel Breitholtz som trodde på Loreen. Det var Daniel Breitholtz som gav sitt wild card till Agnes, som några veckor tidigare hade åkt ur tävlingen i en av semifinalerna. Han var övertygad om hennes potential och ja, resten är historia.

Nu när Idol firar 10-årsjubileum är han tillbaka i programmet tillsammans med resten av originaluppsättningen. Och då händer genast spännande saker. Daniel Breitholtz visar återigen sin fantastiska känsla för talang och letar fram Matilda Gratte. Har du inte hört henne sjunga så måååååste du se på Youtube-klippen nedan.

”Men hallå, har du börjat att titta på Idol igen?” kanske du tänker. Nej, det har jag inte och kommer heller inte att göra, men bevaka Matilda Gratte kommer jag att göra. Det var en artikel i Nytt i Bromma som fångade mitt intresse för henne. Samma artikel återuppväckte min respekt för Daniel Breitholtz och hans fantastiska känsla för talang.  

 

 

*2004, 2005, 2006

 

Estelle

 

___________________________________________________________

29 september, 2014

 

PartajFörra hösten tittade jag nästan varje söndagskväll på Partaj (kanal 5). Jag skrattade ofta högt åt parodierna och sketcherna om Stureplansbrats, söderhipsters, norrmän  och diverse kändisar (inte minst kungafamiljen). Däremot gillade jag inte själva program-inramningen – en  gästvärd som presentatör i en studio fylld av en publik. Gästvärdarna var stela som pinnar och det som skulle verka så avslappnat och coolt blev istället krystat (med några få undantag). Så småningom skippade jag Partaj. Så när jag igår kväll tittade på programmet igen var det nästan 8 månader sedan sist.  Jag vet inte om redaktionen insett att om gästvärds-upplägget funka så måste de satsa på personer som funkar i sammanhanget  eller om det handlade om en engångsföreteelse igår kväll. Gästvärden var nämligen fenomenal. En riktig fullträff. Jag vill därför uppmana dig kära läsare att titta på söndagens Partaj, där ingen mindre än skådespelaren Björn Kjellman var gästvärd. Mycket sevärt och underhållande.  Här har du länken:

 

http://www.kanal5play.se/#!/play/program/230064/video/2153752219|/program

___________________________________________

26 juni, 2014

”Nej, tacka vet jag programledarna på SVT”

 

Det fanns en tid när jag älskade att titta på TV4. Kanalen representerade friheten från TV-monopolet, modernitet och nytänkande. Särskilt mycket tyckte jag om deras nyhetssändningar och sportsändningar.Men detta är numera historia. Numera blir jag istället nästan alltid småirriterad när jag ”tvingas” se på dito program.  Varför? Jo, programledarnas vi-är-så bundis-och tjenis-med -varandra- attityd känns så märkligt exkluderande. Deras sätt att tala och agera mot varandra ska förmodligen signalera glädje och gemenskap, men känns enbart tillgjort och andas en stor portion självupptagenhet. En klubb för inbördes beundran där medlemmarna är så uppfyllda av sig själva att det blir genant. Och som utgår från att alla vi andra inget heller skulle vilja än vara en del av deras grupp.

Nej, tacka vet jag programledarna på SVT – André Pops, Katarina Sandström, Anna Hedenmo, Gomorron-programledarna mf l. De visar att det går att vara modern, proffsig programledare och bibehålla distansen till sig själv.

Estelle

 

___________________________________________________________

19 juni, 2014

Tveklöst bästa låten just nu – ”Din soldat”

Det var ganska länge sedan jag hoppade mellan radiokanalerna i förhoppningen om att få höra en viss låt. Men nu har det hänt. Jag talar om en låt med ett sound som får mig att vilja både dansa och krama min nästa. En låt med en text som både inspirerar och berör på djupet.  Jag talar  (förstås) om låten ”Din soldat” av Albin och ft Kristin Amparo. Albin har tidigare frontat banden Impulsiv Livsstil & STRAX (Playground). I början på 2013 släpptes hans debutsingel som soloartist på Sony Music. Lyssna på nya “Din Soldat” nedan. Och låt dig inspireras.

________________________________________________

12 juni, 2014

Vilka politiker har vad som krävs för att ta itu med detta problem?

IMG_3032Igår publicerade DN ett inlägg, som borde läsas av alla vuxna i Sverige inklusive politiker och forskare. Inlägget är skriven av journalistenThomas Petersson, som tog ett vikariat på ett högstadium i Botkyrka i Stockholm. Rubriken lyder ”Rapport från en vårtermin i kaos” och texten som sedan följer den viktigaste och bästa som på länge skrivits om förfallet inom den svenska skolan (du kan läsa det här). Inlägget är fritt från moraliska pekpinnar, politiserade orsaksanalyser och snack om att det är lärarnas fel att det ser ut som det gör, utan beskriver rätt upp och ner hur det faktiskt förhåller sig på skolan i Botkyrka. och sannolikt även på många andra skolor runt om i vårt land.

”Det här är förfärligt. Det här är katastrofalt. Vi måste göra något! Vuxenvärlden måste återta kontrollen och respekten.” är tankar som far runt i mitt huvud.

En fråga etsar sig fast – vilket parti – eller kanske snarare – vilka politiker har klarsyntheten, kunskapen och modet att ta itu med detta problem?

Vet du?

Estelle

_________________________________________________________

4 juni 2014

Jag säger bara en sak – shame on you, Ernest Gulbis!

bildFranska Öppna pågår just nu för fulla muggar. Hade jag tid och möjlighet skulle jag se varenda match i direktsändning. Nu får jag nöja mig med de matcher som sänds live på kvällen – i och för sig inte illa med tanke på att de högst rankade spelarna ofta spelar då. Men nu är det så att jag faktiskt tycker att det är lite trist att titta på dem. Jag föredrar att titta på de spelare som håller på att klättra på rankingen – Dimitrov, Dolgopolov och Gulbis för att nämna några på herrsidan. Och  Garbiñe Muguruza på damsidan (hon som slog ut världsettan, Serena Williams). Det är så mycket mer spännande än alla dessa förutsägbara matcher med Nadal eller Djokovic på andra sidan nätet.

I årets tävling är det ranking-klättraren letten Ernest Gulbis som imponerar och överraskar mest med med sitt tennisspel. Utanför banan gör han dock bort sig i vanlig ordning, den här gången genom att på en presskonferens fälla kommentaren att kvinnor inte bör satsa på professionell tennis utan ”…måste njuta av livet lite mer. Kvinnor måste tänka på familj och barn. Hur kan du tänka på barn om du spelar tennis fram till att du är 27?”. 

För några år sedan åkte Gulbis fast för att ha köpt prostituerade i Stockholm i samband med Stockholm Open 2009. Han själv hävdade förstås att det  hela var fråga om ett missförstånd.  Jag kan inte låta bli att undra vad Gulbis säger om den prostituerades ”yrkesval”?

Jag säger bara en sak – shame on you, Gulbis! Mina heja-rop har du fullständigt förlorat.

Estelle

________________________________________________

31 maj, 2014

Estelle: Nikeisha Andersson gjorde min morgon

NafDet fanns en tid när jag hade ganska bra koll på populärkulturen. Jag kunde namnen på popartisterna, jag visste vem som hade regisserat vad och vilka designers som klädde vem. Nu har jag noll-koll. Hur gick det till ? Tja, jag får väl dels skylla på min ålder, dels på att det var lättare för när mTV var den allenarådande info-kanalen. Nu är det mina barn som berättar vem det är som sjunger den där medryckande låten på radion och vilka låtar – och videos – som toppar de olika hitlistorna. Och som då och då suckar åt min svårighet att memorera artistnamnen. Jag-vet-i-sjutton vad som hänt – namnen vill liksom inte fastna i mitt minne förrän efter typ hundra repetitioner. Annat var det förr när jag likt en svamp sög upp alla namn och låt-titlar. Kanske är jag presenil eller helt enkelt bara ”Jurassic”.

Vad det än månde kallas, i morse slog det mig än en gång  hur lite jag vet om populärkulturen av idag. Men istället för att deppa över mitt passerade bäst-före-datum så fick jag en rejäl kick. Och jag kan knappt vänta tills jag barnen vaknar och jag kan visa dem vad jag nu vet – nämligen att Sverige har en fantastiskt duktig kvinnlig videoregissör – Nikeisha Andersson, blott 24 år gammal. Hon slog igenom på Youtube. Nu gör hon ett gäng musikvideor varje månad och har både ICA och Uefa på sitt CV. Min fascination av denna unga kvinna blir inte mindre av vetskapen om att hon har haft en ur-tuff uppväxt. Du kan läsa om henne i dagens DN, närmare bestämt i lördags-bilagan. Gå sedan in på Nikeishas hemsida nafpictures här och njut av hennes imponerande alster. Du kan även se på följande video som en slags aperitif.

http://youtu.be/BFK_FgUVHpg

 

Estelle, som vågar vägra Stockholm maraton.

_____________________________________

28 maj, 2014

UEFA:s kampanj ger mig ståpäls

video-undefined-18A8132D00000578-567_636x358Häromdagen lovordade jag en annons från Ralph Lauren. Anledningen var inte främst att den var snygg – även om den förstås var det – utan dess inneboende protest mot tankar om vit överordning. Ett mycket lägligt statement i dessa dagar när nynazister och allehanda rasistiska knäppgökar har fått vind i seglen.

Det behövs snygga och intelligenta kampanjer mot rasismen, Kampanjer som går rätt in i hjärtat. Inte klämkäcka  ”Jag gillar olika”- emblem eller  annonser typ denna:

hall_ihop_motrasism_webb

 

Även om jag naturligtvis håller med om att det är viktigt att hålla ihop mot rasismen, så  berör den mig inte alls. Nej, faktum är att den nästan gör mig irriterad p.g.a sin  förnumstiga övertydlighet. UEFA:s kampanj får däremot högsta betyg. Den säger mer än tusen uppmaningar. Faktum är att den ger mig ståpäls.

Estelle

 

20 maj, 2014

Bespara Stockholm hästpolo-events

Polo_playersJaha, då var det dags igen att behöva känna sig generad över andras intensiva försök att sälja in budskapet att vi är förmer, vi är av-en annan-klass, helt enkelt finare än andra. Det som triggar mig är följande annonstext från Nymans UR som finns att läsa på Mynewsdesk i dagarna:

”Världens mest exklusiva sport kommer till gamla anrika olympiastadion, Stockholms Stadion, lördag den 7 juni 2014…. Jaeger-LeCoultre Stockholm Polo Cup //är en dag stockholmare sent kommer att glömma” 
Du kan läsa hela annonsen här.
Och följande rader i Petré Event & PR:s pressrelease:

Få saker är legendomspunna och exklusiva i dagens mediavärld, men polo är definitivt en av dessa: hästpolo är en av världens mest prestigefyllda sporter.”

Jag betvivlar inte en sekund att hästpolo är en mycket krävande sport. Det är naturligtvis allt annat än lätt att  manövrera en 500-kilos partner (hästen) med den ena handen och spela polo med den andra handen. Samtidigt är sporten omvittnat kostsam. Det är alltså ingen slump att det är, som Petré event skriver, ”Kungarnas sport”  eller en aktivitet som endast världens jetset ägnar sig åt. Så varför i hela arrangera en polocup här i Stockholm. Ja en sak är klar, inte tusan är det för att bidra till idrottsrörelsen. Nej, detta är ett event som skapats för att man har hittat en fönster för att skapa något för de som strävar uppåt, de som vill markera sin överlägsenhet. Jag menar, nu när tennisen har blivit tillgänglig för medelklassen och när golfklubbarna invaderats av   ”Svenssons” så måste man hitta nya vägar för att markera sin överlägsenhet, sin exklusivitet.

Det gör mig generad. Jag skäms faktiskt när jag läser om detta kommande event. 

En sak som både Petré event och Nymans Ur dessutom missar, med sin pressreleaser är att  om man ska vara riktigt fiiiiiin och överklassig, ja då får man absolut inte så skylta med sina förehavanden. Man måste vara diskret. Annars är det nyrikt och vulgärt och något som attraherar de stillösa bratsen runt Stureplan och i Båstad.

Jag säger bara en sak – bespara Stockholm hästpolo-events

Estelle

Bilden är nedladdad från Wikipedia

_______________________________________________________________________________

16 maj, 2014

Ett statement som heter duga från Ralph Lauren

 

Det finns de som buar och skränar i syfte att överrösta Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna när de håller torgmöten. Det finns de som tar till våldsamma protester för att slå ner ett parti som – sorgligt nog – via ett demokratiskt val fått plats i Sveriges riksdag.  Båda sätten att agera bedömer jag som kontraproduktiva – de bidrar till att göra Jimmie Åkesson till en martyr och till att rekrytera nya väljare till hans parti.

Men det finns också protester som etsar sig fast och berör, aktioner som är raffinerade. Ett exempel på det var när en stor skara människor protesterade genom att vända Jimmie Åkesson ryggen. Nu har det globala klädmärket Ralph Lauren bidragit med sitt strå till stacken när det gäller imponerande aktioner mot rasism – en helsidesannons i dagens DN på en svart man tjusig man iklädd varumärkets extremt dyra och välskräddade klädesplagg. Snacka om antites till signaler om underordning, underlägsenhet, kom-Hanneinte-hit-och-parasitera.  Jag ger Ralph Lauren en stående ovation för detta sofistikerade inlägg.

Jag applåderar även ledarskribenten Hanne Kjöller som än en gång har skrivit ett mycket bra inlägg på DN:s ledarsida. Klicka här om du vill slussas vidare till den.

 

__________________________________________________________

13 maj, 2014

”Helt otippat har jag blivit fascinerad av Courtney Love”

Hej, det var verkligen länge sedan sist. Jag skulle kunna inleda men en lång harang om ”Jag-ber-om-ursäkt-för-att-jag-inte-hört-av-mig-på-länge” och att jag lovar bot och bättring. Men det tänker jag inte göra. Det skulle nämligen kännas penibelt, för hur många gånger tidigare har jag inte sagt just det. Låt oss bara konstatera att Estelle ”is back in town and still kicking”. Jag har har en del att sätta tänderna i, inte minst den långa kommentar som jag har fått på mitt senaste inlägg om varför jag vägrar att kalla mig feminist. Om du som skrev kommentaren läser detta så vill jag uppmana till lugn – jag kommer att svara, men bara inte idag. Jag är nämligen en inspirationsskribent – jag skriver endast när jag känner för det och just nu känner jag inte för att besvara en tämligen förväntad kommentar från den feministiska approach som jag har så svårt för. Icke desto mindre kommer jag idag att fortsätta blogga på temat feminister i detta inlägg. Häromdagen lyssnade jag nämligen  på ett alldeles utmärkt program i P1 om den skandalösa feministen Courtney Love.  Det är programmet STIL som skärskådar denna fascinerande artist, som alltid vänt och vridit på vad som egentligen utgör kvinnlighet. Genusvetearen Ulrika Dahl (aktuell med boken Skamgrepp: Femme-inistiska essäer.) är en av dem soml intervjuas om Courtney. Hon pratar bland annat om vikten av dåliga förebilder och på vilket sätt Courtney genom sitt sätt att vara och klä sig ifrågasätter några av de genusteoretiska antagandena.  Detta är ett mycket bra program. Genusvetaren Dahl är fantastisk att lyssna på – så verbal, så förvånansvärt begriplig i egenskap av genusvetare (jo, jag har en viss referensram i ämnet).

Från att själv ha varit fullständigt ointresserad av fenomenet Courtney Love, vill jag nu veta mer om henne, inte minst lyssna på hennes musik, i synnerhet plattan  ”Get through this”, som märkligt kom ut bara några dagar innan hennes man Kurt Corbain från bandet Nirvana tog livet av sig. Naturligtvis ses detta av somliga som ett bevis på att hon hade med hans död att göra, närmare bestämt att hon tog livet av honom. Det kostar på att att beskrivas som den mest kontroversiella kvinnan i rockens historia”.

Klicka på länken nedan för att komma till programmet:

Courtney Love – skandalös stjärna och slampig förebild

Estelle

_____________________________________________________________________________

13 februari, 2014

Fem anledningar till att jag vägrar att kalla mig feminist

Fittstim1I morse läste jag ett öppet brev som två kvinnor skrivit till bloggerskan Isabella Löwengrip med anledning av hennes kommentarer om feminismen. Brevet är publicerat på SVT Debatt och om du vill läsa det, finner du det här. Jag har länge funderat på att ge mig in i debatten om feminismen, men aldrig kommit till skott eftersom jag har aldrig har känt mig tillräckligt engagerad, utan bara förundrad. Men nu gör jag det och det är tack vare Belinda Olssons TV-program i tre delar – ”Fittstim – min kamp” . Som bekant har flera feminister rasat efter detta program och kallat Belinda Olsson för än det ena, än det andra.  Nå, vad är min pitch i detta inlägg? Jo, jag vill  berätta varför jag själv vägrar att kalla mig feminist. Jag tror nämligen att många känner som jag.

Anledning 1: Feminismen i Sverige har tagits i besittning av: a) radikalfeministerna, dvs kvinnor som betraktar motsättningen mellan man och kvinna som överordnad och som har en separatistisk inriktning, ofta kombinerad med lesbisk aktivism. b) queer-personer, dvs en minoritetsrörelse som kritiserar normer kring kön och sexualitet (främst heteronormen) samt c) författare vars personliga bitterhet gentemot män omvandlas till generaliseringar om ”hur män är” och som basunerar ut att äktenskapet är lika med ett fängelse och att skilsmässa lika med lycka. Anledning 2: I praktiken medför ovanstående att män (ofta) framställs som ”djur”, ”gubbslem” – eller något annat föga smickrande och som motståndare till oss kvinnor. Jag själv är gift, jag har flera manliga vänner, arbetskamrater och kunder. Inte en enda gång under mitt snart 25-åriga yrkesliv har jag känt ett behov av att kriga mot män. Däremot har jag då och då funnit anledning att strida mot besvärliga personligheter och besvärande idéer, som funnits hos såväl män som kvinnor. Anledning 3: Man har bestämt sig för att kön är en social konstruktion. Inte nog med det – kön är något dåligt som måste bekämpas med näbbar och klor. Detta tar sig bland annat uttryck i  genusmärkning av dagis och att det finns föräldrar som vägrar avslöja könet på sina barm. Belinda Olsson träffade en sådan mamma i sitt program och jag måste vara ärlig – jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt inslaget. Tror denna mamma på fullaste allvar att hon bidrar till jämställdheten genom att hemlighålla barnets kön inför omvärlden? Har hon funderat på barnets valmöjlighet och framtida reaktioner? Har hon….nej, STOPP. Jag har åtskilliga frågor att ställa, men stannar här för att inte avvika för mycket åt huvudtemat i mitt inlägg. Anledning 4: Man lägger ner mängder av energi på pseudo-frågor, som t ex att byta ut pronomet hon och han mot ”hen” och rätten att bada toppless på ett badhus istället för att kämpa för jämställdhetsfrågor som berör många kvinnor, se nedan. Förresten, på basis av vilken empiri drar man slutsatsen att användningen av hen skulle leda till ett bättre samhälle? Är Finland  t ex mer jämställt än Sverige? Anledning 5: Man gör våldet mot kvinnor till en jämställdhetsfråga. Jag tycker naturligtvis att det är förfärligt och avskyvärt att det förekommer kvinnomisshandel i vårt land och att hemmet är den farligaste platsen för många kvinnor idag samt att det grasserar ett näthat. Och jag tycker naturligtvis att samhället – det vill säga vi -måste göra vad vi kan för att få stopp på våldet. För mig handlar dock problemet primärt om en aggressivitets – och våldsproblematik hos ett antal personer, som naturligtvis måste stoppas och tvingas ta ansvar för sina handlingar via rättsapparaten. Parallellt med detta måste de drabbade få utmärkt skydd och hjälp från samhället. Som tonen är idag hos en del feminister lurar det kvinno-misshandlare och näthatare i varenda buske – en föreställning som jag starkt ifrågasätter. Men, betyder min vägran att kalla mig feminist att jag inte tror på jämlikhet och jämställdhet. NEJ, absolut inte. Jag är dessutom mycket väl medveten om att jag har gårdagens kvinnosakskvinnor att tacka för att jag idag är en hög-utbildad kvinna med egen inkomst, egen verksamhet, likhet inför lagen, rätt till preventivmedel, rösträtt, tillgång till föräldraförsäkring, dagis….ja, listan kan göras lång. Jag tycker faktiskt att vi kan fira och njuta av att Sverige på många vis har kommit långt när det gäller jämställdhet och jämlikhet. Samtidigt är jag väl medveten om att viktiga frågor kräver fortsatt kamp, till exempel att kvinnor har sämre lön än män trots lika arbete, rättssystemet provocerande och svårförståeliga domslut i våldtäktsmål och den fortsatt låga kvinno-representationen i styrelse-världen. Jag har länge ställt mig mycket skeptisk till  kvotering och – i likhet med tankesmedjan Allbright – förespråkat meritokrati. Nu efter Jens Spendrups (ordförande för Svenskt Näringsliv) uttalande i lördagsintervjun i Ekot, har jag ändrat ståndpunkt. Nu är jag övertygad om att vi inte kommer tillrätta med underrepresentationen av kvinnor om vi inte lagstiftar oss förbi personer som Jens Spendrup och hans gelikar. Pax Vobiscum Estelle P.S. Snälla, låt mig slippa kommentarer om att jag skulle vara homofobiker e dyl.  Dylika kommentarer är nämligen helt åt skogen. Läs också:  Hej Belinda! Här kommer kapitlet jag aldrig skrev _____________________________________________________________________________

5 dec, 2013

Är det verkligen rimligt att läsning utgår på grund av Lucia-repetitioner?

I förrgår publicerades den senaste Pisa­-rapporten (Programme for International Student Assessment), som  är en internationell studie där kunskaperna i matematik, naturvetenskap och läsförståelse studeras bland OECD-länders 15-åringar vart tredje år. Rapporten visar att Sveriges skola har blivit generellt sämre på alla områden. Faktum är att inget annat land har försämrats mer sedan förra undersökningen 2009.  2003 hade svenska elever mattekunskaper över genomsnittet, 2009 hade det sjunkit till medelnivå. Nu visar den senaste undersökningen att svenska skolungdomars matematikkunskaper försämrats ytterligare i förhållande till omvärlden. Nivån ligger under genomsnittet – inget annat land har ett så stort tapp som Sverige. Jag instämmer i  Lärarförbundets uttalande i DN om att detta är ”Extremt allvarligt”. Orsaksanalyserna lär inte vänta på sig. Jag tänkte bidra med mitt strå till stacken genom att presentera några saker som jag tror ligger bakom förfallet. Jag inleder med att redogöra för en dialog som ägde rum mellan mig och min 9-årige son efter skolan igår. ”Hur gick läsläxan?” ”Bra” ”Vad fint. När har ni nästa läxa?” ”Vi kommer inte att ha någon mer läsläxa före jul” ”Va? Varför inte?” ”Vi ska öva inför Lucia så vi hinner inte?” Är det verkligen rimligt att lästräningen utgår på grund av Lucia-repetitioner? Mitt svar på frågan är kategoriskt nej. Visst är det både trevligt och kulturellt fostrande med sångträning inför Lucia, men det få inte ske på bekostnad av något så viktigt som läsundervisning.  Jag tror att detta är ganska symtomatiskt för den svenska skolan, det vill säga att man alldeles för lätt prioriterar roliga aktiviteter för barnen framför tråkiga men ack så viktiga ämnen. Dessutom är kraven alldeles för låga. Vi föräldrar bidrar till detta. När min yngste gick i ettan protesterade flera av klasskompisarnas föräldrar mot att läraren gav barnen läxor. ”Det blir för stressigt för dem”, ”De är för små” var argument som framfördes. Det krävs ganska mycket av lärare födda på 80-talet för att klara av att stå emot och hantera en sådan inställning hos elevernas föräldrar. Vår lärare gjorde det inte, utan skrev i varje vecko-brev att ”läxan är naturligtvis frivillig”. En annan starkt bidragande faktor till försämringen är all tid som barnen spenderar framför skärmen, tittandes på youtube-klipp, Instagram m.m. Tro mig – jag är en stor vän av den digitala världen, men jag vet att det finns sidor av den som lockar barnen till både fysisk och intellektuell passivitet. Jag kan hämta ett exempel från min egen värld. Istället för att som tidigare läsa morgontidningen vid köksbordet har min äldste telning börjat ligga i soffan med Ipaden framför sig. Nu kanske du tänker att han är modern människa som har skippat gammelmedia och istället läser nyheterna på webben. Så är det tyvärr inte. Det han gör är att titta på diverse videoklipp. Nu har jag och min make satt ner foten och infört skärmförbud på morgnarna. Vi vet att det kommer att locka honom tillbaka till tidningarnas och därmed läsningens värld. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att vi föräldrar måste sätta gränser vad gäller kidsens underhållningssurfande. Hur arga de än blir. Slutligen – jag läste nyss att flera experter inom pedagogik skyller det usla Pisa-resultatet på det fria skolvalet. Skolsegregationen gör, menar man, att elever från socioekonomiskt svaga områden halkar efter ännu mer. Visst kan det stämma att det fria skolvalet har fört med sig negativa konsekvenser, men att det skulle orsaka Pisa-resultatet har jag svårt att tro. Försämringen gäller ju alla grupper elever. Vad jag dessutom har hört från vänner som har bott utomlands i flera år och sedan kommit hem,  ligger eleverna på t ex Viktor Rydberg och elitklasserna på Kungsholmens gymnasium 1-2 år efter i undervisningen jämfört med liknande skolor i länder som t ex Schweiz och USA. Att skylla allt på det fria skolvalet har förstås ideologiska och politiska förtecken. Det lär bli mer av den varan med tanke på att valet närmar sig. Mer (skit)snack än verkstad med andra ord. Frustrerande! Estelle Jonas Thente har skrivit en bra artikel om Pisa-rapporten. Klicka på länken intill så slussas du vidare till den: Länk till Jonas Thentes artikel i DN. _____________________________________________________________________________________________

18 nov 2013

”Partaj börjar tappa stinget”

Igår kväll hände något märkligt – jag som brukar älska söndagskvällarna framför humorprogrammet Partaj stängde plötsligt av TV:n. Varför? Jo, programmet, som jag har älskat att titta på, var helt enkelt inte längre kul att se på.  Jovisst, det finns fortfarande inslag i programmet som får mig att skratta högt, men jag orkar inte vänta in dem.  Sketcherna med ”Zlatan och Andreas Isakson” har passerat sitt bäst-före-datum; driften med den finländska hyper-maskuliniteten (”Jag heter Jarmo) har blivit tröttsamt förutsägbar och skrikig och vad gäller Gunilla Persson-imitationen har man sedan länge mjölkat ur det tragikomiska som finns om den arma kvinna. Nej, det är dags för Partaj-redaktionen att tänka nytt för att kunna hålla sig kvar som ett av Sveriges bästa humorprogram. Som läget är nu börjar Partaj tappa stinget. Estelle   _____________________________________________________________________________________

4 november 2013

I morse inträffade det igen – jag såg Douglas Roos ansikte tidningen. Eller var det på nätet? Jo, nej, jo… Ber om ursäkt för min förvirring, men det är sannerligen inte lätt att hålla koll på var Douglas Roos syns nuförtiden. Under senaste halvåret tycks han ju vara med överallt. Han syns på reklamskyltar i T-banan, i TV, i reklamtidningar, på webben, på events, i statusmagasin (typ Connaisseur) ja  överallt.  Jag undrar om det är fler än jag reagerar på detta och tycker att det är tjatigt och faktiskt lite irriterande. Jag har gått från att intresserat lystra till honom (oavsett om det gäller att bryta spelmonopolet eller att satsa på företagande) till att sucka uppgivet ”inte han igen”.  Det här bekräftar mitt absoluta credo när det gäller offentliga personer som vill förmedla något – ska de bli intressanta att lyssna på får de inte synas överallt. De får helt enkelt inte, som en god vän uttryckte det, bli för mediakåta för då tappar de sin trovärdighet. Allt prat om entreprenörskap, spelmonopol, kreativitet eller vad det nu kan handla om blir blir bara till en slags förevändning till att få synas (även om det sannolikt inte var det från början). Vill det sig riktigt illa, blir de stoff för en sketch i Solsidan eller Partaj. Vem vet – snart gör han kanske en parodi på sig själv i Solsidan. Vill det sig riktigt illa parodieras han av någon annan i Partaj. Douglas Roos är inte ensam om att överexponera sig i media. Andra har begått samma misstag. Johan Stael von Holstein var en av dem. Efter att på ett positivt sätt ha skakat om i grytan med sina anti-jantelag-suttalanden m.m., framstod han efter ett tag som en gnällig unge som gjorde allt för att få uppmärksamhet. Det här gäller även skådisar och komiker. Robert Gustavsson befann sig för ett par år sedan i överexponeringens träsk, men lyckades att ta sig därifrån (om det berodde på eget initiativ eller att andra komiker tog över, vet jag inte). Nu kan till och med jag längta efter att se honom igen.   Estelle ______________________________________________________________________________________

12 oktober, 2013

Lördag eftermiddag. Jag brygger en kopp kaffe och bläddrar förstrött i SvD:s Magasinet medan bryggaren puttra bakom läser ”Ståtliga Hauptska villan anno 1904 i Saltsjöbaden” och på andra sidan ”Topprenoverad villa i Hersby på Lidingö” och sedan lite längre fram, ”Smakfull elegans på Grev Magnigatan”. Inom mig kryper den där obehagliga känslan fram; jag har svårt att sätta fingret på vad den handlar om. Är det avundsjuka? Är det beundran? Är det en ”vill-ha-känsla”? Nej, nej och åter nej. Inget av det där, utan snarare en känsla av utanförskap kombinerat med trötthet och ”fed up-känslor” Jag vet ju att hemmen är stylade till förbannelse inför fotograferingen och att de där färska rosorna aldrig står där på bordet till vardags. Jag vet också att det kan ligga skilsmässor bakom den där annonserna eller sjukdom eller något annat tragiskt. Men trots dessa tankar  triggar de där annonserna en känsla av äckel över sakernas tilltånd (det här är väl det närmaste Sartres känslor inför existensen som jag har varit…). Jag är så TRÖTT PÅ den uppenbara sociala jakten efter status och rikedom. Jag är så TRÖTT på den tillrättalagda och illusoriskt perfekta hemmen som finns i bostadsmagasinen. Jag är så TRÖTT på att läsa om hur diverse kända personer tänkte när de inredde sin bostad. Snälla, skriv om något intressant istället. Jag är också TRÖTT PÅ… …Alla programledare som försöker vara som Gina Dirawi istället för att hitta en egen stil. Gårkvällens kvinnliga programledare för ”All världens barn” var den senaste i raden av ”Gina Dirawi-wannabees”. Hallå det räcker inte med att prata dialekt och skämta för att gå hem, det måste vara genuint. Estelle

_________________________________________________

9 oktober, 2013

”Fem saker jag avskyr med Stockholm i höst”

Hösten har satt sina klor i Stockholm. Affärerna skyltar med vinterkläder i murriga färger och på tunnelbanan har smittspridningen av envisa förkylningar satt igång. Det sistnämnda är förstås allt annat än trevligt, men ändå något man får leva med när man har kollektivtrafik. Och det måste vi ju eftersom Stockholm skulle stanna utan den. Men (tänk att det nästan alltid finns ett ”men”…) det finns ju faktiskt saker man kan göra för att minska smittspridningen. Och nu kommer vi in på temat för detta inlägg – saker jag avskyr med Stockholm i höst: – 1. Alla dessa människor som hostar/nyser i handen och sedan tar tag i stången i Tunnelbane-vagnen. Hur svårt kan det egentligen vara att hålla för munnen med armen – INTE HANDEN- när man hostar/nyser? 2.  Alla dessa stackars skrikande bebisar på fik/restauranger runt om i innerstan. Häromdagen var jag och lunchade på Robert´s Coffee intill Odenplan. En bebis på typ fem månader skrek och skrek och SKREK under minst trettio minuter innan mamman hade vettet att inse att det var läge att lämna restaurangen. Tro mig, jag säger detta inte bara för att jag själv vill slippa ångestväckande bebis-skrik, jag tycker faktiskt väldigt synd om bebisen, som uppenbarligen inte alls gillade att sitta i mammans knä ömsom skakas i hennes famn medan hon snackade med sin likbleka väninna (hon kommer sannolikt att minnas lunchen som den värsta hon har varit med om). 3. Alla dessa felstavade skyltar. Snälla nån, förstå att det ska stå Linas, inte Lina´s. Det senare är engelsk genitiv och har sin plats på skyltar endast om man väljer att annonsera på engelska, typ Lina´s food. pengar4. Alla dessa klasskassor. Med tre barn i åldrarna 9-15 adderar det snabbt upp till 1 500 kr per läsår.  Jag förväntas alltså betala in runt 13 500 kr till klasskassor under mina barns grundskolegång. Skattade pengar. För vad? Jag har ställt frågan en gång och fick följande svar: – presenter till fröknarna – föräldraaktiviteter -barnaktiviteter – gemensamma föräldra-och barnaktiviteter. Angående föräldraaktiviteterna: Jovisst, det är både trevligt och viktigt att få träffa föräldrarna under lite lugnare förhållanden, i synnerhet i början på barnens skolgång (i förskoleklassen och ettan). Men de träffar som sedan arrangeras (brännboll, bowling, ost och vin-mingel m.m.) känns mer som ett uttryck för klassföräldrarnas prestationsångest än föräldrakollektivets faktiska vilja. Dessutom har jag flera gånger noterat att man, trots inbetalning till klasskassan, förväntas betala för vissa av aktiviteterna. Vid en mingelfest skulle vi betala 200/person för dryck och mat., alltså utöver de 500 kronor som vi redan hade betalat in. Och angående presenter till lärarna – hur vore det om varje familj fick bedöma om och vad man vill ge till läraren i slutet av läsåret? Så gjorde vi förr och mig veterligen funkade det alldeles utmärkt. Och beträffande barnaktiviteter så umgås kidsen redan så mycket med varandra, i skolan, på fritids och kanske även hemma. Måste vi föräldrar verkligen fixa ytterligare aktiviteter för dem?  Varför inte lita på att det fixar sig ändå, att de förr eller senare själva tar initiativ till umgänge. 5. Alla dessa fotgängare som bara kliver ut på gatan vid övergångsställen, utan att kolla vare sig åt vänster eller höger.  Tro mig – jag är väl medveten om att jag som trafikant har väjningsplikt mot fotgängare på obevakade övergångsställen. Men hallå, vad hände med det sunda förnuftet hos fotgängare? På sajten ”Svensk trafiksäkerhet” står det följande:  ”Gående som ska gå ut på ett övergångsställe ska ta hänsyn till avståndet och hastigheten hos de fordon som närmar sig övergångsstället. Utanför ett övergångsställe får gående korsa vägen endast om det kan ske utan fara eller olägenhet för trafiken.” Vad sägs om en informationskampanj om detta? Pax Vobiscum/Estelle

2017-03-13T11:50:40+00:00