Idag antas ofta religiositeten i Sverige vara radikalt annorlunda än för 100 år sedan. Men en avhandling från Uppsala universitet visar att så inte är fallet. Tvärtom har svenskarnas religiositet varit sig väldigt lik under lång tid – trots att samhället genomgått stora förändringar.
Det är idag en vitt spridd uppfattning att människor blir allt mindre religiösa i Sverige. Mycket av bevisbördan för att belägga detta populära påstående om religionens försvinnande har lagts på sociologiska disciplinen. Sociologer har mätt förekomsten av religion genom att observera hur många som bekänner en religiös tro, har en religiös identitet i form av medlemskap i kyrkor eller andra religiösa organisationer och praktiserar religion. Kritiker till detta sätt att mäta religiositet menar att det utgår från religionernas förväntningar på sina trogna och inte tar hänsyn till människors egna förhållningssätt till tro, medlemskap och praktik.
I en avhandling problematiserar sociologen Erika Willander de konventionella sätten att mäta religion och nya sätt att analysera religiositet diskuteras med utgångspunkt i hur människor mest typiskt relaterar till tro, medlemskap och praktik. Diskussionen av religiositet sker med utgångspunkt i empiriska exempel. Data hämtas från det stora forskningsprojektet European Values Study, nya intervjuer och analys av en kvarts miljon svenska bloggposter. Genom att studera vad människor i ord och handling mest typiskt gör och säger när de relaterar till det religiösa ges nya perspektiv på samtida frågor såsom innebörden i att “tro på något” och förhålla sig distanserat till att kalla sig själv “religiös”.
Erika Willander konstaterar att svenskarnas förhållande till religion är trögflytande. Utifrån de studier som finns förefaller den ha sett ut på ett liknande sätt under lång tid. Till exempel har det under en lång tid varit viktigt för människor i Sverige att visa att man själv valt det man tror på och att man inte besöker en gudstjänst så ofta. Det betyder att de sätt som människor relaterar till det religiösa troligtvis har varit mer stabila än föränderliga de senaste 100 åren trots att samhället under samma tid förändrat sina förhållningssätt till det religiösa genom, till exempel, förändrade lagar och separation mellan Svenska kyrkan och staten.
Avhandlingen lyfter också frågor om den makt som följer av att så många under så lång tid relaterat till det religiösa på likande sätt. Ur majoritetens förhållningssätt föds och bibehålls idéer om vad som är normalt och legitimt. Att relatera till det religiösa på mindre vanliga sätt betraktas såsom onormalt eller illegitimt.
Med utgångspunkt i stabiliteten för hur människor relaterar till det religiösa avslutar Erika Willander avhandlingen med en diskussion om hur religiositet – i betydelsen sätt att förhålla sig till det religiösa – fortsätter inneha social makt och därmed spela en roll i vår tid idag.
Spännande fakta ur avhandlingen:
• Under 1880 talet så gick i cirka 17 procent av Sveriges befolkning i kyrkan en vanlig söndag, i början av 1900-talet var den siffran nere på cirka 5 procent. Minskningen berodde bland annat på att man ändrade sättet att räkna (från estimat till att räkna närvarande personer) och uppgiften från 1880-talet är förmodligen lite i överkant.
• Idag visar enkätundersökningar på likande resultat som räkningarna från 1900-talets början. Det vill säga, cirka 95 procent av de som bor i Sverige besöker mycket sällan gudstjänster eller annan religiös ceremoni regelbundet.
• Religiös tro har ofta mätts som accepterande av dogmer eller, mer precis, en övernaturlig beskrivning av det heliga. Studierna i avhandlingen visar att det heliga bara i viss mån associeras till det en beskrivning av en värld bortom denna värld. Undersökningarna ger däremot exempel på hur människors egna rättesnören och politiska principer kan uppfattas som heliga och hur livet här och nu uppfattas som heligt. Dessa relativt typiska associationer till det heliga har ofta behandlats som mindre religiösa eller inte alls mätts när man tidigare undersökt religiös tro i Sverige.