Dagen jag blev anhörig

Jag står vid biljettkassorna i Naturhistoriska muséet och har precis övertygat en av mina söner om att ytterligare en dinosaurie hemma inte kommer göra honom lyckligare när det kommer ett meddelande. Ring. Något har hänt.

Några dagar senare. En för mig närstående person får veta att han är allvarligt sjuk och jag är där i rummet när vi tar emot beskedet. När läkaren säger: vi har hittat något på bilderna som inte ska vara där. Tystnaden som följer direkt efter är öronbedövande och frågorna som sedan radar upp sig i huvudet. Logiska och ologiska. Fakta blandas med känslor och den tålmodiga läkaren väger varje ord på våg eftersom hon vet att det lätt kan missuppfattas. Att man i en sådan här situation lätt kör i diket. Redan när läkarna kommer in, stänger dörren och drar fram stolar vet man att det är tråkiga nyheter. Jag hinner tänka att AT-läkaren som är med är där för att lära sig, lära sig hur man framför tråkiga besked, vi är de som är med på lektionen fast för oss är det en del av vår verklighet.

Hur man sedan söker sig ut från det där rummet för att ringa andra anhöriga, där man försöker hålla sig till fakta, minnas detaljerna men hur känslorna tar över och blandas ihop med framtidsutsikter. Hur ska det gå? Vad har vi att vänta? Vad gör vi nu? Det som alldeles nyss var blodtrycksfall, vätskebrist eller allmän trötthet är nu något helt annat.

 

Sedan följer en väntan. Väntan på undersökningar, väntan på (i vårt fall) MR-maskiner som går sönder, väntan på läkare som konfererar, väntan på kallelser…samtidigt som sommaren går vidare utanför fönstret. Vi åker till landet, min man, barnen och jag. Landet där vi alla brukar hänga vid den här tiden. Gräs ska klippas och tomater ska vattnas. Det känns tomt. Någon fattas oss.

Jag paddlar ut på en gammal surfingbräda där seglet för länge sedan gett upp. Sitter mitt ute på fjärden och tänker, minns, ber. Ber för goda dagar och snälla prognoser. I vårt land där vetenskapen räknas högt och bönens kraft lågt kan det ses patetiskt. Men faktum är att vi är de ovanliga, här uppe i Norden, i resten av världen ses en sådan här handling som självklar. Och för mig är det självklart. Jag kan just nu inte göra mer.

Värst är perioden av ovisshet. För vi fungerar nog lite så, att så fort vi vet har vi något att förhålla oss till kan vi göra en plan att följa. När vi inte vet famlar vi omkring och gissar, gissar och googlar. Vilket läkaren sa att vi inte skulle göra. ”Säg åt era anhöriga att de inte ska börja googla”, sa han, det hjälper ingen. För då börjar man snart göra egna diagnoser och längst upp i sökfältet hittar vi de värsta historierna. Men likväl googlar vi, i ett försök att ta kontrollen.

Att vara anhörig är att drabbas, fast ändå inte. Det är ju inte jag som ska köras in i det där röret för att ta ytterligare några bilder. Det är inte jag som äter sjukhusfisken för fjärde gången den här veckan eller delar rum med folk som vänder på dygnet. Jag kan åka därifrån men ändå inte. För tankarna är kvar. Jag kan sitta i en solstol i strålande sol och ändå inte vara där, för jag är hela tiden någon annanstans.

I det där rummet där livet plötsligt inte går enligt schemalagd plan och du blir anhörig.

 

Johanna Litsgård Lebourne

Twitter: @litsgaard

 

 

2017-03-13T11:50:44+00:00