”Du lyssnar ju inte!” – Johanna vågsurfar i Frankrike (del 2)

”Du lyssnar ju inte! Vår franska surflärare står i vågorna och försöker överrösta dånet  och så lägger han till ett litet ”mon ami” i en något vänligare ton. Vågorna rullar in mot stranden och griper tag i brädorna som vi krampaktigt håller i . Råkar man vända brädan med hela sidan ut mot havet så är risken stor att man får en rejäl smäll så det gäller att hålla dem på rätt kant. Vågorna kommer i stadig takt och då står vi ändå bara och parerar de lite mindre varianterna i det vita skummet. Lite längre ut vid line up, det vill säga där alla surfar hänger och väntar, är det betydligt högre kammar som reser sig.

 

Tidigare på förmiddagen har vi strosat ner mot havet och surfskolan, där vi mött upp Fred som redan varit ute med ett gäng. Det dryper om hans våtdräkt men sinkpastan på näsan sitter där den ska och leendet är också på plats. Vi är fyra i gruppen, jag, Ann-Charlotte, ytterligare en tjej och en liten kille på 10, 11 som redan kommit en bra bit i sin träning ska det visa sig.

fran3

 

I omklädningsrummet pressar vi oss in i våtdräkterna och redan här börjar nog våra kroppar ana oråd, i alla fall min. Jag har tränat lite tennis en gång i veckan under året som gått men mer än så har det inte varit. När jag igår stod och tittade på gruppen som tränade i vattnet kändes det som att det krävdes betydligt mer fysik än balans. Och brädorna är inte helt lätta heller inser vi när vi ska ta var sin med oss på huvudet ner till stranden. Vi har dessutom största sorten eftersom den är lättare att balansera på.

 

Efter en snabb uppvärmning och stretchning på stranden börjar själva teknikpasset. ”Ok, lägg er ner, paddla, paddla, paddla i luften och så jump, hopp upp på brädan. Ser hur lätt ut som helst när Fred gör det. Men allvarligt… jump…?! Hur ska det gå till, att gå från liggande på magen till stående på en sekund???!! ”Alla kan göra det” säger han i ett försök till uppmuntran. Alla…really… Mina kvällar på longboarden för att träna balansen känns plötsligt lite onödiga, det verkar vara det här med att komma upp som är själva utmaningen.

 

Vi sliter på stranden och får visa att vi kan do the jump innan vi går i vattnet. Uppbådar alla mina krafter för att få till hoppet, dels för att det skulle vara lite pinsamt att bli ensam kvar där uppe på stranden och dels för att det verkar vara biljetten ut i vattnet. Redan där fattar jag inte riktigt hur man ska kunna göra samma sak på en vinglig bräda men vill inte göra Fred besviken.

surf7

Fred hittar rätt våg och skjutsar iväg.

 

surf8

Första misstaget, man ska aldrig upp på knä…

surf9

…för då åker baken upp och det ska den definitivt inte…

surf10

—för då går det så här…

surf11

…och så här.

 

Väl i vattnet hejar Fred på oss och visar hur vi ska ligga på brädorna för att sedan susa in mot stranden. Det är mycket ”hurry up” och ”now ”där vi försöker hitta vågorna i exakt rätt tid, annars dyker brädan med vad som än må vara på under vattnet blir jag snart varse. Så är det då dags att gå upp i stående. Fred skjutsar iväg oss en och en vid rätt tillfälle och skriker JUMP. Min kompis Ann-Charlotte som har ett förflutet som rullskridskoåkare (den riktiga sorten dvs med fyra hjul) och är liten och nätt hittar snabbt balansen och seglar med vågen ända in till stranden. Fred spricker upp i ett stort leende och skriker très bien!

 

För mig går det inte riktigt lika bra… Knäna har en tendens att fastna halvvägs och att sedan försöka krångla sig upp i stående slutar gärna i vattnet. Fred skjutsar tålmodigt iväg mig om och om igen, förmanar, visar och pratar nya tekniker, men blir mer och mer irriterad. Ann-Charlotte däremot är mönstereleven där hon susar iväg. She´s at natural säger han och pekar på henne medan jag ligger och pustar ut på brädan.

 

Ungefär här börjar självförtroende få sig en rejäl knäck. Till slut lyckas jag ta mig upp i stående i all fall några sekunder, men just då tittar Fred åt ett annat håll! Han har kanske gett upp vid det här laget. Jag vill också vara a natural, men kroppen är inte alls med på det tåget. Efter två timmar i vattnet är vi helt slut. Armarna darrar och det känns som att öga, näsa, hals fått en rejäl saltvattenssköljning. Ann-Charlotte kvittrar och jag är som ett åskmoln när vi tar brädorna under armen för att byta om. ”Det här var ju jättekul.” ”Mmm….”

surf4

Så här…

surf5

…ska det…

surf6

…se ut!

 

Men skam den som ger sig. På kvällen tar vi med en bräda ner till stranden, jag vill öva teknik. I morgon SKA det gå bättre helt enkelt. Ann-Charlotte coachar, ner med baken upp med benet, jump, vinden viner och solen går ner på min första dag som surfare.

fran4

Jag övar teknik på kvällen. Det är något desperat över hela situationen.

 

Dag två i vattnet har det friskat i, vågorna är högre och gruppen är betydligt större. Fred har tagit sig an ett annat gäng, vilket känns lite skönt, det känns som att jag gjorde honom besviken igår. Istället har vi nu en ny tränar som faktiskt kan prata svenska. Samma procedur men lite ny teknik innan vi går i vattnet. Vågorna sliter i brädan och våra kroppar känns tunga och otympliga. Till och med Ann-Charlotte får slita hårt i vattnet. Vi tittar på varandra och hänger på bräderna ”jag är helt slut”, ”jag med” är det enda vi får ur oss när vi möts efter en tur i ”tvättmaskinen”. Kom igen skriker tränaren genom vinden ”visa att ni är vikingar” . ”Nej, vi är lärare”, skriker jag tillbaks. Som börjar bli trött på det franska skolsystemet i Atlanten. Mycket piska och lite uppmuntran verkar vara pedagogiken.

 

Efter en och en halv timme är vi nära att ge upp. Då ropar tränaren ut Ann-Charlotte till line up, idag är vågorna betydligt större där ut än igår. Efter viss tvekan hakar hon på och jag tittar förskräckt på min lilla nätta vän som försvinner utåt och det stora vågorna som sköljer mot stranden. Ramlar hon i det där kommer jag aldrig få se henne igen, hinner jag tänka. Hon tänker kanske detsamma för plötsligt kommer hon susande emot och förbi mig på en perfekt våg. Jag gapar. ”Det var ren överlevnadsinstinkt” säger hon när vi möts i vattnet. ”Men oj vilken känsla”.

fran1

Nöjda men trötta.

 

Med nyvunnen energi ger jag mig ut i vågorna igen och ja…där….hittar jag balansen och känner vågen bära mig in mot stranden. Hon har rätt, det är en fantastisk känsla. Och som Lena sagt någon dag tidigare. ”När jag fångade min första våg, efter det var det ingen återvändo det var det här jag skulle göra.”

Trötta och lite blåslagna bär vi brädorna upp mot surfskolan. Redan där på stranden börjar vi prata om nästa år, ”om vi bokar i januari kan vi få bra priser”” och då behöver vi inte gå kurs då hyr vi en bil och letar vågor” ”vi kan göra mackor på morgonen, som Andrew och James, (två i huset) och vara ute hela dagen” ”i vinter blir det simning och styrketräning” ”ja vi gör det, vi gör det igen!”…

Bucketlist: Surfa i Frankrike, check. (OBS! Glöm inte boka nästa sommar.)

Johanna Litsgård Lebourne

@litsgaard

Läs också: En resa till Europas bästa vågsurfing

2017-03-13T11:50:44+00:00