Borde vi inte vinna varje år? – Tankar om Eurovision Song Contest

Jodå, vi  har bänkat oss framför TVn för att titta på Melodifestivalen under våren, vi som X antal miljoner till i Sverige. Vi är också den absoluta målgruppen, med två barn i åldrarna sex och tio år så är det inget konstigt alls att vi skulle sitta där med popcorn och mobiltelefoner i högsta hugg. Killarna för någon slags Minecraft-multitasking och jag för att hänga med i Twitterflödet.

Men är det här egentligen en spännande tävling? Är det inte mer en längtan efter att förenas kring något nu när media-utbudet är större än någonsin och vi inte kan ha landskamper hela tiden? Min journalisthjärna förundras och förfäras över det enorma mediatryck som följer den här tävlingen. Det måste vara en PR-byrås våta dröm. Rimligheten har för länge sedan passerats, i alla fall om man ska mäta nyhetsvärde och nu tror jag att det faktiskt är mer ”lägerelds-känslan” som slagit till. Hylands hörna fenomenet där vi alla kan pratat om samma program på fikarasten på jobbet istället för att beskriva 20 olika serier i boxar och playvarianter.

Missförstå mig rätt. Jag är ett Mellofan, eller var i alla fall. Redan som sjuåring bänkade jag mig framför TVn, då med kasettbandspelaren i högsta hugg framför högtalaren och uppfodrande hyschandes till resten av familjen. Här skulle dokumenteras, dels för eget bruk men också för att kunna lånas ut eller rent av säljas på skolgården. Så där satt jag, tre decimeter från skärmen och recade, playade och hyschade. I slutet av programmet hade familjen tröttnat på att inte få diskutera de olika bidragen så då började kommentarerna leta sig in på den dyrbara kassetten för att avslutas med ett ”nu sätter jag på kaffe” av mamma.

Sedan tog jag med mig bandspelaren in på rummet och började lära mig låtarna utantill, mimade säkert en hel del framför spegel också och övade in nummer till roliga timmen. Så, visst, Melodifestivalen har hängt med. Och jag verkar som sagt inte ensam med tanken på all den energi vi lägger ner på detta evenemang. Men ärligt talat borde vi inte ta hem det här varje år?

Inte nog med att det vaskas i månader för att få fram det bästa låtarna och skrivs kontrakt med artisteliten i Sverige eftersom vi ska fylla ett gäng program innan själva finalen. Låtskrivarna är dessutom engagerade i massa andra länders bidrag och borde rimligen veta vad som slår i Europa. Men…nej, trots all energi och pengar som läggs ner i detta var det först för två år sedan som vi faktiskt håvade hem det. Varför då? Låten är bra, och Loreen var både suggestiv och spännande att titta på. Men kanske var det ett kollektivt ansvar som slog till, att inte överlåta hela röstningen till 7 – 12 åringarna. Att vi plötsligt kände ett gemensamt ansvar. Hade mina söner och andras barn fått bestämma hade Sean Banan fått åka de året, och tja då hade skämskudden varit på sin plats. Kanske att vi började tänka två steg till. Att om vi nu ska satsa så mycket licenstid, spaltmeter och pengar på detta så få vi inte lämna hela ansvaret till tio plus minus 15 gänget.

Och, ärligt talat med tanke på att musik är vår paradgren i världen och, som sagt, energin, mediautrymmet och pengarna som läggs ner på detta så borde vi ju kunna vaska fram en Loreen varje år.

Ingen press Sanna, men segern borde vara din även om du kommer få tufft motstånd av en skäggig dam från Österrike.

 

JohannakrnkJohanna Litsgård Lebourne

Twitter: @litsgaard

 

 

 

2017-03-13T11:50:51+00:00