Det är med spänning jag läser rapporteringen om det försvunna planet MH370. Jag vet, det ger en fadd smak i munnen bara att skriva den meningen. En del av mig tänker att det handlar om ett stort nyhetsintresse, en annan del att jag flugit med Malaysia Airlines flera gånger och en tredje att det, som så många andra redan skrivit, är fascinerande och märkligt att ett plan kan försvinna 2014 med alla satelliter som snurrar kring jorden.
När nyheten kom för drygt en månad sedan började jag genast tänka på en resa jag gjorde med just Malaysia Airlines för mer än 20 år sedan, det här var långt innan dörrar låstes till cockpitarna och World Trade Center fortfarande var två tvillingtorn i New York.
Jag var ute på min första egna långresa och slutdestinationen var Auckland, Nya Zeeland. Allt var väldigt spännande. Jag hade redan bytt plan i London och satt nu tillsammans med två andra svenska tjejer jag inte kände sedan tidigare på ett flyg mot Asien. Nästa stopp var Kuala Lumpur och då hade jag bara kommit halvvägs på min väg runt jorden. Vi hade trevligt där på raden. Jag minns inte var de andra tjejerna skulle, men det var kul och ha lite sällskap en stund.
Bäst vi sitter där kommer en av flygvärdinnorna fram och frågar om vi vill träffa piloterna?! (Som sagt, långt innan terrorhoten låste alla dörrar och gjorde säkerhetsköer evighetslånga.) Eh…vi blev lite paffa där vi satt, och lite smickrade. Minns, att vi inte var äldre än 20. Vi tittade på varandra och tog ett ganska snabbt beslut att just nu skulle ett besök i cockpiten vara spännande. Så vi lämnade vår rad och knallade fram i planet. Där satt två glada piloter och tog emot.
De visade instrumentpaneler, molnformationer, turbulensvarningar och allt vad det var.
När det inte fanns några fler knappar att prata om säger det plötsligt, “nej, nu tar vi in lite drinkar”. Va!? Eh…nej tack sa vi och sneglade på varandra. Men flygvärdinnan stod redan i dörren och ja, nu var det dags för fest. Vi stannade inte så mycket längre där framme hos piloterna, det finns något ganska stressande med att bjudas på drinkar av piloterna som rattar planet man just då sitter i.
Den här historien seglar upp i minnet när jag nu läser om det borttappade planet.
Så vad är min poäng? Att Malaysia Airlines piloter sitter och super på arbetstid. Nej, jag tror att incidenten i planet nog var mer undantag än regel. Men kanske är flygbranschen en bransch som inte granskas så närgånget som den borde.
När ett Air France flyg plötsligt störtar över Atlanten på grund av en felbedömning av piloterna, då undrar man hur vanligt det egentligen är med problemet: den mänskliga faktorn? När en biljett till Paris plötsligt kostar 300 kr, var sparas de pengarna då? När flygvärdinnor får storlek 36 på uniformen hemskickade när de egentligen behöver 40 och får beskedet: lös problemet. När piloter jobbar i skift som gör att det knappt hinner sova på ett dygn men fortfarande har ansvar för 300 passagerare. Ja, vem kollar upp den personalpolitiken?
Jag är fullt medveten om att varje gång jag sätter mig i bilen löper en större risk att råka illa ut än när planet taxar ut på Arlanda. Men Uppdrag granskning, Kalla Fakta, Filter, DN, SVT, Svenskan…Vad sägs om en rejäl granskning av flygbranschen och dess villkor?
Tills dess lyssnar vi efter pingljud i Indiska Oceanen och tänker på dem som fortfarande inte fått veta vad som hänt deras anhöriga.
Johanna Litsgård Lebourne