Hej Belinda Olsson! Här kommer kapitlet jag aldrig skrev

Länge sedan sist! Så är det, människor kommer och går i varandras liv men jag har tänkt en del på dig på sistone. Mest på tiden strax innan och efter Fittstim – inte helt otippat kanske. Det var ju där du klev ut i offentligheten. Nu är det aktuellt igen. Jag minns hur vi satt där i din lägenhet och du sa: Jag har kommit på en idé. Hur du skulle kontakta kända och okända(?) tjejer som skulle skriva om sina erfarenheter av feminism. En antologi. Bra idé sa jag.  Vi pratade ämnen och erfarenheter. Vi hade olika. Mina var ganska mediokra i sammanhanget. Hade inte brottats jättemycket med frågorna, vet inte om det berodde på brist av erfarenhet, rädsla eller okunskap. Men det hade du, brottats. Vi pratade lite om att jag inte skrev något kapitel. Jag fattade varför, jag hade inget att berätta. Tänkte jag.

 

Nu har jag det. Så här kommer mitt kapitel – 15 år senare.   Först. Jag förstår att jag varit ovanligt lyckligt lottad. Jag var snackig i skolan, alltså ingen tjej som man satte som krockkudde mellan stökiga killar, jag var inte jättesnygg och inte heller jätteful blev alltså inte BARA bedömd eller granskad utifrån mitt utseende. Jag började jobba extra tidigt, med pengarna kom friheten och mina föräldrar lät mig åka ut i världen. Där lärde jag mig att egna pengar gjorde mig mindre beroende av andra. Jag valde inte ett typiskt kvinnligt eller manligt yrke. Däremot har jag gjort mina timmar både på ICA och i hemtjänsten. Typiskt kvinnliga arbetsplatser visade det sig.  Kvinnliga chefer och kvinnliga arbetskamrater. Det var också där, 17 år gammal,  jag första gången såg att fighten om utrymmet kunde leda till avundsjuka och skitsnack Efter att ha vakat på ett äldreboende ville jag skriva om situationen i lokaltidningen. Visa på arbetsförhållandena. Titta hur de/vi sliter. Det landade helt fel. Morgonen tidningen kom ut var det tyst kring kaffebordet i Lillkyrka. Vem trodde jag att jag var? Komma hit och komma.  Det som skulle kunnat vara ett starkt nätverk, en mobilisering, opinion, blev något helt annat. Synd. Bastun var kall. Den är det ibland. Tyvärr.

 

När jag ser på min egen situation med dagis runt hörnet, en skola där man inte betalar avgift (som i  t. ex USA) eller kraftigt subventionerad vård så vet jag att jag har andra att tacka för det. Jag cashar in vad andra stridit för. Just nu med barn som är 6 och 10 så maxar jag systemet. Så tack! Ni har gett mig frihet och möjligheter. Jag vet också att jag går hem till en man som inte slår mig eller har en arbetsgivare som tar mig på allvar. De är långt ifrån alla som har det så.

Fittstim1 För feminism handlar inte om han, hon eller hen eller om Ulf Lundell är hemma eller inte även om det är ett dramaturgiskt spännande grepp. Det handlar om lika lön för lika arbete och den mänskliga rättigheten att bli bedömd för den jag är och inte vilket kön jag har. Så klart. Jag tror att det flesta med de slipade twitterknivarna vet det. Det här vet 80 och 90-talisterna som växer upp idag också. Men jag ser en annan kamp i mitt klassrum. En mer förfinad och subtil som kryper under skinnet på ett annat sätt. I mitt klassrum ska alla killar vara hemma med sina barn och fightas på lika villkor på arbetsmarknaden om man frågar dem.  De har sett sina mammor gå till jobbet, de har haft nycklar kring halsen och fixat sitt eget mellis. Men det är inte dem jag sitter och pratar självkänsla och självförtroende med om dagarna.

 

Tjejer som växer upp idag verkar någonstans under vägen fått en tung tegelsten i skolväskan där det står: Duger jag? Duger jag verkligen? Om jag jobbar dubbelt så hårt och toppar alla test. Är det verkligen tillräckligt bra?  Killarna däremot…”det räcker väl med att vara skön snubbe, det har gått bra hitintills.” Var sker den vattendelaren?  När blir killarna ”sköna snubbar” och tjejerna stressade prestationsprinsessor med kompisar, lärare, föräldrar, arbetsgivare på axlarna som viskar ”bättre kan du” i öronen på dem.  I augusti har jag jobbat tio år som verksamhetsledare på en yrkesinriktad medieskola. Det har passerat ca 300 skarpa 20, 30 åringar så jag har en del underlag att ta av. Jag har ännu inte suttit med en enda kille som spänt ögonen i mig och frågat. Allvarligt, tror du att jag bra nog? Tjejer däremot, händerna räcker inte till. Tjejer som redan nu pratar delad föräldrapenning med sina lite yrvakna pojkvänner, ”man vill ju inte halka efter”,  frågar ”när ska man skaffa barn, vad är bäst rent karriärmässigt?”.  Tjejer som känner stressen redan på fredagen när de vet att det är en utvärdering på måndag. Tjejer som ringer från praktikplatsen och frågar hur det ska hantera den lite väl flirtiga manliga kollegan. Tjejer som efter två år säger, vad kan jag? Mer än du tror, säger jag.

 

Eftersom jag stöter på det så mycket så har jag  vänt och vridit på det några varv i tanken. Är det dagis, skolan,  eller ….genetiskt, en tanke man knappt vågar skriva? Intervjuade psykologen Alf B Svensson innan jul, ni vet han som skrev den mycket omdebatterade debattartikeln om att fostra tjejer och killar olika, i Aftonbladet. Han hävdar att killarna går mot att bli de stora förlorarna. Att skolan är gjord efter tjejer som kan sitta still och tillgodogöra sig kunskapen mer, men att de killar som tidigt lär sig prata om känslor och lösa konflikter verbalt, kommer klara sig bättre när parproblemen börjar, att knytnävar och styrka blivit sekundärt. Skumt, tjejerna tycks växa upp med en annan bild av verkligheten?! Är det kanske mammorna, som äntligen klev ut i arbetslivet som medvetet eller omedvetet skickat med värderingar av att prestation har högre status än faktumet att ”bara vara” en bra person är ok? En förbjuden tanke.

 

Det här skulle jag vilja att diskussionen handlar om nu. Värdet av att vara  MÄNNISKA och vad vi lägger i den vågskålen. Att tjejer som tror att de värsta du kan utsättas för är att inte dela föräldrapenningen absolut lika, vågar vidga vyerna lite och tänka att förälder är man hela livet. Att det inte är farligt att sätta gränser mot både arbetsgivare och eventuella partners som går för långt både psykiskt och fysiskt. Att egenvärdet inte sitter i könet eller prestationen utan i människan. Att bara för att du blev vald sist på gympan, så har det ingen betydelse nu. Så tack Belinda!  För snacken då, boken och serien. Jag hade aldrig skrivit den här texten om du inte hade gjort programserien. Och det är väl precis det du vill – att texter och tankar ska delas. Bra gjort.  Johannakrnk

 

Johanna Litsgård Lebourne

Johanna.lebourne@renewmag.se

Twitter: @litsgaard

 

 

 

Läs också: Aftonbladet: Belinda Olsson efter kritiken:

Lägg av Expressen: Belinda Olsson slår tillbaka mor kritikerna

SVT: Det är ju bara ett TV-program

2017-03-13T11:50:54+00:00