Den ofrivillige gitarrhjälten? (del 3)

Att efter decennier av gitarrspelande fortfarande kunna komma med något nytt, är kvalitéer och egenskaper som anstår en gitarrhjälte. Det här är några få förunnat i musikhistorien (Hendrix, Van Halen, Malmsteen m.fl.) och de har därför inte helt oväntat fått gitarrhjältestatus för sina insatser.

Att tjejerna däremot fortfarande kämpar i motvind är beklagligt men sant. Men redan på 40 – talet inledde Sister Rosetta Tharpe sin karriär som gitarrist, och faktum är att hon sedan kom att få stor betydelse för 50 – talets gitarrspelande rockgeneration.

Men låt oss börja med att återvända till tiden när Hendrix slog igenom och tog världen med storm. Vi slutade förra gången med att höra Jeff Beck, som var med när det begav sig i slutet på 60 – talet, vittna om en omtumlande tid för andra gitarrister. För när Hendrix drog igång och lirade (bl.a. med tänderna, bakom ryggen och så vidare) freakade folk ur och det överskuggade allt annat som hade spelats tidigare under kvällen.

”Hendrix uppmuntrade honom att fortsätta spela och försöka hitta sin grej, sin stil”

Beck berättar vidare att han själv och de andra gitarristerna, upplevde det som att Hendrix drog undan mattan under deras fötter, och de undrade hur de skulle toppa det som Hendrix gjorde och skulle folk vilja fortsätta lyssna på dem?

Men han avslutar med att berätta att Jimi Hendrix, uppmuntrade honom att fortsätta spela och försöka hitta sin grej, sin stil (från Fuzz, maj, 1999). Och tilläggas kan att Jeff Beck än idag är en aktiv och aktad gitarrist.

 

 

”Fingertappingsolot skickade en hel generation gitarrister tillbaka till sovrummet eller replokalen för att försöka planka tekniken”

En annan gitarrist som kom att revolutionera hur gitarr spelas, var Eddie Van Halen som introducerad spelstilen ”tapping” till en förundrad gitarrvärld i slutet på 70 – talet. Så här beskrevs Eddie Van Halen i en intervju i Fuzz (april 98):

”En av de senaste trettio årens två kanske mest inflytelserika rockgitarrister Eddie Van Halen (den andra är förstås Jimi Hendrix), slog gitarrvärlden med häpnad 1978 … då gruppen Van Halen släppte sin debutplatta. Van Halen innehöll bland annat den numera klassiska heavylåten Eruption.

Fingertappingsolot skickade en hel generation gitarrister tillbaka till sovrummet eller replokalen för att försöka planka tekniken … Eddies trixiga, lekfulla och flytande gitarrstil, kombinerat med ett genialt sätt att limma ihop låtarna med effektiva riff och kompfigurer gjorde bandet till en av rockvärldens mest framgångsrika under hela 80 – talet och Eddie själv till en förebild för miljontals hårdrocksgitarrister världen runt.”

”Gubben däruppe har varit mycket nådig mot mig, så att säga”

Hur kommentera då Eddie Van Halen själv den här enorma uppmärksamheten runt sig som gitarrist och tillika gitarrhjälte? Jo, med största tänkbara ödmjukhet genom att säga: ”När man tänker efter, varifrån kommer idéerna? Jag menar, gubben däruppe har varit mycket nådig mot mig, så att säga. Börjar du tro att det är du själv som är ansvarig … glöm det. Jag menar – varifrån kommer idéerna? Man får dom till skänks, du vet. Och jag gör mitt bästa att hålla mina chops i trim så att jag fixar det som ges så bra som möjligt.”

Still Blazing After All These Years”

I Yngwie Malmsteens memoarer Relentless, berättas det om när Yngwie först kom till USA i början på 80 – talet och var i bandet Steeler, och hur han då förde in nya influenser i deras musik.

Det här fick sångaren i bandet Ron Keel, att anta att Yngwie skulle komma att introducera en ny stil precis som just Eddie Van Halen hade gjort några år tidigare. Och resten i det fallet är ju historia; gitarrhistoria (i del 5 kommer vi titta mer ingående på Malmsteen och hans musicerande).

Men redan nu ska vi få en liten inblick i hans storhet och popularitet (som vi i Sverige många gånger förbisett, då hans karriär ofta kantats av negativa rubriker), för så sent som i oktober förra året prydde Yngwie omslaget till klassiska gitarrmagasinet Guitar Player, och rubriken löd: ”Still Blazing After All These Years”.

“At what he does, Yngwie J. Malmsteen is the greatest of all time”

I artikeln sägs bland annat följande: “At the risk of stating the obvious, there are those who don’t get what Yngwie Malmsteen does. We’ve all heard the complaints: Too serious. Too many notes. Too much attitude.

But if you strip away all of those preconceptions, all the artifice, all the baggage, and all the bombast and just watch the guy do his thing, there’s really only one conclusion you can come to: At what he does, Yngwie J. Malmsteen is the greatest of all time.”

 

 

“He generated more ´Have you heard this guy?!?´gushing than any guitarist other than Van Halen”

Vidare kan man läsa: “With his flawless technique, deep grasp of classical phrasing, jaw-dropping facility with scales and arpeggios, and violin-like lead tone, Malmsteen was instantly—and massively—influential.

He generated more ´Have you heard this guy?!?´gushing than any guitarist other than Van Halen. ´Everybody wanted to be Yngwie’, recalls George Lynch”. (Från Guitar Player magazine USA, oktober 2013.) Stora ord som vittnar om en stor gitarrist, som vi alltså får anledning att återkomma till.

Att det inte är lätt att vara tjej i gitarrbranschen konstaterade Orianthi (gitarrist i Alice Coopers band) i del 2, då hon berättade om de problem hon stött på för att hon spelar gitarr. Lägg därtill att överlag väldigt lite uppmärksamhet riktas mot de kvinnliga gitarrhjältarna, och man inser att det finns en hel del att jobba med.

Men bara för att de inte omnämns på samma sätt som männen betyder det ingalunda att de inte finns, och faktum är att det redan för en ca 70 (!) år sedan fanns en kvinnlig sologitarrist.

– Det finns säkert teorier om varför kvinnor så sällan spelar gitarr på samma självklart dominerande sätt som män inom populärmusiken. Men det finns undantag, som t.ex. Sister Rosetta Tharpe, som sjöng och spelade sologitarr redan på 1940 – talet, säger per ”Slim” Notini och fortsätter:

”Chuck Berry was enthused over Rosetta´s music and often told me he was inspired by her”

– Hon kom sedan att få stor betydelse för 50 – talets gitarrspelande rockgeneration. Och Marie Knight som samarbetade med Sister Rosetta Tharpe under många år, har berättat att Chuck Berry “was enthused over Rosetta´s music and often told me he was inspired by her.”

Men mer om henne (och andra kvinnliga gitarrhjältar nästa gång). Kolla gärna in följande klipp med Sister Rosetta Tharpe på YouTube så länge: Didn’t It Rain, This Train och Down By The Riverside.

Nästa gång kommer vi även titta lite mer på teorierna runt varför tjejerna inte uppmärksammas på samma sätt som killarna, när det gäller gitarrspelandet.

 Patrik Ohlsson

 

Den ofrivillige gitarrhjälten?  (del 1)

Den ofrivillige gitarrhjälten?  (del 2)

2014-01-26T14:23:37+00:00