En resa genom etiska dilemman – Johanna bloggar

 

Minns det som igår. Satt på ett lastbilsflak på en grusväg någonstans i Centralafrikanska republiken. Bredvid mig satt en ganska ung pojke med en Kalasjnikov i famnen eller var det kanske en M16, vapen modell större var det i alla fall. Minns inte var vi var på väg och varför vi färdades på just det här flaket mer än att det förmodligen var nödvändigt.

 

Minns att jag tänkte där vi skumpade fram att här är det andra regler som gäller, att vägspärrar kunde dyka upp var som helst på den här grusvägen och att kulspetspennor eller andra presenter var hårdvaluta. Mycket riktigt snart dök det upp en vägspärr, någon tog mitt pass som jag alltid hade med mig och gick iväg. Minns att det kändes så där. En blandning av rädsla, vanmakt och ilska. Vad var det här för hittepå regler. En stund senare kom samma person tillbaks och nu hade någon skrivit en uppsats på en av sidorna. Vet än idag inte vad som står där.

 

Vi var på uppdrag av Sveriges television för att göra en dokumentär om de ungas situation i ett land där inbördeskriget låg och lurade runt hörnet. Det var spännande, annorlunda, kändes nödvändigt men ofta också enormt frustrerande. Vi brottades ofta med både etiska och moraliska dilemman. Som vid det där mötet hos den lokala polisen där han nekade oss tillstånd att filma, men plötsligt reste sig upp och gick ut ur rummet och vår fixare sa att ”det är nu ni ska lägga en slant på bordet”. Jag som rak i ryggen suttit i klassrummet på journalistutbildningen och pläderat att jag minsann aldrig skulle kunna göra sådana saker. Det var andra regler som gällde här. Ingen slant, ingen filmning.

 

På kvällarna pratade vi om etik och vad man kunde göra i yttrandefrihetens namn. Var gick gränserna? Vi skulle ju berätta en viktig historia men till vilket pris? Kanske vet vi fortfarande inte. Alla de här tankarna väcks till liv nu när jag läser Martin Schibbye och Johan Perssons bok 438 dagar.

 

De skriver: Den här boken skulle inte ha funnits om inte allt gått åt helvete. Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen. Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i ökensanden. Det var början på 438 dagars fångenskap.

De är lätt att döma på avstånd. Varför ge sig in i en region där man vet att det kan gå åt skogen, å ena sidan, å andra sidan så finns det många historier att berätta just från sådana regioner.

I Sverige har vi något unikt. Yttrandefrihet. Det är många som slagits för den innan oss och nu är det vår tur. För historierna från även de mörka hörnen på jorden måste fortsätta berättas, trollen måste ut i solen för då spricker de. Via en skakig You Tube video från Tahrir torget i Kairo, från en pygmé i djungeln i Centralafrikanska republiken eller från två svenska killar som firat julafton i ett fängelse i Etiopien.

 

JohannakrnkJohanna Litsgård Lebourne

Twitter: @litsgaard

Bilder från: Läkare utan gränser och Wikipedia.

 

 

 

 

 

 

 

 

2017-03-13T11:51:01+00:00