”Två romaner som retar gallfeber på mig, fast på olika vis”

Sommaren har varit underbar på många sätt. Jag ska inte tjata om det fantastiska vädret i denna blogg – det gör jag så mycket annars – utan skriva om några av de böcker som jag har läst. Jag är i grund och botten en bok-slukerska, men har i vanliga fall inte riktig tiden för att läsa så mycket som jag vill. Sommaren ger mig dock tid. Så även denna sommar. Jag har som vanligt frossat i böcker och bland annat läst en biografi om Freddie Mercury och Queen, Carolina Neuraths ”Den stora bankhärvan” och Jonas Gardells ”Torka aldrig tårarna utan handskar. Trots att jag kan rekommendera dem allihop är det är inte dem som jag kommer att skriva om, utan två romaner som har retat gallfeber på mig, fast på olika vis. Båda utspelar sig i Stockholm. Båda är författade av kvinnor från familjer med anor, den ena från näringslivseliten i Göteborg, den andra från Riddarhuset i Stokckholm. Jag syftar förstås på Cecilia Gyllenhammar och Louise Boije af Gennäs. Deras senaste böcker heter ”Stäpplöperskan” och ”Blå koral” Nå, vad är det med dessa böcker som provocerar mig så? Ja, först kanske jag ska säga att den är skillnad på provokation och provokation. Vissa provokationer aktiverar och berikar, medan andra bara slukar energi och irriterar.

Blå KoralLouise Boije af Gennäs ”Blå koral” är en fortsättning på ”Högre än alla himlar” i en triologi. Vi får följa vännerna Stefan och Pella, Sanna och Victor, Jalle samt Liv under millenniets första årtionde. I gänget finns naturvårdaren, psykoterapeuten, författaren, börsmäklaren, UD-tjänstemannen och skådespelaren.  Som läsare dyker man återigen ner i vår nära nutidshistoria, och de stora världshändelserna speglas i vännernas liv och upplevelser. Författaren har fått ihop ett gäng som absolut skulle kunna vara intressant, men det blir  fullständigt platt fall. Karaktärerna i ”Blå koral” är så klichémässiga och olidligt präktiga och dialogen så pinsam så att jag återkommande var tvungen att lägga ifrån mig boken och kippa efter andan. Det är dags för Louise Boije af Gennäs att lyssna på hur människor faktiskt pratar med varandra. För så här samtalas det inte!

Övertydlighet och brist på gestaltning (show-don’t -tell) löper som en röd tråd genom hela boken, med undantag för kapitlet om tsunamin, som visar att Boije af Gennäs faktiskt kan gestalta om hon lägger manken till. Men att tsunamitraumat som fortfarande är så levande i minnet för många svenskar – inte minst de drabbade – är ett av huvudtemana i romanen känns både respekt- och smaklöst.

Var sjutton tog redaktören till ”Blå Koral” vägen? Blev hon så ”starstruck” av Louise Boije af Gennäs att hon glömde sitt jobb? Eller är förlagsbranschen så genomkommersialiserad att man släpper igenom vilken dynga som helst bara den är skriven av en kändis eller höjdare. För mig visar utgivningen av ”Blå Koral” att man lagt ribban alldeles för lågt när det gäller skönlitterär kvalitet.

Stäplöperskan”Stäpplöperskan”, av Cecilia Gyllenhammar, kom ut i somras och är en fortsättning på den första boken, ”En spricka i kristallen”. Men här gången är det inte en barndom som skildras, utan en uppslitande skilsmässa och de brutna banden med ursprungsfamiljen, vars patriark finansierar huvudpersonen – Suss – liv. Ja faktum är att hon inte skulle klara sig utan hans återkommande ekonomiska bidrag samt arv från släkten.  Suss, är nu utfryst av klanen ”Gyllenhammar” (jag använder citattecken eftersom författaren pendlar mellan att bekräfta och dementera att hon skriver om sin ursprungsfamilj) har nu en en egen familj att tampas med. Äktenskapet med slarvern och tidsoptimisten Marcus, som frilansar som dokumentärfilmare men aldrig drar in några pengar till hushållskassan, är på fallrepet. För Suss del är kärleken över, medan Marcus till varje pris vill hålla ihop äktenskapet. Suss uppbrott ur familjefängelse blir en orgie i gränslöshet. Hon partajar, shoppar och ligger runt i Stockholm till både makens och barnens stora förtvivlan. Flykten fortsätter till Grekland, där hon köper hus ( för pappas pengar) och knullar runt med den ena greken efter den andra. Samtidigt ligger modern på sin dödsbädd i cancer hemma i Sverige.

Nå, vad är det i denna bok som provocerar mig? Svar: huvudpersonen – hennes gnäll, osjälvständighet, promiskuitet (jag lovar – jag skulle bli precis lika provocerad om det handlade om en man) och dubbelmoral vad det gäller pengar. Hon klagar på maken för att han aldrig drar in några pengar, medan hon själv inte skulle klara sig en sekund utan apanaget från sin ursprungsfamilj, som hon samtidigt gör en grej av att hon har distanserat sig ifrån, ja gjort upp med.  I mina ögon framstår Suss revolt mot överklassklanen och dess koder som en halvmesyr. Suss ”who cares”-attityd i hela boken avspeglar en slags snobbism, och när det är dags för skilsmässa och bodelning blir det tydligt att hon dras med lika kyliga drag som sin mamma. Och det blir tydligt att hon aldrig riktigt har lämnat sin gyllene bur. Jag tycker faktiskt synd om Magnus.

MEN, nu är det viktigt att ni inte drar fel slutsatser – det är inte så att att jag inte  tycker att boken är läsvärd. För det är den verkligen. Cecilia Gyllenhammars karaktärer är motsatsen till dem i Louise Boije af Gennäs ”Blå koral” – de är trovärdiga, realistiska och väl tecknade. Här finns ingen av Boije af Gennäs politiska präktighet eller klichéartade karaktärer (förutom när hon beskriver Grekland och de grekiska älskarna). Språket är lite ryckigt  och det associativa flödet ibland svårt att hänga med i. Och när det gäller dialogen får flera gånger gå tillbaka för att förstå vem som säger vad.  Men som sagt, ”Stäpplöperskan” är enligt mig av helt annan skönlitterär kvalitet är ”Blå koral”. Jag hoppas att den säljer betydligt mer än ”Blå koral” för då kanske vi snart kan läsa en tredje roman om Suss, där hon verkligen gör revolt och blir ekonomiskt självständig.

Estelle

 

2017-03-13T11:51:04+00:00