”Äntligen en kritisk artikel om Sture Bergwall”

Jag har länge förundrats över fallet Thomas Quick eller Sture Bergvall som han egentligen heter. Först tar han på sig skulden och döms för flera mord. (Jag tror det rörde sig om åtta stycken, däribland mordet på pojken Johan Asplund.) Ett tiotal år senare tar han tillbaka sina erkännanden och en rättsprocess av aldrig skådat slag rullas upp i Sverige. Det blir mer och mer uppenbart att Sture Bergwall dömts för mord utifrån mycket bristfällig bevisning. Alltsedan detta kommit fram pekar olika potentater inom den juridiska världen  ut varandra som skyldiga för den undermåliga rättsprocessen.

Visst är det skandalöst att någon kan fällas för mord på basis av bristfällig bevisning. Jag menar, vad säger det om rättsstaten Sverige? Men det är ändå inte det som min förundran och upprördhet gäller, utan själva huvudpersonen i storyn – Sture Bergwall – och den nästan snyftbetonade uppmärksamhet som denne man åtnjuter i svenska media. Stackars Sure Bergwall som ”drogades” med så mycket psykofarmaka och terapi att han felaktigt tog på sig skulden för åtta mord ! Och stackars Sture Bergwall som inte får än det ena än det andra av Säters sjukhus.

Men jösses, även för en amatörspsykolog är det uppenbart att något är käpprätt åt skogen med karln. Han verkar ju göra vad som helst för att få uppmärksamhet, kosta vad det kosta vill. Dessutom är ju hans CV inte vad man kan kalla för plumpfritt:

”När han var 19 år, år 1969, under sin tid som anställd vid Falu lasarett, antastade han fyra pojkar. En av pojkarna var inlagd på barnkliniken vid lasarettet som Quick arbetade på. Året därefter, 1970, dömdes Quick till sluten psykiatrisk vård för dessa gärningar. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen som genomfördes av Otto Brundin led Quick av ‘höggradig sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus. Utlåtandet överklagades dock till Socialstyrelsen vars expert, professor Yngve Holmstedt, underkände det på flera punkter. Quick ansågs dock även av Holmberg vara sexuellt perverterad, men den sadomasochistiska komponenten hos honom ansågs inte större än hos andra sexuellt perverterade. Häradsrätten lade i målet Socialstyrelsens utlåtande till grund för sitt beslut om rättspsykiatrisk vård.

[När Quick var 23 år gammal, 1974, högg han ner en man i Uppsala. Eftersom han fortfarande stod under vård blev han aldrig åtalad, utan åklagaren beslutade om åtalsunderlåtelse för försök till dråp .Quick påstår att han vid knivskärningen var påverkad av alkohol, barbiturater ochtrikloretylen. Han påstår också att missbruket av den senare drogen upphörde i och med knivskärningen. Det skulle ta 16 år innan Thomas Quick återigen var misstänkt för ett allvarligare brott.I juni 1991 dömdes Quick till sluten psykiatrisk vård efter bland annat ett grovt rån. Rånet var ett gisslandrama som Quick genomfört tillsammans med en 16-årig kompanjon den 14 december 1990. Quick höll en familj gisslan medan hans medbrottsling tvingade pappan i familjen att ta ut 245 000 kronor. Quick uppges ha hotat familjen till livet och huggit med en kniv i väggarna samt i en säng där ett barn låg och sov.”

(Källa:Wikipedia)

Nu har äntligen en kritisk artikel om Sture Bergwall publicerats och det i vår största morgontidning – DN. Och inte av vem som helst utan Lena Andersson, som jag tidigare har kritiserat för obegripliga debattartiklar/kolumner. Den här gången vill jag dock ösa beröm över Lena Andersson, som verkligen satt huvudet på spiken och skrivit en alldeles utmärkt och välformulerad kolumn om Sture Bergwall (du kan läsa den här) Hon skriver bland annat:

Lika konsekvent som det högstämda skuldpåtagandet förefaller Bergwalls uppfattning att det är andras ansvar att hindra honom från att begå fel. När han i trettiofemårsåldern inleder en sexuell relation med en minderårig pojke säger han sig senare inte förstå hur ‘föräldrarna kunde acceptera att deras son blev sexuellt utnyttjad av honom’.”

För några månader sedan fick Sture Bergwall frågan på bästa sändningstid i SVT vad han önskar och kommer att göra när han väl blir fri igen. Med tårar i ögonen pratade han om att få komma hem och ”bara vara”. Vad ”bara vara” är för Sture Bergwall vågar jag inte sia om.

Till Lena Andersson vill jag säga – där satt den!

Estelle

 

 

2017-03-13T11:51:06+00:00