Att vara butler i sitt eget hem

”Mamma, maaaammmaaaa! Jag vill ha O’boy”

”Det kan du väl hämta själv, du vet ju var den står”

”Jag bara måste se klart det här, jag ooorkaaar inte nu och jag är jättetörstig…jag tror jag dör.”

”Ok, då får du vänta tills du ooorkaaar.”

”Men jag dör. Vill du att jag ska dö?”

 

Klassisk förhandling med en femåring. Jag är på vippen att fråga om det sista är en retorisk fråga, men tänker att det kan bli svårt och förklara ordet retorisk. Just nu är trots allt fokus någon helt annanstans. Ungefär här i texten kan jag tänka mig att det nu sitter några och förfäras, men oj vilket bortskämt barn, men kanske lika många som tänker, japp, där har man varit. I förhandlingens öga. För det är där vi är nu. Vem ska ge sig? Jag som egentligen bara vill läsa klart artikeln i morgontidningen som jag nu börjat om på fyra gånger, eller femåringen i soffan som håller på och dör av törst. Har han slagit på stora Dramaten-talangen har han nu dessutom börjat kvida ynkligt, kanske också ramlat ner på golvet.

I mitt inre ser jag framför mig framtida förhandlingar. Svårare, större, allvarligare – alltså måste jag sätta ner foten nu. Tänker jag. Men samtidigt… man vi vill ju att de ska bli hjälpsamma människor, finnas där för sina medmänniskor. Borde jag egentligen vara ett gott exempel här och säga, javisst, inga problem. Har nu plötsligt börjat förhandla med mig själv. Ge sig – och därför hämta honom hos polisen om tio år då han som en gränslös yngling drivit omkring på stan, eller hålla fast vid den hårda linjen och istället få ”jag är minsann inte en sådan som går andras ärenden” slängt i ansiktet av en kaxig 20-åring. (Jag vet, drar det lite till sin spets, men ändå…ni fattar.)

Det etiska dilemmat snurrar runt i huvudet. Curling dilemmat. Minsta motståndets lag eller helt enkelt vara konsekvent. Ett jättelätt beslut innan barnen kom,”men det är väl bara att säga till” –  lite svårare idag.

Och för att citera en pappa jag träffade i somras: ”Jag orkar helt enkelt, jag önskar jag var konsekvent jämt men jag pallar inte. När jag kommer hem från jobbet vill jag inte börja med en konflikt”.  Alltså springer man, fixar, krattar. Jag förstår honom. Konflikt och Dramaten-drama i ena vågskålen eller härligt konsekvent i den andra. Tänka kortsiktigt eller långsiktigt.

Vi mammor, pappor och barn kan skapa konflikter av det mesta. Där det snabbt går från vad det egentligen handlar om till värderingsfrågor. För är det något man får stöta och blöta ganska hårt när man bli fler i familjen så är det just värderingar. Vad tycker jag och varför? Vad är mina egna funderingar eller bara ett arv från barndomshemmet? Framför allt , hur är vi mot varandra? Vem vill jag vara? Vad vill jag att mina barn ska få med sig hemifrån? En arg mamma som vägrar hämta O’boy, eller…

Jag tänker att det inte är så dumt med en ganska stor palett. Men att tydlighet är en bra början, gör du det här händer det här.  Tredje varningen, då  kommer konsekvensen, inte kanske, inte i morgon, nu. Det är när det blir otydligt det bli komplicerat. ”Jag sa ju att du inte skulle få någon glass innan maten.” ”Äh, jag sa att det var OK”. Good cop, bad cop, står plötsligt i köket och tittar frågande på varandra och undrar varför det är så svårt att få de små telningarna att göra som man säger.

Så, vad hände med butlern?

Häromdagen frågade nioåringen om jag kunde hämta något på andra våningen ”du är ju ändå på väg dit”, jag kontrade med att fråga om han kunde vika ihop tvätten, ”du är ju ändå närmast”. Ok, sa han. Ok, sa jag (med tappad haka, ska tilläggas.) Ny strategi, spegla beteende. Värt att testa.

Vem  som vann O’boy kampen? Ja idag var det femåringen, i morgon blir det jag.

Man gör så gott man kan.

 

Johanna bild 2Johanna Litsgård Lebourne

Instagram: johanna_lebourne

 

 

 

 

 

 

 

2017-03-13T11:51:05+00:00