Kampen mot föraktet och fördomarna – Johanna bloggar om att tro

Jag vet inte hur gammal jag var första gången jag stötte på det –  föraktet. Tio kanske…eller elva. Jag gick genom korridoren med mina kompisar och plötsligt var det någon som ropade: Jesus!  Bara så där. Jag visste att det var riktat till mig. Jag är uppvuxen i en familj som alltid varit medlemmar i Pingstkyrkan, ingen av mina kompisar hade en kristen koppling alltså måste det vara jag som var ”Jesus” i klungan. Sedan kom det ett ”halleluja” också, där bortifrån korridoren. Två förlupna ord  som inte var mobbning på något sätt, men en tydlig markering.

Att växa upp i Pingstkyrkan i Enköping på 70-talet handlade mycket om bli sedd. Det var en medelstor församling med ca. 200 medlemmar.  Vi var ett gäng barn på kanske 20-30 stycken som sedan gick igenom tonåren ihop. Vi hade barnkör, satte upp musikaler, nåja, rolig-timme-teater med några kristna sånger i, gjorde radioprogram i närradion och åkte på läger där vi tävlade i lag mot varandra om dagarna och lekte sanning och konsekvens på nätterna. Kreativiteten flödade och det fanns alltid utrymme och mycket uppmuntran.  Väldigt lite av skuld och skam. Jag har förstått att jag haft tur, det finns dom som hade det precis tvärtom. Men det här är min historia.

När jag var liten läste jag också mycket böcker. Den kristna bokringen, så klart, men också mycket annat. Och Rapport var en given halvtimme vid TV:n hemma i familjen liksom viljan att lära och viljan att bli journalist. Så ifrågasättandet kom med litteraturen och kanske generna.  Vadå? Varför? Jag fattar inte.  Jag ställde frågor till de stackars ledarna och pastorerna, som kanske inte alltid kunde svara , men försökte så gott de kunde. Aldrig att jag inte blev tagen på allvar.

Minns också stunder när jag kände det där utanförskapet. Att jag trots allt var annorlunda, pingtsvän…Jag satt där långt bak i bussen på väg till en simtävling. En söndag.  Och jag hade så dåligt samvete. Resten av familjen var på väg till gudstjänst och jag var på väg till simtävling. Skulden pumpade runt i blodet. Jag hade valt bort kyrkan för en simhall. Big deal kan man tycka men så var det – då.  Jag simmade så klart uselt på tävlingen men hade ändå fått smak av tänka-själv-genen.  ”Pröva, och behåll det som är gott” . Står det i Bibeln. Och mina föräldrar lät mig pröva. Det tyckte inte alltid att det var gott, men de sa du bestämmer själv.  Kanske är det därför jag inte är bitter på kyrkan idag. Kanske är det därför jag inte känt igen mig när folk beskrivit frikyrkomänniskor. För mig har det handlat om en tro och en plats dit andra som tror också kommer. Vissa konservativa, andra mindre konservativa men alla med en egen rätt att tolka Bibeln. En egen relation till Gud.

 

Jag håller inte med om allt som sägs och ja, jag har definitivt inte följt alla så kallade regler som omvärlden och visst, kyrkan också, spaltat upp. Jag har gjort och GÖR många misstag, ibland medvetet och omedvetet.  Men det är inte det som är grejen.  Reglerna är för de som vill trycka in en i facket. Sätta på tvångströjan och säga här har du vår bild. Sådan här är du.  Jag har aldrig känt igen mig i den bilden. När en  klassförälder till min äldsta son plötsligt vänder sig till mig där vi står och plockar ihop snömoddiga kläder och frågar ”om det är dags att går hem och ha bönemöte nu”.  Då förstår den logiska delen av mig:

1. Han har googlat mig.

2. Han vill markera på något vis, riktigt vad vet jag inte.

Den lite mer ologiska känslomänniskan är tillbaks i korridoren i grundskolan och tänker jaha, där kom det – föraktet, fördomarna, 30 år senare – alive and kicking.  Och där och då tänker jag: Måtte det inte drabba mina barn som inte valt det här, eller make för den delen som har en helt annan bakgrund.

 

Och för att nu sätta på sig yrkeshatten en stund. Frikyrkan har inte heller varit så värst bra på att boosta upp sitt varumärke. Agendan har istället satts av andra, med ganska enkla medel. Får homosexuella vara medlemmar, får man ha sex före äktenskapet, får man dricka osv? Enkla poänger på kyrkans bekostnad, där kyrkan också duckat mycket, snubblat runt på orden eftersom det i många fall varit långt från politiskt korrekta åsikter. Speciellt inte i sekulariserade Sverige.  Vilket också gjort att man sällan eller aldrig berättat om allt det andra.  Arbetet med att hjälpa människor ur alkoholism, byggandet av skolor, grävandet av vattenbrunnar, kliniker  osv. Utbildningar i demokrati eller journalistik i till exempel Mellanöstern. Har själv hållit hemliga kurser i Egypten för blivande TV- och radioproducenter som vill sprida just demokratitanken. Allt i frikyrkans regi.  Det här hör man sällan om.

 

Att vara uppvuxen, eller ännu ”värre” medlem, i frikyrkan i Sverige idag, kan stundtals vara som en paria, man är vädigt långt ner på statusskalan. Jag lärde mig ganska snabbt en strategi när jag förstod det svartvita synsättet. Jag mötte det som sagt för första gången när jag var barn:

-Va, är du medlem i den där knaskyrkan? Vad gör ni, plockar andar i påsar på väggarna eller?

-Nä, vi delar ut bullar och kaffe till folk på stan som är fulla.

Personen som frågade var redan borta, inte intresserad av att höra svaret.

Då skapades strategin för frimodigheten. Att inte berätta förens personen verkligen lärt känna mig. Inte för att jag var/är feg, nej jag har aldrig skämts över vare sig min tro eller kyrktillhörighet, utan för önskan att mötas på lika villkor.  Om du undrar svarar jag gärna, men jag kommer aldrig pracka på.  Och då, som ett brev på posten vid middagar eller i redigeringen på TV4 Nyheter eller SVT  kommer ofta kommentaren.

”Men du verkar ju helt normal”.  Igen in i facket, helt normal ena sekunden men kanske ändå lite ”Carola-galen” nästa. Eller?

I världen finns det 2,1 miljarder kristna. År 2000 beräknade man att det fanns mer än 500 miljoner karismatiska kristna i världen i olika samfund, av dem tillhör 100 miljoner människor pingstförsamlingar. Om du inte bestämt dig för att mest ha kristna vänner och bara hänga i kyrkan hela helgerna så kan den här siffran kännas ganska långt borta i sekulariserade Sverige. Där jag bor, i en förort i Stockholm, är det rätt tunt bland bänkarna när man går till den lokala statskyrkan uppe på berget en söndag.

Jag var och jobbade på en kristen konferens för några veckor sedan, mitt jobb var att göra TV-inslag och intervjua några av talarna. En av dem var Marcus Birro, krönikör, författare, debattör och numera bekännande kristen. Vi hade setts förr, när jag var och jobbade som reporter på SVT i Göteborg och han var ihop med en i redaktionen. Minns honom som en väldigt creddig men lite trasig människa. Han slet med alkoholen och var samtidigt erkänd författare. Nu är kan nykter alkoholist, här berättar han om det här med att komma ut som kristen i sekulariserade Sverige och hur han håller sig nykter:

 

Idag för jag ett tvåfrontskrig.  Ett där jag mer eller mindre aktivt diskuterar med ledande personer  och andra inom frikyrkan i Sverige, framför allt pingst om just de svåra frågorna. Hur till exempel frikyrkan 2013 ska ställa sig till homosexualiteten jämfört med andra ”synder” i Bibeln. Får man vara medlem om man:

–       Fuskar med skatten?

–       Har suttit inne?

–       Tittar på porr?

–       Slår sin fru?

Och så vidare. Det vill säga, var dras gränserna och varför?

Och igen. Precis som när jag var tio år så finns både dialogen och villigheten att vända och vrida på frågorna där. Nu senast såg jag det på den kristna konferensen där Frida Ohlsson Sandahl, initiativtagare till Pride i Jönköping, var där för samtal. Det är definitivt inget lock på och man vill både lyssna och diskutera. Det är inga fanatiska dumskallar jag möter vid diskussionsborden.

Det andra kriget är mer subtilt. Och det handlar om min rätt att få tro i dagens Sverige utan att automatiskt bli kallad  knäppskalle. Eller att få gå till en kyrka där det är lite mer rock´n roll i bänkarna utan att man blir klassad som ”kristen höger som hatar homosexuella”.

Den resan är lite svårare.

 

Johanna bild 2Johanna Litsgård Lebourne

Twitter: @litsgaard

 

 

 

2017-03-13T11:51:08+00:00